Hade tänkt fixa en lammgryta till mig själv i dag. Trodde att jag skulle bli ensam till middag. Egentligen skulle jag ju ha jobbat men är inte alls i skick ännu, den här febern och kroppsvärken måste jag nog få utredd tror jag. Undrar om svampskogarnas alla fästingbett har lämnat långvariga spår.
Hursom, det här med planerandet håller sällan, plötsligt får jag veta att jag ska ha middag för oss alla tre i alla fall. TUR att mamma och pappa är så snälla och åker och handlar åt en sjukling som sitter med kall nästipp i pyamas och fleecesockor och inte ens borstat håret. Som ensam om ansvaret är man ibland pinsamt beroende av hjälp. Jag är inte helt feberfri än men måste turbotillfriskna för vi har inte så jättestor vikarietillgång precis. På jobbet finns massor som måste tas itu med men alltför lite tid för det så även utan min sjukfrånvaro hade jag haft problem att få allt att löpa. Nu har jag fullt sjå att INTE gräma mig över det och grubbla över hur f*n jag ska hinna få allt gjort när jag ska satsa krafter på att bli frisk.
Att ha en sådan arbetssituation att man inte ens kan släppa det när man är ledig, eller sjuk, är en varningssignal.
Mina egna varningssignaler blinkar hejvilt på flera fronter för tillfället. De områdena är inte mitt ansvar men jag drabbas när det löper amok i vindlingarna.
På onsdag kommer Ingela. Det ska faktiskt bli kulis och jag hoppas jag blir pigg nog att släpa med henne ut i skogen och plocka svamp :)
Nu har jag inte tid med att dravla längre, nu måste jag inventera skåpen och frysen och trixa ihop nåt till middag.
Ha er.
