Hörde häromdagen om en mamma som valt att inte ha sina barn hos sig. Som valt att dra iväg och satsa på sig själv, sitt "nya" liv och sina egna behov.
Som lämnat ansvaret för sina barn helt och hållet på pappan.
Min övertygelse är att trasigheten (för en människa som kan göra så är inte hel) beror på brist på kärlek. Har man inte fått kärlek kan man inte ge den vidare heller.
Ändå - jag vet människor som verkligen inte haft det lätt men som ändå kan känna och förmedla kärlek. (Ja - även till andra än sig själva eller dem som de får egna vinster av att "älska")
Även om vi i viss mån är "offer" för vår egen bakgrund så är vi inte maktlösa sådana. Vi KAN ta ansvar och kliva ur offerrollen. Undvika att ge kärlekslösheten eller trasigheterna vidare.
Vi KAN.
På något sätt ger kärleken oss förmågan att sätta andras behov framom våra egna. Förmågan att tycka om andra så mycket för deras egen skull (utan medveten eller omedveten tanke på egen vinning). Förmågan att vänta med sitt för att finnas för andra.
Förmågan att avstå til förmån för.
Förmågan att sätta en annan människa framom oss själva.
Man ska inte pruta bort sig själv för en annan människa. Men när det kommer till ens egna barn måste man faktiskt kunna sätta deras behov, deras väl och ve, framom egna behov. Under den period i livet de behöver föräldraskapet NÄR de behöver det.
För att förmedla "DU är det viktigaste i mitt liv och jag älskar dig villkorslöst".
Det är en av förälderns uppgifter för att hjälpa barnet att bli en älskande individ som kan känna uppleva och förmedla kärlek.
Helt enkelt för att han / hon FÅTT det.
Jag tycker synd om de föräldrar som inte kan bättre än att lämna bort ansvaret för sina barn, som inte kan förmedla att barnet är ovillkorligt älskat.
Som människa har den föräldern en brist att leva med som inte kan vara lätt. Ett sådant hål att bära omkring på. Ofyllbart.
Trots mina ibland konstiga mammaformer så njuter jag i dag av vetskapen att mina barn vet att de är älskade, de vet att de är det viktigaste i livet för mig och de vet att jag väljer dem. Inte av behovet att uppoffra mig eller vara nåtslags duktig hjältemamma, utan för att jag tycker om dem, för att jag bryr mig om dem och för att jag älskar dem och faktiskt vill vara delaktig i deras liv.
På grund av kärleken till mina barn.
Gode gud, ska du bara lyssna på ETT KFT så låt varje förälder få i alla fall en skvätt förmåga att sätta sina barn framom sig själva / sina egna behov.
Det skulle göra så mycket gott.
