Jisses, vi är nära sjunkgränsen här hemma.
Jag har varit småkrasslig ända sedan söndag kväll. Jobbat långa tunga dagar och varit knäckt när jag kommit hem. Tisdagen var jag tvungen att pysa hem tidigare och dö framför brasan en stund.
Spränglan har legat däckad hela veckan förutom onsdag då hon (uppenbarligen för tidigt) försökte sig på en comeback som besvarades med en käftsmäll som tog henne hela vägen tillbaks till soffan / sängen. Jag avskyr att vara på jobb när man har sjuklingar hemma. Jag har inte ens sådana luncher att jag kunnat hasta hem och se till om det är något som behövs. Bara kunnat ringa och kolla hur läget är. Hon vet ju såklart att mormor och morfar kommer om det behövs, och de har kollat upp och bla fixat apelsiner till henne, men ändå känns det som om kansliarbete med entimmes luncher skulle kunna vara ett alternativ.
I dag en dag ledigt (med undantag för någon timme mitt på dagen) och vi har inte fått många timmars sömn med brutala hostattacker i huset. Måste städa, handla, laga helgens luncher till kidsen eftersom jag ska jobba så de blir ensamma (behöver matlådor själv också) fixa middag pipa iväg på litet jobbuppdrag, och borde byta däck och släpa in ved och vila upp mig. Vila upp mig borde jag prioritera om jag ska hålla för kommande tre arbetsdagar när jag inte är i form. Hur ska jag organsiera så jag hinner prioritera vila liksom?
Är tillbaks där jag var för ett år sedan. Jag måste anstränga mig för varje andetag och varje steg. Varje fotlyft.
Nåja. Jag skjuter upp städandet och däckbytet. Jag bär bara in så mycket ved jag behöver i kväll och i morgon (eftersom jag jobbar då och inte hinner släpa in innan det är kolmörkt och jag slut efter arbetsdagen och kidsen kan inte hjälpa när de är sjuka)
Jag skjuter upp.
Och känner hur stressen biter mig där bak.
Ha er. Själv ska jag prioritera.
