flyttat

Nu har jag flyttat. De av mina bloggläsare som inte har mig som vän på fb kan maila mig för adressen.
Ni som inte kan låta bli att trigga och tolka att allt handlar om er - var smarta nu och försök inte googla / på annat sätt leta upp mig denna gång. Låt det vara fjärde gången gillt, ellernåt. Håll er borta och satsa ert krut på era egna liv. (NU var det riktat till ER så NU får ni gärna ta åt er.)

Kommer att lösenordsskydda inlägg som handlar om annat än jordärtskockor åsånt. Tillochmed fredagsmyset är tydligen brännbart.

Samma lösenord gäller för alla lösenordsskyddade inlägg så vill ni ha det behöver ni bara begära det en gång.

låser bloggen

Jag låser nu bloggen och håller den öppen endast för av mig inbjudna läsare.
(Tack Lilith för tipsen hur man gör!)
Ni som vill kunna fortsätta läsa får maila mig era e-postadresser (tror det måste vara ett google användarkonto) maila mig era mailadresser så lägger jag till er som inbjudna läsare.

Rackarns

Jag försökte där.
Med blogginlägget "satanigatan" försökte jag hinta, ge ett litet tips om att allt inte handlar om dig... Om att jag är mycket medveten om att så som jag skrev kan det misstolkas MEN det är inte så.

Hjälpte det?

Föga.

Jag försökte iaf.

Om någon vet hur man gör för att lösenordsskydda sin blogg så vänligen kontakta mig via mail
santha.se@aland.net

allrakäraste dagbok mvh menlösast

Kära dagbok.
I går sydde jag i en knapp i sonens chinos.
Eller om det var i förrgår.
Nu blir jag lite osäker för jag har sytt i TVÅ knappar lately.
Någondera dagen någondera veckan var det iaf *garderarmig*

Ytterligare så grävde jag upp jordärtskockor i dag när jag kom hem från jobbet. I skymningen.
Det var spännande med jordärtskockorna för det visade sig att det var den råååsa sorten som jag grävde upp i dag :) (Snudd på så rafflande att det måste lösenordsskyddas det här)

Mer då?
Håller på med scheman på jobbet. Arbetsscheman. (Håppas det inte är anmälningsbart att skriva vad man gör på jobbet, det är iaf fritid nu när jag skriver och jag nämner bara MITT eget namn)
Inte så skoj att jobba julafton när man har kids.
Trixar fixar och letar vikarier gör jag.
Pusslar räknar trollar och försöker få till ett schema som folk ska vara nöjda med.

Här hemma ska jag ge mig på däcken i morgon. Vinterdäcken.
Om jag orkar kliva upp förstås. Är faktiskt inte så säker på det.
Att krafterna räcker.

Skulle verkligen ha behövt lite egen tid att återhämta mig och ladda.
I ett annat liv kanske.

hoppla

är fortfarande irriterad.
I går var det farsdag.
Mina barn var ensamma hemma, krassliga i varierande grad, mellan 13 och 22 när jag jobbade.
Ingen farsdagsmiddag, ingen familjesammankomst.

Varför, kan man undra.

Jag vet inte alla svar, men ett vet jag. De var smittsamma.

Hade jag vetat om att det skulle bli så här så hade jag tagit semester och tvingat någon vikarie att komma och jobba mitt pass.
Gissa hur jävla roligt det är att vara på jobbet, ha sjuka kids hemma som sitter för sig själva...
Mamma och pappa hämtade hem mat åt dem, så de blev inte utan. Mina föräldrar har försett oss med mat hela helgen, lördag var vi dit på middag och söndag körde de hem till barnen.

Ego ego ego.
Över julen jobbar jag.
Lilla jul skulle jag också ha jobbat, men har tagit ledigt lillajulafton i alla fall. Någon måtta får det vara på hur mycket kidsen ska behöva sitta ensamma på högtider och familjehelger.

Jaja, i dag åt jag lunch med en som (SÅKLART!!) har varenda julklapp färdiginköpt inslagen och försedd med namnlappar.

:/

Härrigu människa.

"En sak i taget..."

satanigatan

skrev nyss ett nytt inlägg. Lite ilsket, för jag ÄR arg.
Några minuter efter att jag postat det kom jag på att sådär kan jag inte skriva och lämna det.
Inte för att jag inte står för det, men för att somliga kommer att gå i tak och hävda att jag med all säkerhet skriver om dem.
Satanigatan.
Jag är arg på någon helt annan, men insåg att i somligas ögon kommer det att stå bortom allt rimligt tvivel att det handlar om dem.

Jag måste byta bloggplats. Kalla mig nåt annat. De av mina vänner som vill läsa det som verkligen kommer ur hjärtat från blodet som berör livet, ni får maila mig så får ni bloggadressen.
Ingen av er får lägga ut länkar till min blogg.

Jag kan inte blogga med bittra avundsjuka paranoida människor som kan få ALLT att handla om dem som läsare. Lika bra att sätta stopp innan de går överstyr igen.

Så, ni som vill följa mig får maila mig så ger jag er bloggnamnet / adressen.
Ni som nöjer er med att läsa om jordärtskocksodlingar och svampplockning och bullbak som inte kan tolkas att handla om andra, ni kan fortsätta läsa här :) Förmodligen slänger jag in ett inlägg nu och då.

svårplanerat

kan det vara ibland.
"Eh, jo, du - vi skulle kunna göra detdär nu, som vi funderat på sedan i slutet av sommaren. Nu till helgen kan vi ("Preliminärt") boka in det! Brava´? :D"

Hm.

"Jaha, men när vet du om det funkar, eller om detdär "preliminära" håller då?"

"Eh, ja, det vet jag inte."

Man måste nog boka senast i morgon isf. Och man får knappast pengarna tillbaks om det inte funkar.

Som sagt - det ÄR onekligen lättare om man är sambosar och den ena kan stanna hemma med kidsen :)

Well. OM jag skulle planera på vinterdäcken till att börja med. Hade tänkt byta i dag men slocknade i går i soffan och var däckad krasslig och tung i bollen och frusen och krass i morse när jag vaknade så jag tror inte att det är en hit att byta däck innan arbetspasset.

Just nu är det skit.
Har nyss laddat iväg massa pengar på mediciner och behandlingar. Sånt som man inte får tillbaks på försäkringen.
Kylaren läcker på bilen. Jag borde verkligen få någon som kollar på det.
En gammal lagning i tanden måste bytas ut. En dyr historia. (Förbannade amalgam, vi som råkade ut för det borde få skadestånd för alla tänder det förstört)
Skatter att betala till.
Julen coming up.
Ett lite dyrare elarbete som måste fixas.
Torktumlaren är trasig (har varit ett år) och jag är dödstrött på att ha kläder hänga på tork i halva huset vintertid
Jag behöver en ny vinterjacka (köpte min för 6 år sedan när jag gått ner 20 kg, väger liksom 40 kg mindre än då nu)
Jag är förtvivlat trött och slut och behöver VILA och SEMESTER och VÄRME och SOL och JÄRN och D-vitamin. Kul behöver jag. Vila från ansvar. Egen tid att göra något för mig själv. Mer än arbeta. Mer än gå ut på krog några timmar medan kidsen ligger i soffan och kollar film ("Ha så skoj - hej, hade ni skoj?")


Känns övertungt ibland faktiskt.
Därför måste man ta ett steg i taget;
 1- behöver se till att få däcken bytta.

Tisdag har jag en ledig dag. Eftersom lönen kommer in på tisdag har jag lovat sonen försöka få klipptid. Före det borde jag orka byta däck.

2- måste bli boka verkstad. Annars är jag snart utan bil och vad gör jag då liksom?? Får också bli tisdagens projekt.

Det var två steg. I taget. Är nödigt ibland annars kommer man ingenstans, bara står i leran och trampar.

Nu - en varm (snabb) dusch och sedan jåppe. Jippi.
I dag är jag INTE i skick alls.

Gråzurrrrrrrrrrrrrrrrr

Mörkt ute. Grått ute. Mörknar blir gråsvart mörkt igen och det bästa dagen orkar åstadkomma är lite ljusare grått.                                                             I dag var vi iväg och plockade svamp. Tänkte att det nog är sista gången men bitna som vi är (två av oss iaf) bestämde vi över rensbordet att vi nog ska försöka komma iväg EN gång till.....              

Svampen blev fräst med lök och köttfärs, kryddad och sedan placerad på smördegsplattor som veks ihop till knyten. Penslade med ägg och i ugnen. Små svamp- & köttfärspiroger :)                                 

Nu ska vi bli bjudna på middag hos mamma och pappa. Skönt, när man har jobbat lång dag, att slippa tänka på matlagningen. Sedan blir det nog film i soffan resten av kvällen om jag ska orka jobba i morgon igen. Det sliter hårt nu faktiskt. Varken sömn eller vakna timmar räcker riktigt till. 

Grånovember är inte min favvo.

Krassligheter

Jisses, vi är nära sjunkgränsen här hemma.
Jag har varit småkrasslig ända sedan söndag kväll. Jobbat långa tunga dagar och varit knäckt när jag kommit hem. Tisdagen var jag tvungen att pysa hem tidigare och dö framför brasan en stund.

Spränglan har legat däckad hela veckan förutom onsdag då hon (uppenbarligen för tidigt) försökte sig på en comeback som besvarades med en käftsmäll som tog henne hela vägen tillbaks till soffan / sängen. Jag avskyr att vara på jobb när man har sjuklingar hemma. Jag har inte ens sådana luncher att jag kunnat hasta hem och se till om det är något som behövs. Bara kunnat ringa och kolla hur läget är. Hon vet ju såklart att mormor och morfar kommer om det behövs, och de har kollat upp och bla fixat apelsiner till henne, men ändå känns det som om kansliarbete med entimmes luncher skulle kunna vara ett alternativ.

I dag en dag ledigt (med undantag för någon timme mitt på dagen) och vi har inte fått många timmars sömn med brutala hostattacker i huset. Måste städa, handla, laga helgens luncher till kidsen eftersom jag ska jobba så de blir ensamma (behöver matlådor själv också) fixa middag pipa iväg på litet jobbuppdrag, och borde byta däck och släpa in ved och vila upp mig. Vila upp mig borde jag prioritera om jag ska hålla för kommande tre arbetsdagar när jag inte är i form. Hur ska jag organsiera så jag hinner prioritera vila liksom?

Är tillbaks där jag var för ett år sedan. Jag måste anstränga mig för varje andetag och varje steg. Varje fotlyft.

Nåja. Jag skjuter upp städandet och däckbytet. Jag bär bara in så mycket ved jag behöver i kväll och i morgon (eftersom jag jobbar då och inte hinner släpa in innan det är kolmörkt och jag slut efter arbetsdagen och kidsen kan inte hjälpa när de är sjuka)

Jag skjuter upp.

Och känner hur stressen biter mig där bak.

Ha er. Själv ska jag prioritera.

begriper inte

varför folk blir så oerhört lättprovocerade av ingenting ibland...
Som om jag skulle säga "skulle gärna ha någon att måla huset tillsammans med, så det skulle gå fortare / lättare, det skulle vara så skönt att få hjälp ibland"
Och alla som var två om att måla sina hus skulle gå i försvar hur jobbigt det minsann är även när man ÄR två eftersom den ena måste laga mat, sköta barn, svara telefon osv...

Jaha, ja. :)

Är det DÄRFÖR man inte ska skriva om hur man känner det / vad man önskar? Alla andra har det minsann värre / vet att berätta hur man ska göra för att inte känna så? :)

Mot Jåppe. Här finns ingen Sherwoodskog. Inte ens någon som kan ringa och sjukanmäla dottern och omboka hennes tandläkartid när jag har superstressigt på jobbet och inte kan ringa i tid.

Ensam är stark vetni väl :)

Hur tänkte du nu?

...kan man fråga, andra eller sig själv.

"Hur tänkte du nu?"
"HUR tänkte du nu?"
"Hur TÄNKTE du nu?"
"Hur tänkte DU nu?"
"Hur tänkte du NU?"

Om man frågar det måste man vara beredd på risken att inte få nåt svar, att få ett svar som inte betyder ett skit mer än försvar, att få ett svar man förstår ännu mindre än själva orsaken till frågan eller att få ett flerfrontskrig.

Jag har hyfsat bra hum om vilka bekantskaper som det kan tänkas löna sig att fråga, och vilka situationer det lönar sig att fråga mig själv. Endel får man bara inse att det inte funkar med.

Ibland ekar frågan i olika variationer så fort man hör människans namn. Inuti ekar den. Utan adressat.

Då KAN det vara så, skrämmande tanke, att människan faktiskt inte tänker. (Punkt.) Alls. (Punkt.)

:/

jamenjahaliksom

Krassla sig lagom. Kroppaskrälle. (MIN kropp alltså. För att undvika feltolkningar)
Jaja. Har frysit i soffan och diskuterat viktiga saker medan halsen svidit och örat gnisslat.

Viktiga saker. Som faktiskt inte är stora saker, faktum är att det är små världsliga saker som till synes inte har någon som helst mening, men i själva verket är det VIKTIGA saker att prata om.

Småsakerna i livet. Jätteviktiga.

Som hur man säger "skit". Var man "får" prutta. Vad som ger julstämning. Minnesfragment som hur vi än pusslar inte bildar en helhet. Meningslösa minnesfragment. Om det är larvigt eller inte att platta alternativt locka håret. Om Dr Karev i Grey´s har färgat håret eller inte.

Viktiga saker.
Viktiga pratstunder.

Egentligen tror jag de är bland de viktigaste. Alla småstunder vi knappt märker att vi glider igenom. Över middagsbordet, vid tv:n, passerandes förbi varandra i morgonstressen, mellan rummen hojtade kommentarer under städsamarbetskonflikterna, alla sådana i mängden försvinnande ögonblick.

De är viktiga delar av livet. Samvaron. Viktiga pusselbitar i övandet på samspel och interaktion. I övandet på roller uttryck och tolkningar.

Jisses så viktiga de är. Borde vara sparbara på burk.

Och det här inlägget handlade om mig. Om mig och vår lilla familj här hemma en vanlig krasseldag i november 2011.

Inte om någon annan. Utom kanske möjligtvis Susy då :)

med säkerhet

"Jag vet med säkerhet"
Jisses.
Amalia.

Själv är det inte mycket jag "med säkerhet" kan påstå mig veta.
Jo, att jag inte hoppat i duschen än i dag.
Att jag är vaken.

Men vad DU menar, vem DU syftar på (OM du öht syftar på någon) och VEM du i själva verket skriver om (om du skriver om någon specifik) - DET vågar jag verkligen inte påstå "med säkerhet".

Vill än en gång be människor som känner sig övertygade om att jag skriver om dem eller deras nära att inte läsa min blogg.

I helgen besökte vi Veran. Veran var tvungen att pysa iväg på ett "akut hjäpuppdrag" till en liten familj som behövde stöd. Det väckte mina tankar. På många frågor och ämnen vi diskuterat (både jag och Veran och jag och andra vänner under olika skeden i livet) om föräldraskap, tonårsproblem, kids som halkar i diket, föräldrar som inte har förmågan att vara föräldrar osv. Jag skrev om det i en blogg när jag kom hem och *vips*

"Eftersom jag med säkerhet vet att det är min son du skriver om".

Eh? Nej. Jag skriver inte om någons son öht. Inte din inte min inte någon annans heller.

DET vet jag med säkerhet.

Som sagt - OM du känner dig så övertygad om att min blogg handlar om dig att du (antagligen ofrivilligt) lämnar ut info om din eller din sons situation och hotar mig med anmälningar (för vad?) så borde du inse själv att du inte bör läsa min blogg.
Den handlar inte om dig.
DET vet jag också med säkerhet.

bygga bärande

Det gäller att ha byggt bärande.
Om man inte har det så har man inget att gå eller stå på när det stormar och svajar.
Här har vi det gott. Och tungt. Så som det är att leva tillsammans i en familj. Att gå genom livet.

Vi lever i vår lilla tillvaro och njuter och myser av det.
Däremellan finns ju verkligheten utanför också, som knackar på och kikar in med krav behov och strul.
För oss att hantera.
Då är jag glad, innerligt glad, att jag byggt bärande.
Visst är det jobbigt, och svårt ibland att stå ensam i hur man ska göra hur man ska lösa vilka vägar man ska ta. Ensam om att sätta ner foten och säga "NEJ". Med kraft.
Ensam om att konfrontera, sätta gränser och ta konflikter.
Men jag har byggt hållbart. Än så länge finns allt det goda vi lagt grunden för där och bär.
Jag jobbar vidare, blandar murbruket, det goda, och hoppas det visar sig vara fortsättningsvis bärande.

Ledsen blir jag när jag hör om ungdomar i samma ålder som mina som börjat använda droger, råkar i ideliga strul med polisen och är "kända" som småkriminella missbrukare. I synnerhet när man hör att det inte finns någon som ens försöker blanda murbruket som ska hålla.

Ett kft - när man väl blivit förälder borde man inte kunna eller få ge upp om sina barn. Inte.

Och jag VET att jag inte har hela bilden klar för mig hur andra har det, men det förändrar inte min syn. Jag tycker helt enkelt inte att vuxna människor som valt att sätta barn till världen ska kunna skita i sin avkomma (oavsett orsak) för att satsa på sig själva, sina behov och sina lustar.
Nej, inte ens om "avkomman" är synnerligen besvärlig. I synnerhet inte då.

I övrigt har vi haft en finfin helg. Kidsen har shoppat, vi har umgåtts med Värna Linn och Tindra. Ätit gott, promenerat bland pyttehus i en dockskåpsmiljö *S*, sett på film och njutit.
Tillsammans.

Något

saknas.
Fötterna har jag med mig.
Håret har jag borstat och tillåmed sprayat med Ingelas levererade Proffsgrej så man får inbyggd Carolalook ellernåt.(Stormvind nivet) Håret blåser liksom iväg av trycket innan sprayen fäster :)
Kläderna är på.
Jag är med.

Något saknas.

Jag tror det är omvandlingen av andetag.

Ganska

Torr björkved som knastrar mysigt och ger skön värme från spisen.
Levande ljus som bäddar in oss i sitt mysiga sken.
Varma filtar runt benen där vi ligger i soffan och kikar över filtkanten på någon lagom serie på tv:n.

Ganska najs har vi det :)

Liksom.

och bara för att

jag har femtontusen saker att hinna göra innan jobb så lockar inget annat än skogen i dag.
Lättprioriterat ändå - knappast så länge till det är svampskogsväder. Bara att skjuta upp allt annat.
Men kidsen får jag knappast med mig i dag, de har lessnat på svampplockning *S*

Kärlek

Hörde häromdagen om en mamma som valt att inte ha sina barn hos sig. Som valt att dra iväg och satsa på sig själv, sitt "nya" liv och sina egna behov.
Som lämnat ansvaret för sina barn helt och hållet på pappan.

Min övertygelse är att trasigheten (för en människa som kan göra så är inte hel) beror på brist på kärlek. Har man inte fått kärlek kan man inte ge den vidare heller.
Ändå - jag vet människor som verkligen inte haft det lätt men som ändå kan känna och förmedla kärlek. (Ja - även till andra än sig själva eller dem som de får egna vinster av att "älska")
Även om vi i viss mån är "offer" för vår egen bakgrund så är vi inte maktlösa sådana. Vi KAN ta ansvar och kliva ur offerrollen. Undvika att ge kärlekslösheten eller trasigheterna vidare.
Vi KAN.

På något sätt ger kärleken oss förmågan att sätta andras behov framom våra egna. Förmågan att tycka om andra så mycket för deras egen skull (utan medveten eller omedveten tanke på egen vinning). Förmågan att vänta med sitt för att finnas för andra.
Förmågan att avstå til förmån för.
Förmågan att sätta en annan människa framom oss själva.

Man ska inte pruta bort sig själv för en annan människa. Men när det kommer till ens egna barn måste man faktiskt kunna sätta deras behov, deras väl och ve, framom egna behov. Under den period i livet de behöver föräldraskapet NÄR de behöver det.
För att förmedla "DU är det viktigaste i mitt liv och jag älskar dig villkorslöst".
Det är en av förälderns uppgifter för att hjälpa barnet att bli en älskande individ som kan känna uppleva och förmedla kärlek.

Helt enkelt för att han / hon FÅTT det.

Jag tycker synd om de föräldrar som inte kan bättre än att lämna bort ansvaret för sina barn, som inte kan förmedla att barnet är ovillkorligt älskat.
Som människa har den föräldern en brist att leva med som inte kan vara lätt. Ett sådant hål att bära omkring på. Ofyllbart.

Trots mina ibland konstiga mammaformer så njuter jag i dag av vetskapen att mina barn vet att de är älskade, de vet att de är det viktigaste i livet för mig och de vet att jag väljer dem. Inte av behovet att uppoffra mig eller vara nåtslags duktig hjältemamma, utan för att jag tycker om dem, för att jag bryr mig om dem och för att jag älskar dem och faktiskt vill vara delaktig i deras liv.

På grund av kärleken till mina barn.

Gode gud, ska du bara lyssna på ETT KFT så låt varje förälder få i alla fall en skvätt förmåga att sätta sina barn framom sig själva / sina egna behov.

Det skulle göra så mycket gott.

Hälsa - en klassfråga?

Gardasil heter ett (relativt) nytt vaccin som ges till unga kvinnor i förebyggande syfte, det minskar riskerna för livmoderhalscancer senare i livet.
Gardasil ska ges i tre omgångar. Vardera dosen kostar 158 euro.

Oops.

Som ensam förälder tror jag de flesta av er förstår att man inte har råd. Visst har man underhåll och barnbidrag, men de är uträknade på kostnaderna som föranleds av boende, mat, fritidsintressen, kläder osv.... Där är det inte inräknat vaccinationer som går lös på närmare 500 euro.
500 euro liksom, det är MYCKET pengar även i de familjer där man är två inkomsttagare som delar på hyror, elräkningar, matkostnader osv...
För en tjej i 16-års åldern finns heller inget studiebidrag att hämta. Gymnasiet kostar inte, men böcker, miniräknare och annat material är DYRT.

Det är horribelt att ett vaccin som kan visa sig vara livsviktigt får vara så dyrt att inte alla har möjlighet att ta det.

Kidsen fick påfyllningar av TBE-vaccinet för ett tag sedan, då varslade hälsosystern om att det var "dyrt" och jag vill minnas att det kostade runt 30-40 euro. I går höll jag på att storkna när jag skulle lösa ut Gardasil och det kostade 158 (!!!) euro. För EN dos.

Ska det få vara så att det är beroende av föräldrarnas ekonomiska situation om man har möjlighet att få ett vaccin som kan rädda liv?

Ska det få vara så att hälsa blir en klassfråga?

Jag är arg. Inte minst på försäkringsbolaget som (trots att Gardasil är receptbelagt och läkarordinerat) vägrar ersätta kostnaderna för det. "Det tillhör undantagen".

Ja jag misstänker att alla dyrare mediciner placerats i undantagsgruppen.

Ni som har tjejer i nian - se till att de får sitt Gardasil. ÅHS har tydligen köpt in och ger till alla nior i år. Missa inte det tillfället.

Vardagsverklighet

Alla ska upp i tid. Alla ska hinna i badrummet. Alla ska hinna få frukost i sig.
Den ena mer trött än den andra.
Larm- och snoozeljud i varje hörn av huset.
Köksbordet belamrat med assietter med äggkoppar äggskal och smulor. Kletiga skålar med yoghurt och müslirester. En torr ostkant glömd på bordet.

Labb-besök för provtagning. Läkartider att boka, kolla och hålla telefontider. Bokningar av annat beställningar av grejer nerplitandet av inköpslista *komihågkomihåg*
Hämtning av sprängla och turbolunch i lugn och ro för att inte öka stressen. Handla och tillbaks med sprängla. tvätta sortera tvätt städa röja undan.
Borde boka elektriker, tandläkartid och verkstad.
Fixa middag och trixa in mellan olika tider "att passa". Träningar och annat. Skjutsningar och hämtningar.
Borde byta däck och VILL
ut i skogen.

Gudskelov regnar det så slipper den längtan irritera hela denna lååååååånga lediga (?) dag.

Bara ifallomatt

så kan det vara bra att veta att det här inte handlar om dig.
Det handlar om MIG.
Det mesta gör ju det. Precis som DU är huvudperson i DITT liv så är JAG det i MITT.

Jag förstår att det blir knepigt när du tror att allt jag skriver handlar om dig, för det är ju MIG det handlar om.

JAG. Liksom.
JAG har letat mysteriet i dag.
En del småmysterier hittade jag. Men det stora rann mellan mina fingrar.
Jag tror det ligger i skogen och väntar in mig.
Jag hoppas det :)

Det som är ett ruuli ruuli mysterium eller ett spännande äventyr för mig kan vara ett orosmoment för dig. Det som är ett nästankissapåsigroligt skämt för mig kan vara skrämmande och fotfästesundansparkande för dig.

Så onödigt.
Att vi inte är mer synkade, vi människor.

Småsmå

Småsmå roligheter
Småsmå glädjeämnen
Småsmå kärlekar
Småsmå lyckor

De små små stunderna är inte att förakta. Det är de som tillsammans blir en helhet.

I dag är jag lite splittrad. Livet utanför knackar på och stör litegrann, men egentligen stör det bara med andra roligheter.
I kväll får jag landa där jag hör hemma igen. Och då får jag samla mig och skapa småsmå stunder.

Som det ska vara.
Låt dem inte rinna er mellan fingrarna, stunderna...

Tack mormor

för ett finfint uttryck

"hän ei ole viisaudella pilattu"

Ibland är det klockrent :)

Tumblin´....

Tumblin´today.
Tumblin´weed.... :)

Oinbjuden
Oönskad
Ovänlig

Jag gillar de flesta människor
De jag inte gillar kan jag ändå oftast acceptera

Men OM jag inte gillar
OM jag inte vill acceptera eller ge tillträde till mitt liv

Så förväntar jag mig respekt när jag säger

"Tack men nejtack, jag vill inte ha någon relation överhuvudtaget med dig".

Världen är full av människor så försök med någon annan :)

Höstdag, familjeliv och svamp igen.

Vi åkte ut till stugan i dag, med mamma och pappa och Wissevofsen :)
Lite sorgligt är det att åka ut till en vinterförberedd sommarstuga. Liksom som om man stoppat tiden i väntan på nästa säsong. Som om allt står stilla där.
Det blir lite vemodigt liksom.

Vi fikade där i alla fall, i solen. Kollade äpplena, mårdhundsbajset (isch) och bassängen. Flyttade lite simleksaker. Jisses så länge sedan det var sommar. Spränglan längtar efter snö och vinter, men jag är inte redo att lämna solen och värmen långt bakom mig. Inte än.

På väg hem kunde vi inte låta bli att stanna till och plocka lite svamp. Igen. Stora fina trattisar. Hur mycket som helst. Snabbt fylldes korgar och påsar. Lite nu och då tappade jag svampblicken men fick genast hjälp av någon av kidsen eller jycken. Han kan den jycken. Men han börjar lessna.

Jag gillar när mamma och pappa kommer till oss på middag. Voffs ska ha sin vattenskål och matpyts nästan snabbare än han hinner in. Köket blir fullt med liv. Middagen avslutas inte sällan med lite läx- eller provförhör och senaste tiden har köksbordet varit svamprensningsbord medan middagen färdigställs. Jämsides med matkastruller och stekpannor som fixar middagen puttrar svampförvällningen igång.

Hösten har sin klara charm. Men ändå.... Jag är inte färdig med solen. Inte alls.

Vart man sig i världen vänder...

..så står det någon där som inte står för vem de är.
Typ.
Vi var ut en mikrosväng i går. Hann knappt in på Park så var vi "där" igen.
Upptagna män som luftar sig utan sina kvinnor.
Som gärna "smakar" lite på andra kvinnor.
Herregud. Så trött jag blir.

Ungefär lika trött som när jag blir anklagad för saker som inte äger någon grund öht.
Tänk dig om någon sade / skrev till dig att typ; "du tjafsade med mig hela juli månad varenda dag, 24/7 var du på mig som en terrier..."
Du blir förvånad och undrar VAD du skulle ha varit på människan för, kommer inte på nåt, tänker lite till och kommer på att du var ju faktiskt inte ens i landet i juli månad. Typ.

Lika trött blir jag när man inte kan lita på folk i servicebranschen. Om jag ger en femtiolapp eller hundring till bartendern eller taxichaffisen eller någon annan i utelivssammanhang, när ja gkanske druckit lite vin, kanske man är fler i sällskapet, det kanske är lite uppsluppet, rörig stämning, trångt vid bardisken eller nojsigt i taxin, då vill jag lita på att serviceproducenten har full koll på vad jag ska få tillbaks och att jag får det. Liksom.

Ganska trött blir jag också på sunkstanken av rökarna när man går ut. Herregud, så där har jag gått omkring och luktat. :/

Och vid tanken på att byta däck blir jag ytterligare liten skvätt trött. Men det är en övergående trötthet :)

Ska pigga i mig lite i dag tror jag. Skaka trötthetarna av mig. Sådeså.

anonymitet - eller not.

Bakom anonymitetens skydd kan man röra sig fritt och spionera i cybervärlden.
Kan man ju tro i alla fall.

Klart är att cybern kryllar av anonyma och "Cissi" eller "Sirianne"  (haha - liksom)
eller andra undercovertyper.

Hej hej hemskt mycket hej på DEJ.

Jag tycker du ska stå för det du gör. Stå för att du var här och åt middag med oss, stå för det i stället för att bete dig som en skithög för att någon annan ska hållas vid gott mod. Stå för att du inte har stake eller ryggrad nog att vara uppriktig och ärlig åt någondera hållet.
Stå för att du tröttnat på din partner och vill vidare, stå för det och bryt upp eller ge din partner samma frihet innan du stöter hejvilt på människor omkring dig.
Stå för att du inte mår bra och sök hjälp i stället för att låta hela familjen dras ner i ditt elände.

Stå för den du är helt enkelt. Och det du gör. Det du inte kan stå för ska du heller inte göra.
Vare sig anonymt eller i ditt eget namn. Stå för det - vem du än är och vad du än gör.

Puls

Redan en dags ledighet kan sänka pulsen om man hittar rätt luft att andas. Att knata runt i skogen och plocka svamp ÄR en jordande aktivitet.
Dag ett av fyra lediga dagar drog jag med Ingela ut i svampskogen med svamphunden Wisse. Wisse hittar faktiskt svamp, helt otroligt :)
(Jo - Ingela och jag också, men DET är inte lika otroligt)
Handla lite, rensa svamp trixa med skrivare och fixa spretig middag (vad sägs om korv, köttbullar, klyftpotatis och svamp- och jordärtskockssoppa?*S*)
Baka Rimbobullar och kolla Robinson framför sprakande brasa och somna framför någon spännande ny serie på tv för att ögonen inte orkar längre.
Najs :)
En dag av fyra. Gör mig redo för dag två. Svampskog i dag igen, man måste passa på medan vädret är så fint :) Och man måste ta tillvara på tillfällena att sänka pulsen.
Ha en fin höstdag och ta hand om er själva och varandra

Dumheter om barn

"Klart att jag har tagit i henne, hon måste ju veta vem som bestämmer!" (Eller är det vem som är starkare hon måste veta?)

"Barn ska vara glada att de får vara med, de ska inte störa de vuxna och de får se till att hålla sig undan, de vuxna ska inte behöva anpassa sitt beteende efter barnen" (Bekvämt sätt att rättfärdiga allehanda fylleslag där barnen blivit skräckslagna och inte fått en blund i ögonen på hela natten eller?)

"Den som är äldre bestämmer och barnen ska inte ifrågasätta"   (Varför får de inte ifrågasätta och ta chansen att förstå varför eller hur den vuxna tänkte? För att den vuxna inte kan motivera sitt korkade beslut eller?)

Ibland kan man explodera av ilska inombords. Ibland kan man undra så det slår gnistor i hjärnvindlingarna hur i he***te människan tänker. Ibland kan man få lust att trycka in ett äpple eller annat valfritt lämpligt objekt i munnen på den som uttalat sig så det inte får plats med fler läten ur den munnen.

Och ibland tittar mitt allra mest aggressiva intoleranta jag fram. Som gubben ur lådan. Och himmel så skönt det är att inte alltid försöka sig på att förstå och förlåta och tänka att "var och en gör så gott han kan utifrån de förutsättningar han har".
Jag skiter i förutsättningarna. I dag i alla fall :)

Medalj eller soffa går bra... :)

Jag tycker att jag borde ha medalj ellernåt. (Fast det går lika bra med ny soffa)
I tre dagar har jag varit så gott som däckad. Hög feber och en kroppsvärk som gjort det onödigt jobbigt att existera. Ändå har jag fixat middagar och födelsedagsfirande. Och släpat mig iväg och röstat. På en kvinna. Ni andra kvinnor, som inte röstade på en kvinna, kan ta en titt på lagtingets sammansättning och jämlikheten gällande lönesättning i samhället och representationen på högre poster och fundera NOGA över varför ni inte röstade på en kvinna.
Det fanns gott om kompententa intelligenta engagerade kvinnor bland årets kandidater.
Jag har alltså gjort mitt. Fått vardagen (OCH helgen) att flyta på, trots min krasslighet.

Måste man så måste man.
Jag var kanske inte den piggaste och mest alerta på födelsedagskaffet.
Bara två av tre middagar var hemlagade från scratch, söndagsmiddagen blev hämtmat (men det var faktiskt vad födelsedagsbarnet önskat redan innan jag blev sjuk)
Men jag har fixat det, jag försökte, och jag gjorde mitt bästa!

Jag tycker att jag och alla andra ensammammor som fixar allt (oavsett om vi är friska eller sjuka, lediga eller jobbar, trötta eller pigga) borde få medalj.
Faktiskt.

Herregud om en pappa är ensampappa så är folk redo att nominera honom för nobelpriset allraminst, redan innan han gjort nåt annat än bara varit pappa liksom. Innan han fixat mat och städ och läxläsning och handlande. Om han DESSUTOM jobbar heltid så kommer genast allehanda mammor och kvarterets bussiga duktiga kvinnor sättandes med färdiglagad mat som han kan servera sina stackars barn den duktiga pappan. HERREGUD han är ju så duktig och kan ju inte förväntas fixa ALLT heller???
Mamman i motsvarande situation, får hon samma hjälp? Per automatik?
Faktum är att mannen inte ens behöver vara ensampappa för att kvinnorna ska komma till undsättning. Det kan räcka med att hans kvinna (oavsett om det är barnens mamma eller inte) är bortrest. Då kommer (oftast hans mamma men det kan också vara någon annan kvinna) sättandes och hjälper med städning och handlande och barnpassning och matlagning.
"Han är ju ensam nu när hon är borta".

Eh?

Jaja. Naturligtvis gäller det inte alla och inte alltid. Men mycket oftare för en man än för en kvinna :)

Och jag vill INTE ha sådan "undsättning", det räcker bra med medalj eller soffa faktiskt :)

en liten stund att frysa och bevara

En liten stund. Nu.
Tagen ur livet precis nu.
Spränglan sitter och sjunger på en vacker melodi några meter ifrån mig vid sin dator.
Sonen ropar från vardagsrummet "kommer ni då?"
På diskbänken står matresterna och väntar på att ha svalnat nog för att stuvas in i kylskåpet.
Min säng är obäddad.
Jag är oborstad.
Ljusen måste bytas ut på vardagsrumsbordet och vi borde antagligen fylla på veden.
Kaffet är klart och ute är det mörkt.
Snart kommer vi att ligga i sofforna djupt nerbäddade och kolla någon av serierna vi ser tillsammans. Kidsen alltså, kommer att ligga nerbäddade. Det är min tur att ha fåtöljen och fotpallen. Det går att bädda ner sig där också :)

Den här stunden är lik många andra stunder hos oss. Stunder som liksom formar det som är en del av våra liv. Av vår vardag. Av vårt fungerande tillsammans. Av vår familjetrivsel. Stunder jag önskar att jag kunde frysa och spara för kommande behov. Återuppleva. Inte bara i minnet utan med alla sinnen. Doften av maten i köket, ljudet av sonens kommenterande medan han plockade ut svamparna ur såsen han själv önskat. Ljudet av spränglans sång. Värmen från brasan och gemenskapstystnaden till serien, eller de gemensamma fnissen eller någons halvhysteriska skratt :)

Jag njuter. Trots att jag är sjuk och trött och har ont. Jag njuter av våra kvällar tillsammans.

Jag önskar mig verkligen verkligen en soffa som kan byggas ihop så vi alla tre kan ligga i soffan och kolla tv. Jag önskar mig också verkligen verkligen torktumlare. Och ny tvättmaskin.
Kanske ska skicka önskelistor till tomten i år, vi önskar alla tre så mycket att vi verkligen behöver tro på honom om vi ska ha en chans... :)
Så önskar jag verkligen att jag inte behövde jobba på julaftonen. Det är inte roligt att åka hemifrån och lämna barnen på julaftonen. Inte.

Men nu ska jag ta vara på den här stunden som inte är frys- eller bevarbar. Bara upplevbar. Fast det är inte så "bara", det är ju faktiskt det bästa :)

Jaha

Hade tänkt fixa en lammgryta till mig själv i dag. Trodde att jag skulle bli ensam till middag. Egentligen skulle jag ju ha jobbat men är inte alls i skick ännu, den här febern och kroppsvärken måste jag nog få utredd tror jag. Undrar om svampskogarnas alla fästingbett har lämnat långvariga spår.

Hursom, det här med planerandet håller sällan, plötsligt får jag veta att jag ska ha middag för oss alla tre i alla fall. TUR att mamma och pappa är så snälla och åker och handlar åt en sjukling som sitter med kall nästipp i pyamas och fleecesockor och inte ens borstat håret. Som ensam om ansvaret är man ibland pinsamt beroende av hjälp. Jag är inte helt feberfri än men måste turbotillfriskna för vi har inte så jättestor vikarietillgång precis. På jobbet finns massor som måste tas itu med men alltför lite tid för det så även utan min sjukfrånvaro hade jag haft problem att få allt att löpa. Nu har jag fullt sjå att INTE gräma mig över det och grubbla över hur f*n jag ska hinna få allt gjort när jag ska satsa krafter på att bli frisk.

Att ha en sådan arbetssituation att man inte ens kan släppa det när man är ledig, eller sjuk, är en varningssignal.

Mina egna varningssignaler blinkar hejvilt på flera fronter för tillfället. De områdena är inte mitt ansvar men jag drabbas när det löper amok i vindlingarna.

På onsdag kommer Ingela. Det ska faktiskt bli kulis och jag hoppas jag blir pigg nog att släpa med henne ut i skogen och plocka svamp :)

Nu har jag inte tid med att dravla längre, nu måste jag inventera skåpen och frysen och trixa ihop nåt till middag.

Ha er.

Att få ta del av

Att få ta del av en annan människas tankar, drömmar, fantasier och önskningar är en gåva. Att få ta del av sina barns inre är ett privilegium.
Pratade med sonen om det i går, om människor som kan leva hela sina liv bedvid varandra spelandes varsitt spel med givna roller utan att ha en aning om vad den andra egentligen tänker, känner, önskar, fantiserar om, tror på och begär. Egentligen.

Vi pratade också om lögner.
Och tro.
Viktiga viktiga saker att prata med sina barn om. Hjälpa dem hitta förståelse för, men också insikten att man inte måste acceptera allt bara för att man förstår det. Man FÅR och SKA värna om sig själv, det är viktigt att sätta gränser för hur man låter andra behandla en.

Lögner är en av de saker jag har allra svårast för. Oärlighet.
Man måste faktiskt våga stå för det man gör och den man är. Och om man INTE kan stå för det, om man väljer att ljuga och gå bakom ryggen, då får man åtminstone inte kasta skit på andra för att hålla fokus från sig själv, för att hålla fokus från det man ljugit om.

Lite mer stake än så får man faktiskt lov att ha.

Val

Gör vi varje dag.
Jag har valt, för ganska många år sedan nu, att bryta upp från något jag inte mådde bra i och att gå vidare en annan väg.
Jag är inte rädd för att vara ensam, jag trivs faktiskt ganska bra som singel. Jag är bra mycket hellre singel än tillsammans med någon bara för att inte vara ensam, eller ännu värre, med någon som jag faktiskt inte mår bra av. Eller - vilket är jätteviktigt för mig, någon som inte är bra med mina barn.

Jag skulle ALDRIG vara tillsammans med någon som inte behandlar mina barn med omtanke och respekt. Det hände sig en gång att någon försökte sätta sig på barnen men han åkte ut så det visslade om det.

Val. Jag anser att vi alla är skyldiga oss själva att välja att leva så att vi kan vara de vi vill och har potential att vara. Dvs vi måste välja att leva så att vi kan släppa bitterhet och hat och välja att leva i kärlek och glädje.
Såklart är det mycket lättare än det låter. Man måste VÄLJA det varje dag och ibland slinter det.
Men man FÅR faktiskt inte projicera sin skit på andra och försöka få dem att bära det man inte själv förmår välja bort eller bearbeta. Man FÅR INTE skada.

I morgon är det val. Jag funderade länge på att ställa upp. Det slutgiltiga beslutet tog jag först dagen innan sista dagen man måste säga till. Jag avstod, inte pga ointresse eller brist på engagemang, utan pga att min familjesituation just nu inte har utrymme för politiskt engagemang.
Jag jobbar skift och helger och är redan borta för mycket från barnen. Det är inte så många år till de "behöver" mig, och de här åren med studier, tonårsfrågor, vingel och svåra val, mognadsprocessens våndor, VILL jag vara tillgänglig.

Nästa gång.
Jag kan ge mitt familjeliv fyra år till och vänta på tider med mer utrymme för mig.
När jag pratade med en sossekvinna om mina funderingar att ställa upp eller inte så hade jag främst två "aber". 1- jag kan rätt mycket om en liten del men det finns en stor del jag inte kan "tillräckligt" om. 2- Jag behöver ge mitt engagemang de här kommande åren till mina barn, känner att jag som mamma inte har rätt (eller ens lust) att åsidosätta dem (även om kidsen själva uppmanat mig att ställa upp och kandidera).
Jag tänker mycket på den respons jag fick, hon sade "Vilken MAN skulle någonsin säga så?"

Det stämmer. Män ser det inte som ett bekymmer att de kanske inte kan så mycket, och de funderar inte över om de räcker till sin familj ändå. Eller så gör de det men väljer att prioritera annorlunda.

Därför tänker jag rösta på en kvinna i år. På en kvinna med varma värderingar, mycket medmänsklighet och mycket kärlek till livet medmänniskor och sina nära.

Omtanke solidaritet och sunda kärleksfulla prioriteringar vill jag att min kandidat ska stå för. Såklart kombinerat med förnuft och ansvarstagande.

Jag känner mig trygg med mitt val i år :)

okul

Känns inget vidare att lämna sonen ensam hemma och åka iväg på kvällsjobb.
Kidsen har höstlov och Spränglan är i Stockholm och shoppar loss med en kompis.
Sonen har inget planerat. Såklart han kan åka till mormor och morfar men...
Vanligtvis har de varandra när jag jobbar kväll. De kan antingen åka till mormor och morfar och äta middag där eller fixa ihop nåt själva hemma.
Men nu är Batuldan borta och det suger att åka på jobb och lämna.

Det har knappast gått er förbi att jag var inne på stödfamilj här för ett tag sedan.
Jag måste säga att jag starkt undrar hur det riktigt är ställt i skallen på den vuxna som vänder sig till ett barn och konstaterar att typ "mamma måste tycka du är väldigt liten eftersom hon ska ha stödfamilj".

Herregud. Endast den som själv aldrig någonsin tagit fullt ansvar för egna barn under deras uppväxt eller haft sina barn på heltid överhuvudtaget kan uttrycka sig så korkat.

Fast jag BORDE ju faktiskt inte bli förvånad längre.

Schvampåsånt. Skördar.

Schvamphunden Wisse måste också få nå´t ur kaffekorgen, men hundar dricker inte kaffe så han får vin. Ellernåt. Ur vinflaska i alla fall :) Duktig duktig vofs är han i alla fall!                                  

 Några steg in i skogen fanns det redan klungor. Ändå har vi plockat ur den här skogen fyra gånger på en vecka. Man behöver verkligen inte leta efter svampen i år.

 Som sagt, på några minuter fyller man korgen rejält. Klungvis kikar de på en, trattisarna... Så roligt att plocka :)

 När vi kom hem grävde jag under en kocka. Kolla vilken bautakocka jag hittade :)

Tvättade och fina. I dag blir det trattis- & jordärtskockssoppa till middag. Och på jäsning står alldeles strax två plåtar nya Rimbobullar. De vi bakade i går hade en rykande åtgång, de som hann till frysen räcker inte på långt när *S*

Kusligt Husliga är vi faktiskt i dag :)

I kväll tänker jag vara Husligt kuslig. Krypa långt ner i soffan med Dexter.

Spänningen stiger...

Inväntar sonens omdöme om Rimbobullarna. Han meddelade innan b akningen började att han inte nöjer sig med mindre än att de är exakt likadana som sist.
*gulp*
Jag som aldrig aldrig kan följa ett recept. Allraminst när det gäller fyllningen i bullarna. Och inte skriver jag upp hur jag gör / vad jag lägger i heller.
Bara att gissa och försöka återskapa.... Minns ju inte *S*

Just nu svalnar första plåten. Sonen väntar på att få provsmaka.
Och jag väntar på omdömet....

*ryysare*

YES!!! :))))))))))
Han säger att de är lika goda som sist *pustar*

Och jag tycker också att de är underbara :)

Tror nästan jag kan baka igen i morgon :)

Kusligt Huslig eller Husligt Kuslig

...det är frågan.
Förmodligen iklär jag mig Kusligthusliga rollen och sätter igång att baka rimbobullar för allt vad tygen håller (vilket urbota larvigt sätt att uttrycka sig *S*) så jag är helt ledig och fri för svampskogen i morgon. Om vädret tillåter (ännu dummare, som om vädret skulle kunna säga "nänä vänta lite nu här ska inte plockas någon svamp inte" liksom)förstås.
Städning åsånt har jag ju ändå kvar att roa mig med i morgon, lika bra att fördela sina nöjen jämnt :)

Nu ska jag hoppa i mina formlösa mjukisbyxor, don efter person liksom, ( notera hur larvigt hemfallen jag är åt såndärna knepiga uttryck åsånt i dag) och sedan slå igång mix megapol och höra samma låtar gång på gång och fråga kidsen gång på gång om samma låtar "VEM är det här?" eller "VAD heter den här låten nu igen?"

Så ska jag blanda jäst å mjölk åsånt, preciiiiiiiiiiiiis som det står i receptet. Ska jag göra. Som i receptet. Exakt. Och OM jag ändrar nåt så ändrar jag bara en liten ordningsföljd eller så, som inte har betydelse. Tex om det står "Blanda mjöl och socker" så blandar jag kanske socker och mjöl i stället :)) Finurligt va´? ;)
Man måste ta till sina överlevnadsstrategier när det kniper.
(HERREGUD SÅ TRÖTT JAG BLIR PÅ MITTLARVIGA BARNSLIGA  TRAMISGA JAG KAN NÅGON RÄDDA MIG???)

Jaja. Fyllningen till bullarna behöver man inte följa receptet exakt. Jag ska ha i mera vanilj och utöver receptet även kanel OCH kardemumma :)) Kanske jag rentav river över lite vitchoklad också när jag ändå är på farten och fuskar. Lite wildandcrazy måste man vara liksom. (DÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖ)

Rafflande spännande kväll ska jag ha. Det hör ni väl?

(KRAJST JAG BEHÖÖÖÖVER EN HJÄLTE KAN NÅGON SKICKA EN?? Värna - skit i adaptern, skicka en hjälte i stället, jag betalar mellanskillnaden i porto!)

Räddning från mig själv
Räddning från bakandet
Räddning från myskvällshaveri med mjukisar migsjälv och köksattiraljer + inredning fulla av mjöl och deg. Help me. Och mina kids. :/

Matåsånt

Har plockat svamp i dag igen. Nu har vi mer än vi kan använda. Edit - vi hade redan innan helgen mer än vi kan använda *S*
Min favvo just nu är jordärtskocks- och trattissoppa.
Egna jordärtskockor (ännu större och finare i år, det lönar sig att noga välja vilka man låter stanna i jorden till nästa säsong) kokade i hönsbuljong blandas med trattisar frästa med charlottenlök, mixas och späds med grädde, vittvin och en liten liten skvätt cognac. Jisses så GOTT och nyttigt också. Och billigt (det är bara en liten skvätt vittvin & cognac och det går faktiskt NÄSTAN lika bra utan :) )

Grytsteken skötte sig själv medan vi rensade och rensade och rensade. Och rensade.
Trots en del frustrationer och irritationer och viss förvirring i början så blev det en SKÖN dag med mamma, pappa, svamphunden Wisse och kidsen. Jag är priviligierad som har en så fin familj.

Och härrigu så mycket svamp det kryllar av i skogen. Man orkar faktiskt inte ens plocka alla man ser.
Nu ska vi kolla ett avsnitt Dexter som avslutning på helgen. Det här har varit en skön helg (som vanligt) med kidsen och vänner och mamma och pappa och friskluft och avkoppling :)
PRECIS som det ska vara.

Föräldraskap

Borde per automatik innebära att man som vuxen, i föräldrarollen, sätter sitt barns välmående först.
Att man tar ansvar för relationen. Att man inser att det är ens föräldraUPPGIFT att lära och vara modell.
Att man undviker att tala nedlåtande / nedvärderande om den andra föräldern eller andra människor öht.
Att man undviker att skuldbelägga barnet
Att man undviker att pålägga barnet skuld eller skam
Att man peppar uppmuntrar och stöttar - INTE förlöjligar kränker eller hånar.
Att man förmedlar
"Jag är STOLT över dig, inte för vad du presterar utan för vad du ÄR"
"Jag älskar dig och du är det viktigaste i världen för mig alltid"

Hur svårt kan det vara att undvika åtminstone de grövsta missarna???

Krajst. Liksom.

å en massa torr

Svidigt torr är jag
vill ha ett oljebad ellernåt.
Och nu blir det schvampskog i dag. Och i morgon.
Nice :)

lite käääääääääääär

jag är nog lite käääääääär tror jag minsann :)
Fast jag är inte riktigt säker på hur man är eller känner då.

Kanske är det som Sylvia säger - jag är nog bara lite hungrig ;)

ellernåt :)

jamen GRRRRRRRRRRR

å bubbel å fräs och sprak å brak.
Mårr.
Mårr är det nog mest faktiskt.

"Det är inte så farligt med lite frustration, jag tror faktiskt att de flesta större förändringar kräver sin frustration för att komma till stånd liksom..." hör jag mig själv säga till någon annan.

Jisses anamma vilken bautaförändring som måste vara på gång i mitt liv.

Kanske jag skulle sätta en röd slinga i håret ellernåt.

dumhet

förlåt mig (gud och alla andra) men jag är nog überallergisk mot dumhet.
Hjälp mig att inte förakta de stackars nötter som inte förstår bättre.

Jag är säker på att de gör så gott de kan.

Eller, äh. Det är jag inte alls det men det LÄT bättre :/

Jag är en usel människa.
Men jag jobbar på det.

tungt

det är tungt att se sorgen orsakad av någon som den sårade vill fortsätta se som älskad och älskande.
Det är tungt att se människor man älskar fara illa.

Vardag

I dag är en såndär vardag som INTE är den sorten som man längtar efter emellanåt.
Inte den mysiga avkopplande vardagen.
Inte den vardag som ger utrymme för vila i varandet.

I dag är den sortens vardag som påminner om varför det är bra att ha rutiner och struktur i vardagstillvaron. Det ena avlöser det andra och dagen och kvällen sitter i i ett. Inget utrymme för vila. Ingen andningspaus. Vet inte än vilken mat jag ska hinna med att få på bordet.

I dag är jag knappast i stunden, bara längtar efter kvällen när allt är gjort och jag får sjunka ner i soffan.
Tända lite ljus och koppla av innan jag slocknar, om jag hinner.

Måndag 3 oktober och det regnar. Nästan så man inte borde förvänta sig någon annan sorts dag.

Ha er.

yes

lite längtan (kidsen har åkt till Värna och jag längtade efter dem redan i går kväll när vi satt i sofforna och kollade serier som vanligt)
lite stress (middag om en liten stund och jag ska duscha innan folk trillar in)
lite nyfikenhet (på en massa saker men den senast väckta nyfikenheten gäller egyptisk massage.nu *S*)

Ungefär så :)

Kaffe, presenter, oxfilé och fiskare åsånt :)

Kaffe är livet. Kaffe startar dagen. Kaffe håller dagen vid liv. I dag köpte jag hem en kaffemaskin. Dolce Gusto Nescafé. Med massa olika smaker på kaffet. Sparis hade ett supererbjudande jag inte kunde motstå - köp 15 förpackningar kaffeampuller (eller vaddetnuheter) och få maskinen på köpet. Hela kalaset gick på 73,50 och köper man endast kaffemaskinen kostar den vanligtvis 159 euro. Eftersom jag är en storkonsument av snabbkaffe räknade jag snabbt ut att detta var ett lönsamt köp för mig :) Och sonen älskar ju alla såndärna prylar. Hans kaffe- & tehörna fick sig ett nytillskott liksom.                                  

I övrigt har jag shoppat en present. Jag hade för en gångs skull fått något att fastna i mitt minne, jag mindes att en person alldeles nyligen berättade om en önskan. Och jag hittade rätt. Hoppas hoppas personen i fråga inte shoppat själv nu bara. Så får man inte göra. Ju.                                                   

På fredag blir det middag. Fyra pers *S*  Oxfilén jag tänkte köpa i dag fanns bara i typ 2,2 kg´s klumpar så jag valde att plocka fram en 1,65 kg´sdito ur min frys i stället. Hur sjutton vi nu ska klara av att äta ca 400 gram oxfilé per person.   Jaja. 400 gram oxfilé, en flaska rött och huvudstupa i soffan kanske :) Om jag inte ska gå ut och kolla om det är fiskarnas helg. Jag tror banne mig det är just den här helgen de brukar vara på ön. "Min" fiskare liksom :) Fast jag tror inte magin finns kvar längre.

Jag har växt ifrån den :)

så skönt att inte jag behöver.... :)

Vara duktig alltså.
Vara sådär überduktig überpräktig och sådär "rätt".
En sån tur att det finns andra som är det så det räcker och blir över, då gör det liksom inget att jag lutar mig tillbaks och bara ÄR.

Mig.

Höstintåg

 Jahamenåjdå där var jag ja.... Man måste faktiskt inte borsta sig för jyckepromenad tidiga lördagsmorgnar. Man puffar till frillan lite där den spretar som mest bara så... :)

Vem har sagt att man måste vara schnigg för att morgonpinka jycke liksom?? :) Huvudsaken att man är glad :)

Wisse blir iaf glad när han får sniffa och pinka om vartannat på morgonpromenaden. Och jag har varken fått frukost eller kaffe än så jag ser ungefär så suddigt som det är på bilden. Yrseltrött och illamående.

 Morgonstund har guld i mun eller vad heter det. :)

Jamenvisst kan man sakna sommaren redan. Redde upp i mina mobilbilder och fick stark sommarlängtan...... AllravackrasteBatuldan med Wisse på båtutflykt. Sol, hav.... Kan man önska sig mer?

Och sensommar, eller tidig höst kanske, hos M,vid deras båthus. Här har M & L (Favvobrudarna och mina exkollegor) dukat till middag, jag jobbade dag och hämtade kidsen så åkte vi ut till Eckerö och njöt med L & M halva natten. Så underbart fint och vackert, gott, trevligt och lika skönt som vanligt i deras sällskap :) Grillade vid stranden och njöt av solen värmen och sällskapet.

Och nu måste jag skärpa mig och lägga en hand eller två vid kokosplättarna jag lovade Batuldan. Snart ska vi fira här i kväll, med middag och umgänge. Innan dess har jag mycket kvar att fixa med.

Ha er.

Äschdå

Behöver jag säga att det sliter hårt nu, allt... Ansvaret, vardagen, ilskan över att stå som syndabock för den som inte har vare sig vett eller förmåga att själv ta ens ett uns ansvar?!

Har varit sjuk några dagar. Bihålorna spökar, fick feber på jobbet i söndags och febrade iaf i måndags ännu. I dag ville jag inte ta tempen. Var ledig dag i dag. Håppas klara en hel arbetsdag i morgon men skallen är TUNG att bära ska ni veta. Precis som vardagen och livet självt just nu.

Måste komma ihåg att köpa järn, D-vitamin och omeprazol.
Se till att få ett fasteprov taget för att slå fast att jag ska ha järn iv igen.
Just nu ler livet mot mig. Not.

Bajsbollar.

HUR hittar man en avlastningsfamilj liksom??

Att ensam ha ansvar 24/7 kan bli rätt tungt.
Det är inte alltid det bästa att vända sig till mormor och morfar, ibland har de ju fullt upp med sitt och kanske inte alltid orkar, fast de aldrig skulle säga nej. Och kidsen skulle må bra av lite fler / andra manliga förebilder eller figurer i sina liv någon gång nu och då.

Men hur sjutton hittar man en sådan familj som kidsen trivs med och som känns naturlig för dem att åka till någon gång nu och då? Ni frånskilda som har ett fungerande umgängesavtal - var glada för det.

Jag borde byta jobb. Det sliter FÖR mycket att jobba skift och ofta jobba när kidsen är hemma och behöver en närvarande förälder. Att komma hem sent efter ett mastodontpass och komma raka spåret till läxförhör och att ha morgondagens mat oförberedd(när jag ska jobba men middagen ska finnas klar att värma ändå) och massor av behov som väntar och samtidigt ett kök som ska röjas och kanske en tvätt som ska hängas... *puh* Inte jättesällan finns det kompisar i huset också över lov eller helger. Som också ska ha mat såklart :)

Det hade varit lättare om jag lugnt kunnat vara på jobbet min varannan helg och veta att någon annan har ansvaret över att kidsen har det bra. Någon annan ser till att det finns mat på bordet och finns där.
Nåja - vi har klarat det här så många år så det funkar nog utan att jag bryter ihop nåt år till. De är inte precis tunga eller jobbiga mina barn.

Men en stöd- eller avlastningsfamilj.... Hade varit nice.
Det hade varit lättare att prioritera egentid och mig själv någon gång om jag haft ett system där jag åtminstone en helg eller ett dygn i månaden hade enbart mig själv att tänka på och då jag visste att kidsen har det bra. Ett dygn varannan månad hade varit en klar förbättring från nu.
Men... Hur fixar man sånt liksom? En kväll varannan månad, det känns ju liite onödigt att ge sig in på att lära känna en helt ny familj för den sakens skull liksom... I synnerhet som kidsen såklart inte ska sluta vara hos mormor och morfar helt för den skull. I synnerhet som jag trivs så bra med dem att det skulle kännas larvigt och egoEGO att skicka iväg dem till främlingar för att få vara ensam. *ryser*


Nu har jag egensaker på gång två helger på raken. Först blir det mormor och morfar över en natt, det är flera månader sedan jag var "egen" på det sättet ett halvt dygn när de var hos m&m sist. Helgen efter tror jag att det blir att sätta kidsen på båten över till Värna över fredagen till lördagen. SÅ "egen" har jag inte varit på ett och ett halvt år, sedan kidsen var med mamma och pappa på resa sist. Det känns som om det är på tiden. Både för mig och dem.

Som sagt - ni som har fungerande umgängesavtal eller en partner därhemma som bär ansvaret om ni vill vara "egna" några timmar - var glada över det och värna om det. Alla människor behöver ibland tid att finnas bara för sig själva bara med sig själva. Jag också :)

Skogsmullar helgen del2...

Jag kan också klättra i träd faktiskt. Eller jaja PÅ dårå. Iaf om de redan ligger. Fast svindligt ÄR det ;)

Här var de bägge RIKTIGA skogsmullarna som inspirerade mig i mitt klättrande. De var liksom HÖÖÖGT uppe.... Jaja var och en efter förmåga ellernåt :)

Å smidiga jag undrar hur jag ska göra NU då...? Nu är foten och halva benet över, och SEDAN då????  Måste man gå längre från bilen eller räcker det här som skogsutflykt? :)

Man kan undra varför vi går som Paolo Roberto, med typ en meter mellan knäna. Men nåt svar lär man inte ska få. :) Skogsmulliga är vi i alla fall tycker jag :) Antagligen tycker Linnsan detsamma eftersom hon fotade :)

Helgen....

Helgen som var firade vi sonens 14-årsdag. Endel viktiga människor kom som vanligt inte trots inbjudan, men andra, som genom sin närvaro och sin förmåga att se och bekräfta, blivit minst lika viktiga, kom. Glada blev vi allihopa men sprängeln mest av alla tror jag, när Värna Linnsan och Tindra knackade på dörren :)

Medan sprängeln bakade cupcakes med Värna & Tindran så stegade Batuldan, jag och Linnsan ut i skogen för att fotografera och samla höstfinheter till dekoration. Ljuset var perfekt för fotografering så vi fastnade mestadels i det faktiskt. Även om vi släpade hem lite skog också :) Cupcakesen blev nästan lika fina som bilderna. Nästan........................................

Min vackersprängla är så fin. Nästan utomjordiskt vacker är hon. Jag älskar hennes leende och hennes livsglädje som lyser igenom. Jag älskar henne. Oavsett om hon är sminkad borstad friserad och fixad eller om hon är helt ofixad så är hon VACKER. Min Tulda Batulda Tilda Veckersprängla. Insidan är ännu vackrare. Jag begriper inte var hon kommer ifrån... :) Men stolt är jag så jag kan spricka :)

 ..."Var glad och nöjd med allt som livet ger...Glöm bort allt du omkring dig ser..." Linnsan med all sin energi är mycket MER än Björnen Baloo :) Med sina knallgula och sitt korsdrag i hjärnan lyste hon upp vår dag faktiskt :) Du är så skön Linnsan. Naturlig :) Vår helg blev en finfinhelg och vi saknar er redan. Kom snart igen. Nästa gång ska vi plocka svamp, DET kan bli en utmaning ;)

brister

ja vi har alla våra brister.
För tillfället har jag zink-, D- och järnbrist.
Värre var det med omdömesbristen som gjorde att jag (flera gånger!!) förälskade mig i män med TOTAL hjärnbrist.

Härregud vad tänkte JAG med liksom...

Som straff (fast det är väl snarare en konsekvens kanske *S*) blir jag nuförtiden inte förälskad alls :)

Puh.

hjärnsurr

Vet ni dendär låten som jag inte vet vad heter (nu vet ni alla preciiis vilken jag menar va´? )
Dendär "Isn´t it lööööövely.... "
Den har snurrat i mitt huvud hela dagen.
Med ett abrupt ingripande kommer så min bitchiga stämma och avbryter precis efter "lööövely" med
"näej, det är det inte alls det!"
I mitt huvud alltså.
Utanför har det knappast hörts nåt.

*suckarågåråläggermig*

jajisses

upptäckte nyss av en slump hur nära det var att jag ställt upp i val (tackade nej i sista sekunden) för samma parti som kvinnan som attackerade mig på Arkens dansgolv när jag dansade med mina vänner för några år sedan... Helt oprovocerat kom hon fram till mig bakifrån och tog strypgrepp på mig mitt i dansen...

Herregud liksom. Så nej - jag kan INTE hålla med om att själva kandiderandet skulle vara nåtslags lämplighetsbevis.

Sorry.

Och jag är verkligt ledsen att "mitt" parti företräds av människor med sådan brist på sunda grundvärderingar.

Krajst.

sköt dig själv och skit i andra...

Det kan vara en sund tanke, om det handlar om skvaller och elakt prat. "Läggasigigrejs". Eller bristande gränser gällande vad som angår mig och inte.
Men det är också en osolidarisk tanke om det handlar om att se om sitt eget och låta andra själva sköta sitt. (De som inte kan då? Ska vi skita i dem?)
Och det är en kall tanke när det rör våra närmare medmänniskor. Våra vänner / bekanta / människor vi har någon beröringspunkt med. I synnerhet när det gäller människor som INTE skitit i oss när vi behövt dem.

Endel proklamerar stolt att de minsann lever efter filosofin "sköt dig själv och skit i andra".


Lite tyst undrar jag om det verkligen är något att vara stolt över. Jo - en självutnämnd predikant / sektledarwannabe jag en gång kände propagerar för just det tänket. I hans värld är DET det ultimata. Var och en är sig själv närmast liksom. Åkej. Han kanske kan få lite anhängare trots allt. Det verkar vara lite inne att tänka så, ett sätt att göra det legitimt (för att inte säga eftersträvansvärt) att vara totally EGO.

Själv är jag ibland nöjd över att kunna sätta min gräns och tänka att JAG behöver inte vara den som ALLTID finns där för andra, i synnerhet inte när jag har mycket "eget". Det är ju också en variant av att jag ibland "sköter mig själv och skiter i andra". Fast det gör jag ju inte. Ringer en vän och har det besvärligt eller kris eller är ledsen eller inte får rätsida på tankarna så såklart ställer jag upp. Trots att jag själv har huvudet fullt av mina egna avigsidiga tankar som inte har ett plank att studsa mot. VÄLDIGT sällan säger jag "Vet du - jag lyssnar gärna på dig / hjälper dig gärna, men just nu har jag inte utrymme".
Jag kanske BORDE lära mig att lite oftare säga till mig själv att sköta mitt och skita i andra.

Kanske. Men DET är ju inte precis vad jag tror på dårå :)

Jag tror på att man ska vara mot andra så som man önskar att DE ska vara mot en själv.
Och då menar jag inte i dag, jag ska vara mot dem som jag möter i dag på ett sådant sätt som jag skulle vilja att de var mot mig OM JAG VAR I DERAS SITS.

Annars är det för enkelt. Att köpa sig orsak att bara tänka på sig själv.

Förbenade egopredikanter så illamående ni gör mig :(

och så kan man undra

varför jag tillåtit mig falla ner i kolhydratsunket igen när jag vet hur dåligt jag mår av det. Och hur jobbigt det är att bryta det igen.

Men nåt svar lär man inte ska få, även om man undrar.

I morgon är det jag som ska back on track. Nu ska jag äta poppisar iaf.

de flesta

De flesta av oss mognar.
Inser att världen, sammanhang och relationer, faktiskt är lite mer komplexa än vi trodde när vi var yngre, typ högstadieåldern.
De flesta av oss alltså.

Ibland fascineras jag av vuxna människor som har mindre förståelse och kunskap än mina kids.
Som lever kvar i en värld av töntar och innefolk och alla andra tonårsramar.
Som tror så som de trodde då.
Som faktiskt på nåt sätt inordnar sig och greppar sin verklighet efter tonårstidens verklighet.

Härrigu människor, vem ska hjälpa era barn se världen med mognande ögon??

föratt

föratt min blogg inte ska bli ett ställe att hålla koll på mig eller tro sig kunna följa med hur jag har det i mitt liv så bloggar jag vidare på ytskiktet här och hittar ett annat sammanhang för MIG. De djupare delarna.
Tolka fritt (det gör ni ju ändå) men minns att era tolkningar ansvarar NI för.

Puckon.

Santhaallaåldrarintegrerade

(Jo för man FÅR säga och skriva pucko / tillåmed bajsboll fast man är 43,5)

Vänskap, filmer, mat åsånt viktigt.

Ibland är det viktigt att fundera på vänskap.

Om jag vill vara en vän så behöver jag fundera över vad vänner gör / är och vad de inte gör / är.

Om jag vill vara en förstås. Vänskap kanske inte är så viktigt när allt kommer till kritan.

Iaf ser vänskapsbehovet helt olika ut beroende på familjesituation - en singel har oftast större behov av vänner och en singel utan barn ännu större...
Många som går från singel till förhållande tappar ögonaböj behovet av sina gamla singelvänner och skaffar sig genast ett knippe nya som lever i parförhållanden i stället. Man skulle kunna tro att vi singlar blir farliga på nåt sätt ellernåt *S*

Är man singel och inte har barn men är i den åldern att "alla andra" singelvänner har barn så blir det nog en mycket ensam situation har jag förstått. Förståeligt. Man lever  inte riktigt på samma villkor.

När jag var gift hade vi ofta mina singelväninnor på besök, fika / middag / umgicks med dem. Jag tror faktiskt vi umgicks mer med mina singelvänner än med par. När jag skilde mig levde de vännerna i parförhållanden och behöver jag säga att vi nuförtiden har kontakt någon gång i året bara? Nästan alla mina gamla vänner. Det är fascinerande, och ofta lite sorgligt att se vad som händer med vänskapsförhållanden när man skiljer sig. Eller går in i förhållanden också iofs.
Borde inte vänskap överleva både förhållanden och skilsmässor liksom?

Jaja. I går såg vi klart "Hur många lingon finns det i världen" och sedan tittade vi på "Trust". Bägge filmerna var bra. Lingonfilmen var verkligen en måbrafilm :) Alla som jobbar med människor borde se den. Alla föräldrar borde se Trust tillsammans med sina tonårskids.

I dag blir det kyckling igen. Kyckling kyckling kyckling. Jag är ganska trött på matlagning just nu. Det KAN iofs bero på att jag jobbat hysteriskt mycket denna vecka och att tiden för matlagning hemma inte varit speciellt väl tilltagen och att jag har lagat en hel del mat på jobbet. Matlagning ÄR kul men då ska man ha tid och bra råvaror och få experimentera själv...
Det är INTE kul när man ska hasta förbi affären på 10 min och komma ut med mat som går att fixa på en halvtimme medan man skjutsar kids och som alla äter och som helst är näringsrik och kolhydratfattig också. Och hyfsat billig liksom.

Tror det får bli en thaivariant av kycklinggryta. Pirkkas broilerlår kostade 1,45 för 3 st så det blir en billig middag dessutom :) Med ingefära, curry, kokosmjölk och lime och med blomkålsmos och haricot verts till borde den passa allihopa också.

Om bara min mage kunde skärpa sig så kunde jag tänka mig att söka mig utåt i kväll som vi hade planerat. Det skulle inte göra nåt om jag kom utanför hemmets (eller arbetets) väggar om jag säger så. Och det gjorde jag ju.

Ha er.

omysig okulig osmart ofin osv

Omysig.
Oengagerad.
Okul
Ointelligent
Ofin eller jaja, snarare
Osöt
Onyttig

O-ig helt enkelt.

Jag tror banne mig jag Gillar O :)

åj så vi samarbetar... Ellernåt ;)

Osynk är dagens känsla.
Dagens och dagens förresten, senaste halvårets kanske...?

Antingen springer kroppaskrället iväg och hjärnan blir efter
eller så springer hjärnan iväg och kroppen blir långt bakom.

Jaja.

Man får vara glad så länge man leder, ellernåt :)

ja

så kan det vara.
Ensamt så in i bängen - finns det ingen "vägg" så finns det inte ens ett eko.
Jag som vant mig vid ekot.


Och bara sådär som en parentes - ibland stannar tiden och man förstår inte vad som händer
bara märker att andetaget hakar upp sig.

Ibland är det bäst att inte fundera över varför.

Gonatt. :)

Aldrig nöjd?

Jo.
Eller, nöjd å nöjd, men det kan ju oftast bli ännu bättre faktiskt :)
Och då tycker jag det skulle vara synd, och onödigt, att nöja sig med mindre eller sämre än det KAN vara / bli.

Man KAN (JAG kan) tycka att något är good enough utan att fördenskull ge upp strävan efter kvalitetsförbättring.

Jag ÄR faktiskt nöjd ibland. Iaf för stunden :)

Tid att tänka

Det är inte självklart att man ska ha tid att tänka, tid för de analyserande och utvecklande processerna i dag. Det ska "sitta i ryggmärgen" har jag hört.
(För mig betyder det att saker ska gå på rutin, är DET önskvärt, verkligen???)

Vet ni vad jag anser att människor med den åsikten har i sin ryggmärg?

"Kom inte in" sade jag! Gå hem!

En såndär dag där tankar och känslor som jag inte har lust att umgås med just nu knackar på.
Jag ber dem avlägsna sig.
Vänd om och gå hem.
Tänker inte ta det i dag.

Med jämna mellanrum kommer de tillbaks och kollar läget.
Gör inte det, mitt svar kommer att vara detsamma hela dagen.

Gå hem.

Å här sitter jag...

Bland sådär verkligt djupa, seriösa intellektuella människor känner jag mig ofta sådär som att "å här sitter jag som undantaget och begriper inte hur ni tänker"

Inte sådär att det stör mig på allvar, jag begriper ju i alla fall än så länge hur JAG tänker och det får jag väl nöja mig med :) Men lite ensam i sammanhanget känner jag mig ju, i alla fall om alla andra nickar samstämmigt och hummar jakande när jag inte ens begrep vad människan sade. Då kan det hända att jag längtar hem till en braig muminfilm :) Helst en med mårran eller häxan med :) Min samhörighet till mårran häxan och stinky är som allra starkast i sådana sammanhang faktiskt.

Bland en annan sorts människor känner jag mig ofta som ett ufo. Jag försöker förklara från scratch vad jag menar och hur jag tänker. Oroar mig en liten stund för att jag ska vara övertydlig och kränka någon med min barnpedagogik. När jag förklarat klart ser jag att alla tittar på mig sådär som att "och det du ville säga var.....???" Ingen begrep. Luften går ur mig. Jag är ensam om antingen mitt språk eller mitt tänk eller mitt synsätt. Så in i bängen ensam att ingen av de närvarande ens fattar knappt ATT jag sade nåt. Då längtar jag efter mina favvoexkollegor M & L. Som begriper vad jag tänker innan jag tänkt det. Och jag längtar efter kidsen, som skrattar åt samma saker och vi måste inte förklara oss för någon vad det var som var roligt. Eller någon av mina arbetskamrater som tänker som jag, som man KAN tänka högt med utan att vara färdigformulerad.

Det konstiga är att oftare och oftare när jag umgås med människor som jag KAN möta på samma våglängd, som pratar samma språk, som förstår, som jag förstår... Ja ni fattar - där det KLICKAR, så tappar jag lusten att prata. Djupt. När man hittat den gemensamma nivån så räcker det med att veta att den finns där. Vi har en arena. Nu behöver vi inte använda den. Vi kan hullra och bullra lite i stället :)

Mer och mer trivs jag med hullrandet och bullrandet. Det är underskattat faktiskt. Det är kravlöst och humorbejakande och kreativt.
UR sådant kan det födas nyttigheter. KAN. Men inget måste.

Jag är trött på förväntningar krav och måsten.
Ge mig en flaska vin och töm den med mig, kanske en till, låt oss sjunka ner i varsin soffa och fnissa till alla knasigheter som ploppar upp.

Eller somna. Sova är bra när man är trött har jag hört :)

Nu ska jag tänka. Fria tankar. Flyta omkring på dem.
Ha er, Precis så som ni vill ha er. Allt annat är slöseri med levnadstid.

Reklamation

Utvecklingen går framåt. Jodå det är sant.
För nåt år sedan reklamerade jag hela mig när jag inte funkade som jag önskade.
I dag filar jag på en reklamation till avdelningen ansvarig för mjukdelar.
I dag gäller klagomålet inte just mig specifikt, utan det är mer ett kvalitetsförbättringstips (NU slutade Gud lyssna igen) liksom.
Jag ska skriva till ansvarig för mjukdelar och påtala att det är ett synnerligen onödigt faktum att det under foten finns en sena som man kan sträcka eller nåt.
Själva sträckningsalternativet kunde elimineras. Jag är ingen expert så jaja, vi kanske med nödvändigthet måste ha en sena där, förmodligen fyller den någon väsentlig funktion, men att den senan absolut behöver vara en sådan som kan sträckas, DET kan rimligtvis inte fylla någon vettig funktion i alla fall.
Eller så är det jag som är för liten i mitt tänk för att kunna förstå.

Men jag begriper att det gör ont. Jag begriper att det är onödigt. Och jag begriper att trots att det KÄNNS som om jag vill knövla ihop foten åt fel håll så GÅR det inte.

Så kära avdelning med ansvar över mjukdelar - kan ni vänligen antingen ta bort vissa senors sträckningsrisk alternativt trixa om lite så att det GÅR att knövla ihop foten åt fel håll när man sträckt den larviga senan?

Mvh Santha

gomorrongonatt

I dag är en sådan där dag som jag inte hade lust att kliva upp. Helst skulle jag ha vänt sida och somnat om för att vakna till en ny dag i morgon.
I dag känns allt mest tungt och jobbigt.
Det är ingen fara, sådana dagar kommer lite nu och då, de går över. De för bara med sig en dygnslång tunghet i kroppen och själen. En konstant känsla av "inget spelar någon roll".

Har ingen lust.
Har ingen ork.
Undrar, om jag orkar formulera tanken, vad sjutton allt ska nyttja till egentligen.

Tur att de är ganska sällsynta de här dagarna. Det är tungt att trassla sig igenom en dag med det bagaget.
I morgon är en annan dag.

Tack gode gud för det.

Jamenåkejdå.

Ja. Det ligger nåt i det du säger.
Ja, du har alldeles rätt. Precis så där är det.
Mm. Det där har du uppfattat alldeles korrekt.
Därserman, så rätt du har :)
Jamentänkasig, PRECIS sådär är det! :)

Finn fem fel. *perkaruppåt*

sten åsånt

Man ska inte kasta sten när man sitter i glashus.
Eller jaja ok då -
JAG ska inte kasta sten när JAG sitter i glashus.
(Men det ska inte du eller någon annan heller)
Det gör jag ju inte heller tror jag. I alla fall är det inte mina stenar och mitt glashus jag tänker på nu.
Men jag tror att någon annan sitter ganska osäkert i ett ganska skört glashus
och att den personen gärna försöker pricka mig
och då vill jag ju liksom påstå att det inte är så klokt att kasta stenar. (Vad sägs om vaddrullar?)

Men det är klart, nu kanske mamma tror att jag skriver om henne (kastar du sten på mig mamma?) eller DU att jag skriver om dig (kastar DU sten på mig?)

Och vet ni - det vet ju inte JAG. Om just DU kastar (eller har lust att kasta) sten på mig. Om just DU sitter i glashus. Det vet nog bara DU :)
Men OM du skulle komma på att "oops det där gäller ju mig!" Så är ju det klokaste du kan göra att sluta kasta, eller hur?
Och kanske fundera på hur du tänkte riktigt.
Eller bara fortsätta kasta, ringa glasmästaren så han står redo. Hoppas på rabatt och att städservice ingår.

Som sagt, fenomenet stenkastning i glashus är nog ganska spritt. Vi kan nog alla ta åt oss lite till mans.
Just nu skrev jag med en person i åtanke som jag vet känner sig lite oroad av mig. Som vill hålla mig på säkert avstånd, typ. (Ibland är jag bekvämast på avstånd) Jag vill bara hinta lite om att innan den personen börjar hiva sten på mig kan det löna sig att titta sig omkring och känna efter hur säkert man sitter. Om det verkligen är läge att kasta dedär stenarna liksom.

Ja nu VAR ju det här en pik. En "tänkdigförpik". Den har adressat men denne är inte synlig för alla. Dock tror jag faktiskt att personen själv, om h*n läser detta, vet att stenarna i handen är rätt uppenbara. Fördenskull måste jag ju inte hänga ut personen öppet heller? Med namn och allt. Telefonnummer kanske. Och fick jag inte skriva om det alls så vore hela cybern full av människor som blott och enbart är älskade och uppskattade och beundrade och... -Eh, vänta nu... Cybern ÄR redan ganska full av sådana människor.
Sicken tur att jag kommer här och bidrar till lite "balans" dårå ;) Obekväm och ogillad och störande och otillräcklig i hela min fantastiska uppenbarelse liksom :D
Fick man inte skriva om sådant obekvämt som människor KAN ta åt sig av (och ja - BÖR ta åt sig av om det finns grund därtill såklart) så kunde INGEN skriva om mobbning, utanförskap, misshandel, trakasserier etc etc.
Vi som ÄR eller HAR VARIT utsatta för något av ovanstående skulle känna oss synnerligen ensamma och udda i så fall. Men det kanske är bättre än att du (eller mamma) tar på näsan och undrar om jag skriver om dig?

(Ta inte illa upp nu Cita - det här ((och det VET du för du var med på ÅT-bloggen- tiden)) har varit ett problem lååångt före du skrev nåt häromdagen om oadresserade pikar och jag vill faktiskt skriva om fenomenet...)
Och stämde det här in på dig så är jag glad om även du tänker till. Jag är inte så sugen på stenkastning oavsett vem som kastar faktiskt :)

Ha en fin dag. - Ja - DU också :)

ta inte på dig

Ta inte på dig ansvaret att berätta för alla hur verkligheten är beskaffad.
Det kan lätt bli.... tja.... liksom tungt, ellernåt *S*

En gemensam stund

Olika är vi människor.
Jag delar gärna en stund.
Går bredvid. Lyssnar om det hjälper dig att höra dig själv formulera.
Har jag en tanke eller erfarenhet så delar jag den om du vill ha den.
Annars stegar jag bara en stund bredvid dig innan vi går åt olika håll igen.

Jag bär inte mer med mig för att jag lyssnat på dig. Eller jo kanske, jag bär ytterligare en erfarenhet av att ha delat. Av att ha blivit inbjuden, av ett möte.
Endel människor vill inte ha sällskap på vägen, de vill bära allt själva, Tysta och osynliga. - De ska givetvis göra på sitt sätt!
Endel människor vill inte göra sällskap på vägen, de tycker att det blir för tungt. -De ska givetvis göra på sitt sätt!
Personligen går jag gärna med om jag bara inte bär för mycket själv för tillfället.
Personligen har jag gärna en sådan vän som jag är bekväm att dela med som går bredvid mig. Inte alltid dock. Eller alla. Och jag kanske inte vill dela allt.


Ta inte illa upp. Mina inlägg är inte oadresserade pikar, det blir så oerhört svårt att skriva om sådant som intresserar mig om jag måste fundera på vem som kan tänkas ta illa upp varje gång jag skriver.

Vi är som sagt olika vi människor och det FÅR vi vara. Du FÅR vara som du är och tro´t eller ej - jag FÅR vara som jag är jag också :)

ljus åsånt

Ljusa roliga saker.
Ljus blommor heminredning städgrejer loppisfynd handarbete hantverk nyttiga maträtter trendiga kläder bra filmer och böcker och spännande eller kulturella evenemang.
Skapande och sånt som är konstruktivt.
Upplyftande roliga saker som ingen kan känna sig träffad av. (Eller sådant kanske men får skriva om så folk känner sig träffade av det??)
Sådant ska man skriva om tydligen *S*

(Definitivt inte om bajsbollar)

Nej vet ni vad, jag är som jag är, jag tänker det jag tänker, jag känner det jag känner, jag har de problem och hinder jag har och de resurser och glädjeämnen jag har.
Jag har min humor mina intressen och MITT SÄTT att leva skriva tänka prata och vara.

Passar det inte dig?

Synd.

Läs mig inte då.

På fb kan du plocka bort mig som vän - VARSÅGOD.
Här i min blogg kan du välja att inte läsa mig. ADJÖ.

Själv trillar jag vidare i MIN knövliga tillvaro som mig själv. Sur och purken ibland, glad och lycklig ibland, trött och sliten mestadels, arg över orättvisor ibland och ibland bara glad och tacksam över människorna jag älskar som älskar mig i mitt liv.

Bye.

det är bra

att ha byggt en grund som håller.
I synnerhet när det stormar. Då är den guld värd dendär grunden för man har ett avstamp för kommunikation.
Man når fram.

Just nu önskar jag att de jävlar som inte kan vara ett stöd bara håller sig ifrån mig.
Jag behöver sannerligen inte någon som hackar anklagar och spyr ut sin sjuka bitterhet över mig när jag ska bära både mitt och andras ansvar.

Jotack

Å själv oroar jag mig mestadels för jordärtskockorna.

Eller hur.
Ifall ni undrade liksom.

Nog

Ibland får man bara nog.
Sådär att man inte vill längre.
Bara vill säga upp sig. Från tillvaron.
Dra iväg.
Ibland önskar jag att jag hade vecka-vecka-ansvar. Att jag faktiskt kunde dra iväg på en resa alldeles själv. Eller dra täcket över huvudet och inte kika upp på en vecka.
Spyfärdig är jag.

Våra bubblor

Där går du omkring i din bubbla.
Här sitter jag i min.
Jag har försökt dela bubbla med andra i långa tider, ta mig tid att lämna min ett tag, lita på att väggarna håller ihop av sig själva medan jag gästar någon annans bubbla som behöver väggförstärkning.
När mina väggar började bukta fick jag lov att stanna i min egen bubbla och *vips*....
Mina egna armar räckte knappt till att hålla väggarna uppe, men nu sitter de där.
Men på nåt sätt har jag lärt mig.
En lärdom som jag inte vet om jag egentligen ville ha.

Nu stannar jag i min bubbla.
Men inte hela tiden.
Det finns fortfarande de som när de ser att det behövs kommer och erbjuder en hjälpande arm till mina väggar.
"Så som du vill att andra ska behandla dig..."

Fast EGENTLIGEN tycker jag att man ska lägga ribban snäppet högre.
Just nu förmår jag inte det bara.
Just nu blurrar jag runt i min bubbla på ytnivå och kollar vilka vägar som finns och vilka som behöver skapas.

Blurr blurr liksom.
Ha er.