gäsp

jisses så brutaltidigt klockan åtta är när man har semester.
Även om jag vaknat runt åtta nästan varje dag så känns det orimligt att kliva upp.
Blir nog tillbaks i sängen en sväng till när vi kommer hem om en timme eller så, det ser ju inte ut att bli solarväder i alla fall :(
Kanske ett avsnitt mordkommissionen på soffan med kidsen :)

vänskap

är att ha någon att dela förhoppningar farhågor rädslor och tankar med.
Bland annat.
Att veta att OM det här skiter sig så kan jag bara ringa upp så fattar min vän vad jag behöver.

Så - ifall jag ringer dig Toja så vet du att jag förväntar mig att du fixar allt och räddar världen typ ;)

Nädå.

Men - han var snygg. Eller snarare vacker. Mannen i dag. Sådär så man kan vila ögonen.
Det gillar vi :)
Behaglig och intelligent samtidigt. Farlig farlig kombination....

såklart

Typiskt mig.
Knepigt att inte kunna skriva rakt ut vad man tänker på.
Hursom - om några dagar vet jag. Kanske redan i morgon :)
Förmodligen vet jag EN sak redan i kväll.

F.ö. undrar jag om min barnlediga kväll på fredag har skitit sig redan. Jag hade ju verkligen behövt en kväll att bara tänka på mig själv. Nåja, antar att jag vet det också i morgon typ. Eller på lördag iaf.

Såklart blir det så här... :)

Att bygga tillit kostar och jag vet inte om jag har råd

Ibland förvånar jag mig själv.
Hur tänkte jag nu liksom?

Jag tror på att ta alla tillfällen man kan till mognad.
Well, nu kan vi ju mogna litegrann igen, du och jag.

Vet inte om jag är beredd att satsa något på att bygga upp tilliten
men ett annat slags vänner kanske vi kan vara och det är inte illa det heller :)

Har man en gång blivit sårad så är det inte självklart att man vill satsa på att bygga upp tilliten igen. Det är inte självklart att man vill satsa på att jobba på att få "tillbaks" nåtslags relation. Kanske, i bästa fall, att man vill försöka hitta en annan sorts sådan.

Kanske.

jaja

Det som ena dagen känns som ett bra genomtänkt beslut, något man är helt bekväm med, kan nästa dag vara nåt helt annat *S*

Så himlatypiskt mig liksom. Men jaja, det blir nog bra :)

Blir det inte det så blir det en lärdom till.

Sprang nästan bokstavligen förbi bästaste Carola i morse, men blev tillbakaropad :) (Det är så man måste göra med mig, jag är inte snobbig jag SER INTE )

Saknar henne.
Vi pratade längre än jag hann och jag kände att det är alltför lång tid sedan vi hade möjlighet att umgås.
Käraste Carola. För henne kan man berätta vilka obekvämligheter och fnuligheter som helst och hon fattar direkt. Hur konstigt det än är (tillåmed i mina egna öron) så är det inte alls konstigt för henne, hon förstår mig bättre än jag gör själv.

Carola är en såndär som förstår allt och alla. Orkar tycka om allt och alla.
Nåja, ingen är perfekt förstås, men jag tror banne mig Carola kommer närmast av alla jag känner och inte känner *S*

Jag har just nu ett stort behov av att få hennes tid. Och så har varken hon eller jag tid för det just nu. Hur typiskt är inte det liksom?

Men snart kanske :)
I alla fall kändes det gott att ha träffats :)
Endel människor har den effekten liksom

Justja.

"Det är mycket enklare att laga mat i stan".
Javisst är det det. Självklart. Därför planerar en annan, och gör färdigt i förväg. Och när jag har stekt köttfärsbiffar i minut och parti för en hel armé och sätter mig i bilen på väg ut till stugan med dem med mig får jag veta att poolmontören inte tål lök.
Inte någon sorts lök.
Allergi.

Jamenjaha.

Åker ut, fryser in biffjävlarna för kommande andra behov och ställer mig att laga annan mat. Lökfri sådan.

Ibland hjälper det inte hur man försöker tänka och planera och organisera. Det vill sig bara inte ändå.

Nu står poolen på plats i alla fall. Efter diverse samtal fick jag till stånd vattenleverans (inte det lättaste på den här ön ska ni veta) och 2 stora tankar med vatten har tömts i poolen. Resten får fyllas upp med slangar, det tar ett tag att tanka 40 kubik liksom.

Om jag var trött innan så gissa vad jag är nu.

Vill ta ett bad men orkar inte fylla badet och klä av mig.
Vill ligga i paviljongen på taket och sippa på ett glas vitt å sprite men orkar inte ta ut kuddar eller blanda till glaset eller gå uppför trappan.

Bär mig.

kluven

Strax ska jag iväg. Tidig morgon.
Till stugan och hjälpa mamma och pappa. Poolmontören kommer i dag. Eller kom i natt rättare sagt.
Eftersom mamma har armen i gips så ska jag fixa och stå för maten och fika och sånt. Och jag vet inte hur mycket handräckning eller hjälp montören behöver. Om han är ensam eller har hjälp med sig.

Jag har iaf lunchmaten med mig. Det är lättare att laga mat i stan.
Lämnar kidsen hemma, de är trötta på att åka till stugan / av och an. Att se stugan och poolen påminner om allt som gick på tok i somras. Jag hoppas det ska kännas bättre för dem när poolen är färdigmonterad.

Lunch fika och middag, sedan hasta hem och duscha, se till att kidsen får mat i sig och iväg på Rockoff.
Jag är så trött. Skulle vilja vila vila vila. Slippa matlagning tvätt städning och disk. Bara vila. Med barnen. Ingen stress inget som måste göras. En tillvaro som låter lugnet lägga sig och håller stressen och irritationen på avstånd. Inga tider att passa. Inte massor av olika viljor och behov att få ihop och beakta.
Bara få vara med barnen i ett varande som inte slet i humöret så fruktansvärt. Utan den förlamande tröttheten. Avkoppling. Mer än fem minuter mellan maten och disken eller nästa måltid.

Och egen tid. Bara jag. Bara mina behov. På fredag ska jag för första gången sedan Hedenhös (jaja iaf sedan några timmar i juni när vi var på minikryssning med Eckerö-Linjen några timmar) ha egen tid utan ansvar för barnen. Efter Rockoff ska de till mamma och pappa. Vi har knappt varit ifrån varandra över natten på nåt år eller så, bortsett från nåt enstaka tillfälle när någon av dem sovit hos kompis en natt nu och då.

Jag klagar inte - missförstå mig inte. Jag älskar mina barn och att ha dem hos mig. Jag saknar dem som en galning när de är borta, fast det inte är så ofta. Någon gång per år brukar de resa med mamma och pappa men sist var jag med på resan så det är ett bra tag sedan nu. Fredag alltså. Min tid. Gäller att ta vara på den. Kan inte bestämma mig om jag ska passa på att gå ut när jag vet att jag inte har kidsen som är hemma och "väntar" på att jag ska komma hem, eller om jag ska lägga mig på soffan och njuta av att det bara är jag och mina behov några timmar framöver....

Förmodligen slutar det med att jag saknar dem hela tiden och lägger mig fort så det ska bli morgon och de ska komma hem :)

NU iväg till stugan i alla fall. Ska försöka dumpa tröttheten någonstans på vägen. I Jomala kanske. :)

Ansvarsfrågor...

Hur kan det komma sig att det är så olika hur vi ser på / tar vårt ansvar?
Att det ofta är en och samma person som bär ansvaret, även när det egentligen borde ligga på någon annan eller i alla fall delas?
Jag tycker inte det är schysst.
Samtidigt kan jag inte bara lämna över, skita i allt och förutsätta att någon annan tar ansvaret, när jag vet att det inte sker.
Så där står jag.
Med ansvaret.
Igen.

Och ändå egentligen inte. För EGENTLIGEN är det inte mitt ansvar att ensam bära. Ibland är det inte mitt ansvar alls.

Ändå...

Nu ska jag skjutsa sprängla till Rockoff och sedan fortsätta förbereda maten för morgondagen. Fundera hur jag kan göra undan så mycket som möjligt i dag så morgondagens alla göranden blir lättare, jag måste orka med allt utan att bli ännu värre satmara. Jag vill inte förstöra kidsens sommarlov bara för att jag är trött och sliten och slut.
Skärpning Santha.

rockoffliv

Som två puckomorsor stod vi där i kväll på rockoff, barnsidan.
Åt popcorn och drack läsk och kikade efter våra döttrar som vi bevakade och såg till att allt var bra med. Fast vi såg dem ju inte. Men vi fanns där. Stadiga och stabila. Trygga liksom. Om än lite ta (/ö)ntiga.
Det är skönt att vara töntig. Tantig också faktiskt :)

Hursom - när Jerry Williams spelat klart började vi kolla omkring oss lite längre bort från popcornslådan.
Inte en dotter (ja massor men ingen av våra dårå) så långt ögat kunde nå.

Utanför stod de. Hade suttit på KorvGörans medan vi stod i värstaste ösregnet och blixtådunderåskan och spanade efter paraplylösa stackars töser. Där hade de suttit och värmt sig för att sedan knata runt på stan medan vi vaktade Rockoff.

Efteråt te hos oss. Jag bjöd in Toja & dotter på kvällsmacka tills jag kom på att vi inte har bröd hemma. Såklart vi inte har, vi äter inte bröd liksom :) Te gick nästan bra.
Skönt var det i alla fall. Avslappnat liksom, med hypad dotter och spökig Toja med bajs under dojjorna åsånt :)

Nu ett glas rött och sedan trilla på ögat. Nattis :)

Tjoff tjoff

så går dagarna.
Tjoff tjoff så bara tjoffar de förbi och jag hinner inte följa dem med blicken.
Snart tittar jag tillbaks och undrar vad som hände med min semester. Vart den tog vägen.
"Tjoffandet" som svischade förbi VAR min semester.
Plågsamt men sant.

Vem kan återhämta sig medan det tjoffar liksom?
Vem kan ladda några batterier med tjofftjoff i öronen och vinddraget i håret??

Jag har fullt sjå att vara i och njuta av de njutbara stunder jag hittar. Jag hinner liksom inte ta in dem till fullo förrän de rusat iväg. Och jag står kvar långt långt bakom och undrar vilken ny stund jag borde befinna mig i.
Ändå gör vi inget speciellt. Vi flänger inte hit och dit, vi har inte miljoners bokningar och tider att hålla. Vi ÄR.

Jag ska försöka VARA på ett bromsande sätt ett tag. Röra mig lååångsamt och lite motsträvigt sådär, så kanske det går långsammare :)
Värt ett försök i alla fall.
Ser ni nåt spretigt som rör sig i slow motion så är det kanske jag. I alla fall om byxorna hänger vid knävecken och skjortan spänner över magen. Jag har (IGEN!!) gått ner över rumpan och upp över magen. Om man inte visste bättre skulle man kunna tro att jag är gravid. (Nej- det är jag INTE :) )

Dåså. Nu vet ni. Allt ni kan tänkas undra över och lite till :)

Ha er.
Eller låt bli.

Om jag skrattar...

fast du inte är så kul, vill du ligga med mig då? Undrar Eric Amarillo.

Det kan inte vara lätt att vara kille eller man eller gubbe.

Inte sjutton är det lätt att vara tjej eller kvinna eller kärring heller.

Inte lätt att vara människa.

Men jag gillar Amarillo. Han måste ha humor, killen. Och ett visst mått intelligens.

Eller så har han tur när han tänker. Eller jag otur.

Lite trött förstår ni....

Jag ska sluta se människor.
Ja iofs missar jag ofta människor för att jag inte SER dem med ögat liksom, men jag menar det där andra seendet, jag ska sluta SE dem, förstå dem och höra dem när jag MÖTER dem.
Kanske jag ska sluta MÖTA dem också, har inte riktigt bestämt mig än.
Hursom, jag ska stoppa tankarna och förståelsen i ett tidigt skede, direkt bara tänka (man måste inte SÄGA allt högt har jag lärt mig fast jag övar ännu) "JAHAAAAAAAA".
Om du säger "XXXXXXXXXXXXXX" så ska jag inte tänka eller förstå att du nog tänker så pga.... eller menar inte riktigt så utan så för att .... och jag ska inte alls tänka "jamen det där stämmer ju inte för häromdagen berättade du själv att..... så detdär måste vara nåtslags tillrättaläggande för att......"

Om du säger att min gröna tröja är röd ska jag bara tänka "Jahaaaa".

Om du berättar att du minsann kommit så långt med dig själv och är så lycklig i ditt förhållande nu samtidigt som sms:en från älskaren / älskarinnan piper in konstant i telefonen och jag ser dina färska ärr på handlederna när du tar upp den för att svara och din blick är simmig av för många glas vin och du sluddrar och inte minns dina egna lögner....
-Så kan jag ju inte säga "Jahaaa" förstås.

Eftersom jag är lite trött på människotrasigheter för tillfället så undanber jag mig all leverans av sådant till mig för tillfället.
Även om jag känner mig lite ego när jag gör det så vet jag att jag inte är det. Det är min självklara rätt att värna om mig själv och mitt när mina resurser inte räcker.

DU behöver inte hålla dig på avstånd om du är ärlig och dig själv. Men kom inte med dina lögner och fasader. DEM vill jag inte veta av just nu. Oavsett vilka syften de tjänar.
I min trötthet är de mer än jag orkar med.

Nu är min tid för vila och njutning. Återhämtning.

så lugnt

Så lugnt det blev.
Den här veckan som jag var orolig att vi skulle vara 11 pers i huset som skulle samsas om kök, badrum, toa och sängplatser... Jag såg för mig ett ideligt plockande fram och tillbaks i köket. Nivet - fylla diskmaskinen - tömma diskmaskinen, handla, fylla kylen, laga maten äta den och handla igen... *puh*
Med förra sommarens middagsstress i minnet, och då var vi bara sex pers i huset, när alla skulle tajma duschandet och man skulle få maten på bordet i tid och ändå vara hyfsat fräsch fortfarande när vi skulle iväg *pustar* så känns det underligt lugnt i år.
Vi blev bara vi tre i huset i alla fall :)
Lugn och ro. Alla sover så länge de vill. Vi hjälps åt med tvätt och mat och sånt. Ingen stress. I dag har vi sett på nyhetssändningarna från det otäcka i Norge och pratat och funderat tillsammans.
I kväll Rockoff med Toja och barnen.
Om jag känner för det går jag ut sedan, känner jag inte för det så skippar jag det :)

"Fragile"

Vi borde märkas med "Fragile" vi människor.
Likt sköra paket som fraktas på posten så att speciell varsamhet iakttas för att undvika att innehållet går sönder.
Vi är så sköra. Och genom livet ska vi, utan speciell märkning eller speciellt skyddande emballage.
Efter händelser som attentatet i Oslo i går påminns vi på ett brutalt sätt om vår skörhet.

Över 80 ungdomar döda på ön.
Det gör ont att inse hur lättsöndrade vi är, både fysiskt och psykiskt, vi människovarelser.

Det gör lika ont att se att vi människor genast ser oss om efter syndabockar, efter ytterligare orsaker att kasta ved på hatbrasan;
"Det var säkert muslimerna"
"Så går det när vi tar emot så mycket flyktingar"
"Jaja, invandrarna har utmärkt sig igen"

-Men herregud människor!

VAD är det ni säger? Förstår ni inte att ett sådant skuldbeläggande av hela stora grupper bara skadar oss alla ännu mer? Med MER medmänsklighet, tolerans, förståelse och öppenhet inför olikheter skulle MINDRE dylika fruktansvärda händelser ske. FÄRRE människor (oavsett religionstillhörighet, hudfärg eller nationalitet) skulle gå sönder inuti och göra så oheliga handlingar mot sig själva och andra. Förstår ni inte att just dendär sortens hataccelererande uttalanden bara ökar fientligheten mellan människor?

Inte för att det egentligen har betydelse, men det visade sig vara en norrman. En högerextremist.
En främlingsfientlig. En av dem som tycker att "färre flyktingar minskar brottsligheten" typ...

Var sitter problemet?
I det mellanmänskliga tror jag. I våra svårigheter att vara medmänskliga över gränserna vi själva drar. Mellan nationaliteter, mellan hudfärger, mellan etnisk tillhörighet och allt annat sånt som egentligen bara är utanpåkrafs. Inuti ser vi likadana ut. Vi längtar efter samma saker och är rädda för samma saker.
Bland annat är de allra flesta av oss rädda att våra nära och kära ska råka ut för handlingar som de i Norge i går.
Tänd inte bara ljus som en symbolisk handling, tänd också ett inre ljus som får lysa upp er egen förståelse och tolerans inför alla, ALLA, människor.
Vi är så bräckliga och vi saknar emballage. Vi måste låta bli att knuffa och buffa på varandra, vi måste skydda oss själva och varandra. Våran omsorg om varandra måste bli vårt emballage. Det är det enda skydd vi har och kan ge varandra ute i verkligheten, det är vi själva som bestämmer hurdant klimat vi vill skapa för oss att leva i. Vi skapar det i mötet med varandra.

krajst

så teknisk jag är *S*
Nu haver jag fixat mammas dammsugare. Tänkte nästan ge mig på poolen också, men tiden räckte inte till, vi måste till stan för att fixa Rockoff-passen...
Nästa vecka kommer poolen. Det blir bråda dagar... Jag borde kunna klona mig ellernåt. Pappa med rygg- och hjärtproblem ska inte ta i så mycket och mamma har armen i gips. Själv ska jag vara med kidsen på Rockoff halva nätterna och serva allihopa med mat å disk åsånt däremellan. Och så vill jag ju faktiskt hinna gå ut en gång eller två själv också under rock off, om jag hittar någon som är på hugget att komma med förstås.
Puh. Känns som lite svettigt ellernåt.
Ska bli skönt att få simma i pool igen om en vecka :) Den här gången ska vi tydligen ha värmare också, så säsongen blir mycket längre och badtemperaturen kommer upp mycket snabbare.
Längtar.
Inget ger sådan skön känsla som att flyta omkring i poolen varma sommardagar. Eller ta ett kvällsdopp i skymningen när luften är kallare än vattnet.
Snabbt i duschen och fixa tvätten nu så vi kommer iväg till stugan igen.
Ha det gott. Eller ha det som ni vill.

Vi skröpliga människovarelser

Vår litenhet är bara för mycket för mig just nu.

"Jamen jag är ju en såndär ensamvarg jag" (Jaha - du kan ju för f*n inte ens vara ensam ett dygn innan det kryper i kroppen och ångesten jagar dig!)
"Ja jag är ju en sån som tycker att människor ska få vara olika" (Jaså? Alla utom turkarna / raggarna / bögarna / livets ordarna / bratsen / sossarna dårå eller?)
"Jag jobbar hårt på att vara ärlig äkta och genuin" (Bortsett från alla tillfällen du ljuger förskönar eller omskriver sanningen så den ska vara mer smickrande för dig då eller? Ledsen, men jag köper inte din "äkthet" ännu, du har inte ens börjat jobba med den annat än i dina påståenden)
"Jag är ärlig och seriös" (Jaha - så din fru / sambo vet om att du titt som tätt ringer / kontaktar mig och bedyrar att jag är den vackraste / sexigaste / mest intressanta kvinna som finns? Är det gentemot henne eller mig du räknar dig som seriös dårå?)

Ingen människa är "färdig". Man FÅR vara liten och skröplig faktiskt. Men jag bara avskyr det frenetiska putsandet på fasaderna som inte är på riktigt. Lägg den energin på att verkligen jobba på att bli mer sådan du påstår dig vara i stället. Antagligen vill du ju verkligen vara sådan, då har du ju ett mål.

Som sagt, just nu är jag rätt trött på människor.

skalar

jag skalar.
Bort. Just nu gillar jag rent och städat. Avskalat.
Nu pratar jag inte om utanpåverket.

Just nu har jag svårt med människors tillkortakommanden. Vissa av dem.
Jag vet att jag kommer tillkorta själv också, jag har svårt med det också. Har haft svårt med just mitt eget dylika en längre tid faktiskt.

Jag vill inte med lögner halvlögner förskönande omskrivningar och allehanda försök att framstå i en bättre dager.
Bättre än vadå liksom?

Bättre än mig? Ställer inte upp på jämförelserace som jämförelseobjekt.
Bättre än man ÄR? ÄR vi inte alla good enough?

Jag tycker det, de av oss som vågar vara good enough ÄR det.
De som försöker försköna, dölja, ljuga eller på annat sätt vara annat än de är, dem orkar jag inte med.

Jag måste inte älska alla hela tiden. Jag måste inte ställa upp jämt. Jag måste inte alltid vara den som finns där och förstår och förlåter och klappar på huvudet eller torkar tåren eller lyssnar eller...

Nu skalar jag bort. Sådant jag faktiskt inte orkar med. Sådant som faktiskt för tillfället äcklar mig. Sådant som inte är good enough.

För JAG är good enough. Och jag behöver inte nöja mig med mindre, faktiskt.

Vänskap - inte terapi eller problemlösning.

När man en gång besviket upptäckt tomheten omkring sig när man skulle ha behövt stödet man tog för givet så svider det ett tag.
Jag får se till att inte fastna i bitterhet. Att inte överge själv.
Förvisso blir det ensamt, men det blir rent och ärligt på nåt sätt.
Det är liksom bättre när jag vet att jag inte ska räkna med något annat än att själv streta vidare och andas efter bästa förmåga.
När jag inte i mina förväntningar lurar mig själv.

Det är som en fas eller en utvecklingskris som tog fart i bristighetens vinter och skjutsade igång andra processer under våren och försommaren. Processer som försvårades av den samtidiga upptäckten att jag är ensam även när jag skulle behöva stöd. Av idel besvikelser för både barnen och mig i flera sammanhang.

Jag behövde / behöver inte så mycket. Jag vet vad jag går igenom och jag klarar mig själv, det jag skulle ha behövt var distraktion, hjälp att hitta tillbaks till roligheter vardagligheter och livet utanför. Hjälp att inte fastna inuti. Att få friskt syre.

Senaste veckorna har Toja (långtifrån "bara"jag) hjälpt mig lätta molntäcket. Genom enkla vardagliga handlingar som lyft mycket.
Familjeumgänge, segwaykörning och filmkväll. Gemensamt middagsbestyr. Gå och kolla kläder. I går utgång en sväng. Det gjorde gott att se lite folk, komma ut. Det gjorde gott att liksom påminnas om att det finns annat.

Jag behöver ingen samtalsterapeut. Jag behöver inte ens en axel att gråta mot, jag behöver inte gråta. Jag har vandrat i lera och kravlat genom sjunkgropar i en utvecklingskris ellernåt, själv. Jag har inte behövt kartläsare eller livlinor eller upplyftande peptalk eller telefonkonsultationer.

Jag har behövt någon som är min vän på ett sätt som hjälper mig att inte tappa livet som det KAN vara. Som bara följer med ut i livet. På en promenad, till en klippa, till en affär eller ett fik eller ut på krog.
Jag har behövt en vän.
Och Toja har funnits där.
Tack, jag är verkligen jätteglad för det :)

Shoppinghjälp?

Jag är helt handikappad när det gäller klädshopping. Avskyr det och klarar inte av det. I går fick jag iaf med mig kläder hem från stan, men... När jag tittade hur det såg ut i "backspegeln".... *suckar*

Jag behöver en personlig shoppingassistent. Någon som hjälper mig när mitt tålamod tryter, som ser vad som är min stil och kan hjälpa mig se vad som sitter ok och inte i affären när jag provar.
Här sitter jag med två par byxor som jag inte (heller) vill ha liksom... :/

Överväger att klippa av bägge till shorts. Jag har inte ett endaste par hela shorts. Men gör jag det så är jag på ruta ett igen - dvs akut jeansbrist. 
När jag väl hittar jeans jag gillar som sitter ok så går jag med dem tills de faller i trasor. Mina jeans föll i trasor för ett halvår sedan ungefär. Läget är akut.

Bajsbollar. Jag hatar kläder.
Och när jag ändå gnäller; den här semestern kunde jag ha varit utan. Hade faktiskt hellre jobbat.

Låtsas

Låtsasvärld.
Låtsasleenden.
Låtsasrelationer.
Låtsasduktighet.
Fasader. Avsedda att förvilla. Kanske skaparen själv, kanske andra. Kanske alla.

Bara inte se bakom.
Bakom poserna, klyshorna, avklarade todolistorna, de välputsade ansiktena / hemmen
De goda bullarna.

Höj ditt glas och utbringa en skål.
Eller
Låt bli.

Andas. Se.
För mig upphörde tjusningen med dockskåp ganska tidigt.
Jag ser ingen mening med tillrättalagda fasader.
Tror inte på dem.

Jisses...

I dag kommer jag inte att behöva laga en endaste måltid helt själv *S*
Först blir vi bjudna på lunch och sedan ska vi fixa middag tillsammans med Toja & familj.
Najs :) Lyxdag nästan :)

Kände plötsligt för att trycka in mig själv och kidsen i bilen och åka över pölen en sväng, men kom på att besiktningstiden i morgon bitti sätter stopp för den tanken. Blev strax uppbokad med lunch och middagsbestyren men avbokade ändå tiden i morgon, vill vara fri att åka över pölen i morgon bitti om vi har lust :) Det blir iofs inte någon längre sväng isf eftersom vi bara åker av och an över dagen, men till norrtälje iaf.
Eller så ligger vi hemma på taket och solar. Eller åker till flunderviken.

Kontakter med företag som säljer pooler slukar min energi. Olika förslag och alternativ. Endel som kräver mer av mig, andra mindre. Ser ut som att försäkringsbolaget står för åtminstone en del av kostnaderna. Vill hålla tröggel ifrån mig. Svårt när man ska reda upp det samtidigt.

Funderar på en dejt. Vill bara inte riktigt lämna kidsen  med mamma och pappa, de har nog fullt upp med bruten arm och ryggont och poolbestyr de också. Vill inte heller att de ska vara ensamma mitt i värsta turistsäsongen mitt i stan. Får vänta med dejtandet. (Tills jag blir pensionär tror jag ibland.)
Nu ska vi se om jag kan sparka liv i sonen. Börjar bli dags för det liksom.

Påminnelser

Som små påminnelser om världen utanför trillade vänskapsknackningarna in i går. Först telefonsamtalet från en vän som jag inte pratat med på länge, och sedan en kväll med Toja & Nea.
Toja, Nea & Batuldan testade köra segway, jag fotograferade. Sedan promenerade vi hem och kollade filmer. Tanken var nattsim efter filmerna men den andra filmen skrämde oss rätt rejält allihopa, så ingen var sugen på att knata ner till stranden i mörkret... :)
I dag har jag tvättat lagat mat handlat (som vanligt) och funderat. Funderat är ju också "som vanligt", men jag har kanske inte funderat på det vanliga sättet. Jag har funderat på vad jag lägger tid engagemang och energi på i mitt liv, och vilka av de sakerna som är vettiga att lägga detsamma på.

Ingen av oss "räcker till" för allt. Då är det ju synnerligen dumt att lägga tid och energi på sådant som inte ger så mycket, samtidigt som jag känner att jag inte i tillräcklig grad hinner / orkar med sådant som verkligen ger / gör GOTT. Som får mig att må bra och känna mig bra till mods.

Påminner mig själv (igen) om att inte sätta andras känslor och behov framom mina egna.
Vi har alla rätten att värna om oss själva. Det är självklart för mig.
Behöver bara påminna mig om att
DET GÄLLER MIG SJÄLV OCKSÅ.

påhälsning från verkligheten

Ett vanligt telefonsamtal.
Från verkligheten.
Inte plättlätt glitterglatt eller kvittrigt.
Men vardagligt.
Det är en tröst att vardagen lever där ute någonstans. Att det finns arenor där syret går lättare att andas.
En påminnelse om att det är inte alls omöjligt att träffa en vän och göra något som för en stund lättar luften. Som distraherar. Som hjälper mig ut i vardagen, eller snarare livet.
För det här är inte livet. Bara en enda sida av många i det. Även om den sidan just nu haft övervikt så vi hotats stjälpa av slagsidan.

Det är då man behöver sina vänner. Detdär telefonsamtalet om vardagligheter. Dendär möjligheten att haka på (inte själv ordna och planera och hålla i trådarna hela vägen) något som för en stund bär bort från trögglet och det tunga. Om det så bara är en kaffekorg eller en minigolfrunda, en provkörning av segway eller ett glas vin på en uteservering eller taket. Eller en grillkväll eller en utgång eller whatever man för tillfället orkar med.

Fick en välbehövlig sådan påhälsning. Som sagt, inte plättlätt, inte samtalsterapeuten som ska lösa mina "problem" eller vännen som ska glätta upp allt, men ett vardagssamtal mellan två vänner. En uppdatering.Efter alldeles för lång paus. Som vanligt.

Tack.

tomt

Ibland blir stigen man går på snårigare och snårigare. Eller tyngre och tyngre. Det kanske blir mer och mer hinder att kliva över, fler och fler lerpölar att akta sig för och man måste helt enkelt hålla blicken fäst på stigen för att inte snubbla.
Efter ett tag börjar det kanske gå uppför. Stigen slingrar sig längs snår med taggar och stenar pryder gångstigen så man får verkligen hålla tungan rätt i munnen när man stegar framåt. Man har inte så mycket tid ork och energi att fokusera på vännerna som gick bakom / framför / bredvid, på plan mark gick det alla tiders att snattra snottra och småprata medan man promenerade men nu får man fokusera på att sätta fötterna rätt.
Senaste tiden har det blivit tyngre och tyngre att lyfta fötterna och få ner dem på rätt plats. Det har blivit svårt och tungt och all koncentration har gått åt till fotplaceringen. Höger vänster typ... Jag har inte sett mig omkring, jag har fokuserat och koncentrerat mig. Trott att mina vänner, de där som jag vandrat bredvid och tagit del av deras snårstigar / steniga uppförsbackar, de finns kvar där bredvid mig. Ibland har jag märkt att "nähe, du var visst inte där..." men tänkt att såklart, de har också sitt och annat att fokusera på mellan varven.

Nu är det svårt att andas.
När andetagen är svåra och syret inte räcker ser jag mig omkring och upptäcker att det är tomt.
Å andra sidan är det så länge sedan de förvann från min färd att jag knappast skulle orka med det syre som gick åt för att berätta var jag är och varför.
Jag får andas vidare själv. Och försöka att inte bli bitter över att jag inte kan förvänta mig att mina gamla vänner finns där på samma sätt för mig när jag behöver dem som jag en gång fanns för dem.
Andas själv.
Sist och slutligen är man ensam.
Men tomt blev det. Vid insikten.

Nu är det inte så att jag är helt ensam. Verkligen inte. Jag har nyare vänner, vänner som jag inte alls har "hunnit" finnas där för i riktigt jobbiga situationer. Nyare bekantskaper som på olika sätt frågat upp om de kan göra något för att underlätta eller lindra. Det är inte så att jag är otacksam för det, jag är såklart jätteglad för det.
Men det svider, tomheten efter det jag tog för givet att skulle finnas för mig när jag behövde. När det är riktigt tungt är det lättare att vända sig till människor som man själv funnits där för när de behövt. Det känns mindre belastande, mer som tagande och givande.
"Det får vara slut på besvikelser för i sommar nu", sade spränglan till mig i dag när vi satt på bryggan.
Besvikelser tar inte slut på det sättet, men man kan lära sig minimera besvikelserna om man lär sig när och av vilka man kan förvänta sig vad.

Om man hör till sorten som lär sig.

I alla fall ligger det ett slags sanning i uttrycket "i nöden prövas vännen".
Även om jag inte tycker att vänner ska prövas så är det så. Man märker, genom mindre och större nöder, vem som finns där och bryr sig. Iofs är "fb- vänskaps-uppmuntringar" genom diverse styrkekramar och hejarop eller meddelanden om att folk "finns här" och "tänker på dig" vänligt, men jag menar inte "finns där" på det sättet.

Nu ska jag för omväxlings skull laga middag.
och andas. Så länge syret räcker.

here we go again...

Lite nu och då dyker de upp. Hör av sig på ett eller annat sätt. Ett mess på telefonen, ett tillrop på fb-chatten... Ett telefonsamtal. Knackar på dörren...
De upptagna.
De som av någon outgrundlig anledning fått för sig att jag möjligtvis skulle kunna tänkas vara intresserad av dem. Av att vara deras hemliga lekkamrat, eller att jag skulle kunna tänkas vara intresserad av dem och gå på deras skitsnack om att de är på väg ifrån sin fru / sambo / partner.

Puckon. Jag begriper inte att inte ens klarspråk i versaler med fula ord inblandade biter på dem.
Efter ett tag återkommer de igen. Och igen.

Eftersom det bevisligen händer att män dyker upp from out of the blue och knackar på min dörr / ringer mig / messar mig, varför kunde det då inte lämpligen vara lediga långa vackra intelligenta singelmän som man kan kommunicera med??

Nu är det tydligen såndärna "less på förhållandet och sugen på äventyr och redo att våga ta chanser att få knäppar på näsan-tider" igen.

Ring inte mig.
Jag är inte intresserad.

Gillar INTE...

-När folk tar illa upp över något jag sagt eller gjort (/sin egen tolkning av detsamma) men inte säger till eller kollar upp om de förstått mig rätt eller om det blev ett missförstånd... Hur ska JAG veta att någon tar illa upp om man inte visar / meddelar det om min avsikt aldrig var att såra? (Väldigt sällan jag avsiktligt sårar mina vänner faktiskt)

-När folk reagerar med att ta avstånd om allt är jobbigt och jag inte är tjosanhejsanglad utan känner mig depp down eller allmänt låg.

-När jag märker att "om det ska bli nå´t så är det JAG som ska planera / hålla i trådarna / dra igång och organisera allt" igen. Om jag faktiskt inte orkar det utan lutar mig tillbaks så händer inget. Eller iaf blir inte jag "involverad" / inbjuden.

GILLAR:

- Lyxkväll med favvobrudarna. Gillar både "lyxandet" och att vi får till det och delar på organiserandet / tråddragandet och själva umgänget. Ett umgänge jag mår klockrent BRA och GOTT av :) Och hjärnan får jobba :)

-Stigande värmegrader i poolen. Snart ska jag ut och flyta omkring igen :)

-Stugan. Perfekt att dra mig undan till för återhämtning och läkning.