En liten stund. Nu.
Tagen ur livet precis nu.
Spränglan sitter och sjunger på en vacker melodi några meter ifrån mig vid sin dator.
Sonen ropar från vardagsrummet "kommer ni då?"
På diskbänken står matresterna och väntar på att ha svalnat nog för att stuvas in i kylskåpet.
Min säng är obäddad.
Jag är oborstad.
Ljusen måste bytas ut på vardagsrumsbordet och vi borde antagligen fylla på veden.
Kaffet är klart och ute är det mörkt.
Snart kommer vi att ligga i sofforna djupt nerbäddade och kolla någon av serierna vi ser tillsammans. Kidsen alltså, kommer att ligga nerbäddade. Det är min tur att ha fåtöljen och fotpallen. Det går att bädda ner sig där också :)
Den här stunden är lik många andra stunder hos oss. Stunder som liksom formar det som är en del av våra liv. Av vår vardag. Av vårt fungerande tillsammans. Av vår familjetrivsel. Stunder jag önskar att jag kunde frysa och spara för kommande behov. Återuppleva. Inte bara i minnet utan med alla sinnen. Doften av maten i köket, ljudet av sonens kommenterande medan han plockade ut svamparna ur såsen han själv önskat. Ljudet av spränglans sång. Värmen från brasan och gemenskapstystnaden till serien, eller de gemensamma fnissen eller någons halvhysteriska skratt :)
Jag njuter. Trots att jag är sjuk och trött och har ont. Jag njuter av våra kvällar tillsammans.
Jag önskar mig verkligen verkligen en soffa som kan byggas ihop så vi alla tre kan ligga i soffan och kolla tv. Jag önskar mig också verkligen verkligen torktumlare. Och ny tvättmaskin.
Kanske ska skicka önskelistor till tomten i år, vi önskar alla tre så mycket att vi verkligen behöver tro på honom om vi ska ha en chans... :)
Så önskar jag verkligen att jag inte behövde jobba på julaftonen. Det är inte roligt att åka hemifrån och lämna barnen på julaftonen. Inte.
Men nu ska jag ta vara på den här stunden som inte är frys- eller bevarbar. Bara upplevbar. Fast det är inte så "bara", det är ju faktiskt det bästa :)
