måndag 21 februari 2011

Kärnödig

Plötsligt blev jag kärnödig.
Behovet att få bli sådär onödigt kär bara anföll mig liksom *S*

Hur gör man?

Jag tror faktiskt jag glömt bort konsten :/

fredag 18 februari 2011

Å hå å hej

en så´n himlatur att just jag är jag i dag.
Jag vet INGEN annan som skulle stå ut med att vara mig när jag är så här.

Jag friiiser så jag stelnar och kan inte förmå mig att klä av mig så jag kan duscha.
Misstänker att en dusch med kläder på inte är särdeles behaglig så jag får lov att uppbåda all min övertalningsförmåga och peppa mig själv av med kläderna bryta och bända med kroppen så jag kommer in i (och ut ur, det är en process för sig det också...) duschen.

Intressant va´? :)

Ni skulle bara veta hur rafflande det är att vara ett fruset bändspret.

Om inte de här löjliga köldgraderna ger med sig snart kommer jag att gnissla sönder mina tänder.
DET känns en skvätt onödigt så kan vi pliiiiiiis få lite värme snart?

*suckarhelavägeniniduschen*

ifall ni undrar...

torsdag 17 februari 2011

Man kan välja...



Man kan välja om man ska engagera sig och försöka göra "sitt" för att göra bättre, eller om man ska bara ta för sig. Av livet.
Leva efter de förutsättningar som andra skapat och vara nöjd med det.
Men på nåt sätt tycker jag att då ska man inte klaga så mycket heller. Om man inte engagerar sig själv för att förbättra det man är missnöjd med.

Man kan välja alltså.

Ska jag flyta på i ytskiktet och nöja mig med att vara en passiv medåkare. En passagerare helt enkelt, som åker dit chauffören styr och är tyst och nöjd med vägval och mål och sånt. Nöjd med att vara en av dem som fick följa med. Eller kanske jag inte fick det? Kanske jag inte tillhörde de utvaldas skara och blev kvar på bussplan? I så fall står jag snällt där. Eller går hem igen. OM jag får ha ett eget hem. Kanske har de bestämt att jag ska dela hem (kanske tillochmed rum) med någon annan. Det beror kanske på om jag klarat av att jobba ihop pengar till mitt eget bo. Eller om jag kunant bygga det själv.

Eller ska jag vara med och bestämma. Vart vi ska, vilka vägar vi ska ta och vilket bränsle vi ska använda... Vilka som ska "med" på färden. Om det faktiskt bara ska vara för vissa utvalda eller om alla ska få komma med.

Risken finns att man bestämmer sig för att vara med och försöka påverka. Men att man ändå blir ståendes på bussplan, ropandes för döva öron. Hur länge orkar man med det? Kan jag kliva på en buss där chauffören påstår att "joodå Santha, oroa dig inte, alla ska få komma med!" men som ändå stänger dörrarna framför näsan på endel människor som inte "får plats". Kanske de har för stora rullstolar eller för stort behov av hjälp och vi har inte plats för assistenter eller liftar. Chauffören bestämmer kanske att "jodå, de får följa med, men inte rullstolen / assistenten / liften". Kanske cauffören säger "Vi har inte plats för / råd med den hjälp de behöver så de får klara sig utan".

Kliver jag på bussen då?
Tänk om det inte finns en buss där alla får plats, där alla får samma rätt, oavsett hur mycket de klarar själva eller vilka behov de har?

Bygger jag en egen buss då?
Är ju liksom inte sådär jättehaj på motorer åsånt... :/

onsdag 9 februari 2011

Hjärnförsprång

I dag har min hjärna rusat ifrån mig igen.
Det är förargligt när man märker att hjärnan är långt före och man själv inte hinner med liksom.

Satt på ett möte i dag och kom på mig själv med att liksom ruska på huvudet när jag märkte att hjärnan flytt och lämnat tankarna kvar vilsna i tomrummet.
Hur sjukt ska inte DET se ut liksom... :/
Typ "om jag ruskar på huvudet så kanske bitarna faller på plats" ellernåt...

Håhå. Det värsta är när man känner att "HÄR har jag en tanke som kan leda någonstans attans så tokklok den är..." men så *vips* är den bortflugen och kvar sitter jag. Kan liksom ana doften av tanken (som när en parfymerad människa hastigt sveper förbi) men inte greppa den.

Iofs ska jag inte klaga. Det är bättre när hjärnan rusar ifrån mig än när jag rusar ifrån hjärnan.

Fast ett klart KFT vore ju att det liksom ordnades så finurligt från början att hjärnor finns på plats där tankarna också är, och helst att de samarbetar också :)

Önska får man...

Nu är snart mina majskolvar klara så nu ska jag äta middag :)

Ha er. Precis på vilket sätt ni vill, bara ni inte gör någon illa.

tisdag 8 februari 2011

Sol å Pool åsånt :)

Jag ser mer sur och purken ut än njutande, men skenet bedrar, det är bara min "image" så som oborstat tjurigt spret fattar ni väl... ;)

Jisses så jag längtar efter sommar sol och pool.
D-vitaminbrist är tydligen det jag ska öva på nu. Efter månader av järnbrist med återkommande iv-tankningar och febertoppar som reaktion på järnet så visar det sig att också D-vitaminet fattas mig.

Symtom på D-vitaminbrist är retlighet trötthet depression kroppsvärk nedsatt immunförsvar bla bla bla... D-vitaminbrist är ganska allvarliga saker.

SOL. Jag och min bristiga kropp behöver SOL.

Dagens villha; SOL och energi. D-vitamin i min kropp. Brist på brister för en gångs skull.

lördag 5 februari 2011

Tomt... + KFT

Hon har nyss åkt.
Redan känns det tomt.
Min sprängla ska vara borta hemifrån en hel vecka... Prao i Gävle.
Och jag saaaaaknar.

Jaja. Lika bra att öööva sig antar jag, snart börjar de testa sina vingar för att flyga ut.

Vidare då? Hm. Mycket funderingar på tillit. På hur vi människor behandlar varandra. På hur man säger till en vän att man är allvarligt oroad över dennes val eller situation. På vad "ärlighet" innebär och på hur mycket det egentligen är värt.

På hur det kan komma sig att mestadels en viss sorts män dras till mig som flugor till en sockerbit. Varför just DEN sorten liksom? *S*

Ett kvalitetsförbättringstips har jag (vi) också. Ett nytt förslag på kvalitetsförbättring till Gud, inte för att han beaktat mina KFT hittills, men skam den som ger sig liksom ;)

Jag tycker att det torde vara en hyfsat bra idé om han styrde om det så att NÄR människor får såntdär oemotståndligt "pirr" och såndärna tornadolustar i kroppen som de inte kan motstå, såndärnt av den kalibern att folk faktiskt hoppar ur brallorna, då borde det vara SINGLAR som får sånt, om inte lusten riktar sig gentemot partnern förstås.

Det är slöseri och onödigt att sånt oemotståndligt pirr ska drabba människor som lever i förhållanden, i synnerhet när pirret handlar om någon annan utanför förhållandet.

All såndär tornadonivålust borde portioneras ut i mindre mer hanterbara portioner och antingen tilldelas bägge parter i ett förhållande alternativt tilldelas singlar som likt mig sitter och önskar att lite småförälskelse eller nåt skulle hitta till mig någon gång :)  På så vis slapp människor fara illa med sig själva och andra i onödan liksom.

Nu är jag hungrig igen. Matklockan ringer.
Ha en fin lördag.
Ha er! :)

torsdag 3 februari 2011

Cravings...

Slocknade i soffan en stund.
Vaknade och hade drömt om skaldjur... Kräftor, räkor, hummer...
Jisses så brutalsugen jag blev. Sådär som man nästan bara kan bli när man är gravid.
Jag får ofta såndärna krejvings nuförtiden, antar att det beror på att jag inte orkar lägga så jättemycket energi på matlagning / -planering just nu. Det blir lite för snabba lösningar, lite slarv lite för lite mat, och vips kommer "suget" som ett brev på posten.
Just nu har jag en såndär ingeninspirationsperiod. Jag får inte ofta sådana och de sitter inte i länge, men det ÄR jobbigt när jag får dem, eftersom jag får direktrespons av min kropp när jag äter sämre / slarvar.

I dag blev det iaf en ganska lyckad middag, trots att jag inte orkade lägga så mycket krut på den... Ibland, när jag lyckas övertala kidsen en gång i halvåret eller så, så brukar vi hämta hem pizza / kebab när jag inte ORKAR laga mat. Sedan mår vi lite dåligt över det allihopa, att vi ätit skräpmat. Och jag över att det är onödigt dyrt och noll vettigt näringsinnehåll...

I dag blev det inte pizza, inte kebab, det blev snabbt och lätt men mycket nyttigare och faktiskt billigare än pizza/kebab....

I dag rostade jag en fullkornsbrödskiva, slängde på en snabbstekt entrecoteskiva, vitlökssmör ovanpå (se ALLTID till att ha vitlökssmör i frysen, perfekt att lyxa till snabba lösningar med, som varma mackor eller kokta majskolvar) och en "sallad" på tomat avocado ruccola svartpeppar flingsalt och citronolivolja.

Men nu är jag hungrig igen... *suckar*

Dags för halvåtta hos mig, kanske jag får lite inspiration... :)

onsdag 2 februari 2011

Jag KAN!!! - Eller???

Dethär med BALANS är inte riktigt min grej.
Alltså klart jag kan hålla balansen, inte så att jag trillar omkull titt som tätt (eller jo det gör jag ju också iofs men inte på DET viset att jag stälper okontrollerat liksom...)
Det är bara det att mitt sätt att balansera är snarare springa som sjutton från ena änden gungbrädet till andra, stå kvar tills jag NÄSTAN tar i mark och då springa som sjutton till andra sidan.
Jag är inte mycket för att stå i mitten och sejfa.

Jag KAN det här med ordning och struktur. Jag kan ägna låånga arbetsdagar åt att hjälpa människor strukturera upp tillvaron på olika sätt. Hitta rätt struktur / balans för varje unik individ. Planera organisera och genomföra / fullfölja. Shit så duktig jag kan vara på så´nt :)

Ibland blir jag alldeles paff när jag gjort sånt en hel arbetsdag och kommer hem till en helt kaosartad miljö som saknar alla former av struktur och planering.
Vad hände här liksom?

Hela dagen har jag hjälpt någon lägga upp strategier för att få vardagsvarandet att funka, så åker jag hem till mitt eget HELT oplanerade liv och konstaterar att "OJ! Ska VI OCKSÅ ha mat i dag??"

Jag hävdar bestämt att det är balans. Det som är så oerhört inrutat välplanerat och uppstrukturerat på jobbet måste balanseras upp med mitt lagoma mått av kaos och ickestruktur i hemmet.

Vill inte leva i smårutor. Inte ens i stora rutor. Vill leva bland cirklar halvcirklar och trianglar, i labyrinter som inte följer någonsomhelst struktur eller logik.

Ni fattar väl att med en sådan lust så MÅSTE det till ett rejält kaos om man ska hitta "balansen" efter den strikt upprutade arbetsdagen?!?

Jag KAN alltså dethär med struktur organisering och planering.

Jag KAN, men jag BALANSERAR litegrann förstår ni ;)

Det är inte kaos, det är balans. För faktiskt så KAN jag "balans" också sådeså ;)

*balanserarivägtillsoffan*

tisdag 1 februari 2011

Maka på sig lite, livet... Jag vill också ha plats!

Livet rullar på och jag har fullt sjå att hinna med. Jobba tvätta städa handla laga mat läsa på prov / läxor skjutsa hit hämta därifrån planera organisera betala räkningar ringa hantverkare upprätthålla sociala kontakter äta sova duscha...
Ja - ni vet. Detdär som rullar på hela tiden och kräver en viss medverkan av oss.

Är ganska bra på att vara närvarande i nuet. Att faktiskt kunna njuta av småstunder mitt i hela den rullande processen, även när den snarare "spinner loss" än rullar...
På morgonen hinner jag njuta av varma golv under fötterna när jag kliver upp.
Jag hinner njuta av kaffemuggen medan jag tjatar på sonen för att få upp honom i tid eller informerar dottern om dagens planering och tider.
Jag hinner njuta av min grötlunch på 10 minuter även om jag får springa ifrån den och göra akututryckningar och gröten kallnat när jag kommer tillbaks med näsan full av icke aptitbefrämjande dofter.
Jag hinner uppskatta småskämt och interaktion de korta stunder jag möter mina arbetskamrater i nåt dörrhål.

Men det där LEVANDET. Att göra saker för MIN skull, som JAG vill, att verkligen ta mig TID...

Det hinner jag inte med.

Så - Livet - vänligen maka lite på dej så jag får plats att LEVA också.

Deal? ;)