Känns inget vidare att lämna sonen ensam hemma och åka iväg på kvällsjobb.
Kidsen har höstlov och Spränglan är i Stockholm och shoppar loss med en kompis.
Sonen har inget planerat. Såklart han kan åka till mormor och morfar men...
Vanligtvis har de varandra när jag jobbar kväll. De kan antingen åka till mormor och morfar och äta middag där eller fixa ihop nåt själva hemma.
Men nu är Batuldan borta och det suger att åka på jobb och lämna.
Det har knappast gått er förbi att jag var inne på stödfamilj här för ett tag sedan.
Jag måste säga att jag starkt undrar hur det riktigt är ställt i skallen på den vuxna som vänder sig till ett barn och konstaterar att typ "mamma måste tycka du är väldigt liten eftersom hon ska ha stödfamilj".
Herregud. Endast den som själv aldrig någonsin tagit fullt ansvar för egna barn under deras uppväxt eller haft sina barn på heltid överhuvudtaget kan uttrycka sig så korkat.
Fast jag BORDE ju faktiskt inte bli förvånad längre.
