Gör vi varje dag.
Jag har valt, för ganska många år sedan nu, att bryta upp från något jag inte mådde bra i och att gå vidare en annan väg.
Jag är inte rädd för att vara ensam, jag trivs faktiskt ganska bra som singel. Jag är bra mycket hellre singel än tillsammans med någon bara för att inte vara ensam, eller ännu värre, med någon som jag faktiskt inte mår bra av. Eller - vilket är jätteviktigt för mig, någon som inte är bra med mina barn.
Jag skulle ALDRIG vara tillsammans med någon som inte behandlar mina barn med omtanke och respekt. Det hände sig en gång att någon försökte sätta sig på barnen men han åkte ut så det visslade om det.
Val. Jag anser att vi alla är skyldiga oss själva att välja att leva så att vi kan vara de vi vill och har potential att vara. Dvs vi måste välja att leva så att vi kan släppa bitterhet och hat och välja att leva i kärlek och glädje.
Såklart är det mycket lättare än det låter. Man måste VÄLJA det varje dag och ibland slinter det.
Men man FÅR faktiskt inte projicera sin skit på andra och försöka få dem att bära det man inte själv förmår välja bort eller bearbeta. Man FÅR INTE skada.
I morgon är det val. Jag funderade länge på att ställa upp. Det slutgiltiga beslutet tog jag först dagen innan sista dagen man måste säga till. Jag avstod, inte pga ointresse eller brist på engagemang, utan pga att min familjesituation just nu inte har utrymme för politiskt engagemang.
Jag jobbar skift och helger och är redan borta för mycket från barnen. Det är inte så många år till de "behöver" mig, och de här åren med studier, tonårsfrågor, vingel och svåra val, mognadsprocessens våndor, VILL jag vara tillgänglig.
Nästa gång.
Jag kan ge mitt familjeliv fyra år till och vänta på tider med mer utrymme för mig.
När jag pratade med en sossekvinna om mina funderingar att ställa upp eller inte så hade jag främst två "aber". 1- jag kan rätt mycket om en liten del men det finns en stor del jag inte kan "tillräckligt" om. 2- Jag behöver ge mitt engagemang de här kommande åren till mina barn, känner att jag som mamma inte har rätt (eller ens lust) att åsidosätta dem (även om kidsen själva uppmanat mig att ställa upp och kandidera).
Jag tänker mycket på den respons jag fick, hon sade "Vilken MAN skulle någonsin säga så?"
Det stämmer. Män ser det inte som ett bekymmer att de kanske inte kan så mycket, och de funderar inte över om de räcker till sin familj ändå. Eller så gör de det men väljer att prioritera annorlunda.
Därför tänker jag rösta på en kvinna i år. På en kvinna med varma värderingar, mycket medmänsklighet och mycket kärlek till livet medmänniskor och sina nära.
Omtanke solidaritet och sunda kärleksfulla prioriteringar vill jag att min kandidat ska stå för. Såklart kombinerat med förnuft och ansvarstagande.
Jag känner mig trygg med mitt val i år :)
