Ja. Det ligger nåt i det du säger.
Ja, du har alldeles rätt. Precis så där är det.
Mm. Det där har du uppfattat alldeles korrekt.
Därserman, så rätt du har :)
Jamentänkasig, PRECIS sådär är det! :)
Finn fem fel. *perkaruppåt*
onsdag 31 augusti 2011
sten åsånt
Man ska inte kasta sten när man sitter i glashus.
Eller jaja ok då -
JAG ska inte kasta sten när JAG sitter i glashus.
(Men det ska inte du eller någon annan heller)
Det gör jag ju inte heller tror jag. I alla fall är det inte mina stenar och mitt glashus jag tänker på nu.
Men jag tror att någon annan sitter ganska osäkert i ett ganska skört glashus
och att den personen gärna försöker pricka mig
och då vill jag ju liksom påstå att det inte är så klokt att kasta stenar. (Vad sägs om vaddrullar?)
Men det är klart, nu kanske mamma tror att jag skriver om henne (kastar du sten på mig mamma?) eller DU att jag skriver om dig (kastar DU sten på mig?)
Och vet ni - det vet ju inte JAG. Om just DU kastar (eller har lust att kasta) sten på mig. Om just DU sitter i glashus. Det vet nog bara DU :)
Men OM du skulle komma på att "oops det där gäller ju mig!" Så är ju det klokaste du kan göra att sluta kasta, eller hur?
Och kanske fundera på hur du tänkte riktigt.
Eller bara fortsätta kasta, ringa glasmästaren så han står redo. Hoppas på rabatt och att städservice ingår.
Som sagt, fenomenet stenkastning i glashus är nog ganska spritt. Vi kan nog alla ta åt oss lite till mans.
Just nu skrev jag med en person i åtanke som jag vet känner sig lite oroad av mig. Som vill hålla mig på säkert avstånd, typ. (Ibland är jag bekvämast på avstånd) Jag vill bara hinta lite om att innan den personen börjar hiva sten på mig kan det löna sig att titta sig omkring och känna efter hur säkert man sitter. Om det verkligen är läge att kasta dedär stenarna liksom.
Ja nu VAR ju det här en pik. En "tänkdigförpik". Den har adressat men denne är inte synlig för alla. Dock tror jag faktiskt att personen själv, om h*n läser detta, vet att stenarna i handen är rätt uppenbara. Fördenskull måste jag ju inte hänga ut personen öppet heller? Med namn och allt. Telefonnummer kanske. Och fick jag inte skriva om det alls så vore hela cybern full av människor som blott och enbart är älskade och uppskattade och beundrade och... -Eh, vänta nu... Cybern ÄR redan ganska full av sådana människor.
Sicken tur att jag kommer här och bidrar till lite "balans" dårå ;) Obekväm och ogillad och störande och otillräcklig i hela min fantastiska uppenbarelse liksom :D
Fick man inte skriva om sådant obekvämt som människor KAN ta åt sig av (och ja - BÖR ta åt sig av om det finns grund därtill såklart) så kunde INGEN skriva om mobbning, utanförskap, misshandel, trakasserier etc etc.
Vi som ÄR eller HAR VARIT utsatta för något av ovanstående skulle känna oss synnerligen ensamma och udda i så fall. Men det kanske är bättre än att du (eller mamma) tar på näsan och undrar om jag skriver om dig?
(Ta inte illa upp nu Cita - det här ((och det VET du för du var med på ÅT-bloggen- tiden)) har varit ett problem lååångt före du skrev nåt häromdagen om oadresserade pikar och jag vill faktiskt skriva om fenomenet...)
Och stämde det här in på dig så är jag glad om även du tänker till. Jag är inte så sugen på stenkastning oavsett vem som kastar faktiskt :)
Ha en fin dag. - Ja - DU också :)
Eller jaja ok då -
JAG ska inte kasta sten när JAG sitter i glashus.
(Men det ska inte du eller någon annan heller)
Det gör jag ju inte heller tror jag. I alla fall är det inte mina stenar och mitt glashus jag tänker på nu.
Men jag tror att någon annan sitter ganska osäkert i ett ganska skört glashus
och att den personen gärna försöker pricka mig
och då vill jag ju liksom påstå att det inte är så klokt att kasta stenar. (Vad sägs om vaddrullar?)
Men det är klart, nu kanske mamma tror att jag skriver om henne (kastar du sten på mig mamma?) eller DU att jag skriver om dig (kastar DU sten på mig?)
Och vet ni - det vet ju inte JAG. Om just DU kastar (eller har lust att kasta) sten på mig. Om just DU sitter i glashus. Det vet nog bara DU :)
Men OM du skulle komma på att "oops det där gäller ju mig!" Så är ju det klokaste du kan göra att sluta kasta, eller hur?
Och kanske fundera på hur du tänkte riktigt.
Eller bara fortsätta kasta, ringa glasmästaren så han står redo. Hoppas på rabatt och att städservice ingår.
Som sagt, fenomenet stenkastning i glashus är nog ganska spritt. Vi kan nog alla ta åt oss lite till mans.
Just nu skrev jag med en person i åtanke som jag vet känner sig lite oroad av mig. Som vill hålla mig på säkert avstånd, typ. (Ibland är jag bekvämast på avstånd) Jag vill bara hinta lite om att innan den personen börjar hiva sten på mig kan det löna sig att titta sig omkring och känna efter hur säkert man sitter. Om det verkligen är läge att kasta dedär stenarna liksom.
Ja nu VAR ju det här en pik. En "tänkdigförpik". Den har adressat men denne är inte synlig för alla. Dock tror jag faktiskt att personen själv, om h*n läser detta, vet att stenarna i handen är rätt uppenbara. Fördenskull måste jag ju inte hänga ut personen öppet heller? Med namn och allt. Telefonnummer kanske. Och fick jag inte skriva om det alls så vore hela cybern full av människor som blott och enbart är älskade och uppskattade och beundrade och... -Eh, vänta nu... Cybern ÄR redan ganska full av sådana människor.
Sicken tur att jag kommer här och bidrar till lite "balans" dårå ;) Obekväm och ogillad och störande och otillräcklig i hela min fantastiska uppenbarelse liksom :D
Fick man inte skriva om sådant obekvämt som människor KAN ta åt sig av (och ja - BÖR ta åt sig av om det finns grund därtill såklart) så kunde INGEN skriva om mobbning, utanförskap, misshandel, trakasserier etc etc.
Vi som ÄR eller HAR VARIT utsatta för något av ovanstående skulle känna oss synnerligen ensamma och udda i så fall. Men det kanske är bättre än att du (eller mamma) tar på näsan och undrar om jag skriver om dig?
(Ta inte illa upp nu Cita - det här ((och det VET du för du var med på ÅT-bloggen- tiden)) har varit ett problem lååångt före du skrev nåt häromdagen om oadresserade pikar och jag vill faktiskt skriva om fenomenet...)
Och stämde det här in på dig så är jag glad om även du tänker till. Jag är inte så sugen på stenkastning oavsett vem som kastar faktiskt :)
Ha en fin dag. - Ja - DU också :)
tisdag 30 augusti 2011
ta inte på dig
Ta inte på dig ansvaret att berätta för alla hur verkligheten är beskaffad.
Det kan lätt bli.... tja.... liksom tungt, ellernåt *S*
Det kan lätt bli.... tja.... liksom tungt, ellernåt *S*
En gemensam stund
Olika är vi människor.
Jag delar gärna en stund.
Går bredvid. Lyssnar om det hjälper dig att höra dig själv formulera.
Har jag en tanke eller erfarenhet så delar jag den om du vill ha den.
Annars stegar jag bara en stund bredvid dig innan vi går åt olika håll igen.
Jag bär inte mer med mig för att jag lyssnat på dig. Eller jo kanske, jag bär ytterligare en erfarenhet av att ha delat. Av att ha blivit inbjuden, av ett möte.
Endel människor vill inte ha sällskap på vägen, de vill bära allt själva, Tysta och osynliga. - De ska givetvis göra på sitt sätt!
Endel människor vill inte göra sällskap på vägen, de tycker att det blir för tungt. -De ska givetvis göra på sitt sätt!
Personligen går jag gärna med om jag bara inte bär för mycket själv för tillfället.
Personligen har jag gärna en sådan vän som jag är bekväm att dela med som går bredvid mig. Inte alltid dock. Eller alla. Och jag kanske inte vill dela allt.
Ta inte illa upp. Mina inlägg är inte oadresserade pikar, det blir så oerhört svårt att skriva om sådant som intresserar mig om jag måste fundera på vem som kan tänkas ta illa upp varje gång jag skriver.
Vi är som sagt olika vi människor och det FÅR vi vara. Du FÅR vara som du är och tro´t eller ej - jag FÅR vara som jag är jag också :)
Jag delar gärna en stund.
Går bredvid. Lyssnar om det hjälper dig att höra dig själv formulera.
Har jag en tanke eller erfarenhet så delar jag den om du vill ha den.
Annars stegar jag bara en stund bredvid dig innan vi går åt olika håll igen.
Jag bär inte mer med mig för att jag lyssnat på dig. Eller jo kanske, jag bär ytterligare en erfarenhet av att ha delat. Av att ha blivit inbjuden, av ett möte.
Endel människor vill inte ha sällskap på vägen, de vill bära allt själva, Tysta och osynliga. - De ska givetvis göra på sitt sätt!
Endel människor vill inte göra sällskap på vägen, de tycker att det blir för tungt. -De ska givetvis göra på sitt sätt!
Personligen går jag gärna med om jag bara inte bär för mycket själv för tillfället.
Personligen har jag gärna en sådan vän som jag är bekväm att dela med som går bredvid mig. Inte alltid dock. Eller alla. Och jag kanske inte vill dela allt.
Ta inte illa upp. Mina inlägg är inte oadresserade pikar, det blir så oerhört svårt att skriva om sådant som intresserar mig om jag måste fundera på vem som kan tänkas ta illa upp varje gång jag skriver.
Vi är som sagt olika vi människor och det FÅR vi vara. Du FÅR vara som du är och tro´t eller ej - jag FÅR vara som jag är jag också :)
söndag 28 augusti 2011
ljus åsånt
Ljusa roliga saker.
Ljus blommor heminredning städgrejer loppisfynd handarbete hantverk nyttiga maträtter trendiga kläder bra filmer och böcker och spännande eller kulturella evenemang.
Skapande och sånt som är konstruktivt.
Upplyftande roliga saker som ingen kan känna sig träffad av. (Eller sådant kanske men får skriva om så folk känner sig träffade av det??)
Sådant ska man skriva om tydligen *S*
(Definitivt inte om bajsbollar)
Nej vet ni vad, jag är som jag är, jag tänker det jag tänker, jag känner det jag känner, jag har de problem och hinder jag har och de resurser och glädjeämnen jag har.
Jag har min humor mina intressen och MITT SÄTT att leva skriva tänka prata och vara.
Passar det inte dig?
Synd.
Läs mig inte då.
På fb kan du plocka bort mig som vän - VARSÅGOD.
Här i min blogg kan du välja att inte läsa mig. ADJÖ.
Själv trillar jag vidare i MIN knövliga tillvaro som mig själv. Sur och purken ibland, glad och lycklig ibland, trött och sliten mestadels, arg över orättvisor ibland och ibland bara glad och tacksam över människorna jag älskar som älskar mig i mitt liv.
Bye.
Ljus blommor heminredning städgrejer loppisfynd handarbete hantverk nyttiga maträtter trendiga kläder bra filmer och böcker och spännande eller kulturella evenemang.
Skapande och sånt som är konstruktivt.
Upplyftande roliga saker som ingen kan känna sig träffad av. (Eller sådant kanske men får skriva om så folk känner sig träffade av det??)
Sådant ska man skriva om tydligen *S*
(Definitivt inte om bajsbollar)
Nej vet ni vad, jag är som jag är, jag tänker det jag tänker, jag känner det jag känner, jag har de problem och hinder jag har och de resurser och glädjeämnen jag har.
Jag har min humor mina intressen och MITT SÄTT att leva skriva tänka prata och vara.
Passar det inte dig?
Synd.
Läs mig inte då.
På fb kan du plocka bort mig som vän - VARSÅGOD.
Här i min blogg kan du välja att inte läsa mig. ADJÖ.
Själv trillar jag vidare i MIN knövliga tillvaro som mig själv. Sur och purken ibland, glad och lycklig ibland, trött och sliten mestadels, arg över orättvisor ibland och ibland bara glad och tacksam över människorna jag älskar som älskar mig i mitt liv.
Bye.
lördag 27 augusti 2011
det är bra
att ha byggt en grund som håller.
I synnerhet när det stormar. Då är den guld värd dendär grunden för man har ett avstamp för kommunikation.
Man når fram.
Just nu önskar jag att de jävlar som inte kan vara ett stöd bara håller sig ifrån mig.
Jag behöver sannerligen inte någon som hackar anklagar och spyr ut sin sjuka bitterhet över mig när jag ska bära både mitt och andras ansvar.
I synnerhet när det stormar. Då är den guld värd dendär grunden för man har ett avstamp för kommunikation.
Man når fram.
Just nu önskar jag att de jävlar som inte kan vara ett stöd bara håller sig ifrån mig.
Jag behöver sannerligen inte någon som hackar anklagar och spyr ut sin sjuka bitterhet över mig när jag ska bära både mitt och andras ansvar.
fredag 26 augusti 2011
Nog
Ibland får man bara nog.
Sådär att man inte vill längre.
Bara vill säga upp sig. Från tillvaron.
Dra iväg.
Ibland önskar jag att jag hade vecka-vecka-ansvar. Att jag faktiskt kunde dra iväg på en resa alldeles själv. Eller dra täcket över huvudet och inte kika upp på en vecka.
Spyfärdig är jag.
Sådär att man inte vill längre.
Bara vill säga upp sig. Från tillvaron.
Dra iväg.
Ibland önskar jag att jag hade vecka-vecka-ansvar. Att jag faktiskt kunde dra iväg på en resa alldeles själv. Eller dra täcket över huvudet och inte kika upp på en vecka.
Spyfärdig är jag.
Våra bubblor
Där går du omkring i din bubbla.
Här sitter jag i min.
Jag har försökt dela bubbla med andra i långa tider, ta mig tid att lämna min ett tag, lita på att väggarna håller ihop av sig själva medan jag gästar någon annans bubbla som behöver väggförstärkning.
När mina väggar började bukta fick jag lov att stanna i min egen bubbla och *vips*....
Mina egna armar räckte knappt till att hålla väggarna uppe, men nu sitter de där.
Men på nåt sätt har jag lärt mig.
En lärdom som jag inte vet om jag egentligen ville ha.
Nu stannar jag i min bubbla.
Men inte hela tiden.
Det finns fortfarande de som när de ser att det behövs kommer och erbjuder en hjälpande arm till mina väggar.
"Så som du vill att andra ska behandla dig..."
Fast EGENTLIGEN tycker jag att man ska lägga ribban snäppet högre.
Just nu förmår jag inte det bara.
Just nu blurrar jag runt i min bubbla på ytnivå och kollar vilka vägar som finns och vilka som behöver skapas.
Blurr blurr liksom.
Ha er.
Här sitter jag i min.
Jag har försökt dela bubbla med andra i långa tider, ta mig tid att lämna min ett tag, lita på att väggarna håller ihop av sig själva medan jag gästar någon annans bubbla som behöver väggförstärkning.
När mina väggar började bukta fick jag lov att stanna i min egen bubbla och *vips*....
Mina egna armar räckte knappt till att hålla väggarna uppe, men nu sitter de där.
Men på nåt sätt har jag lärt mig.
En lärdom som jag inte vet om jag egentligen ville ha.
Nu stannar jag i min bubbla.
Men inte hela tiden.
Det finns fortfarande de som när de ser att det behövs kommer och erbjuder en hjälpande arm till mina väggar.
"Så som du vill att andra ska behandla dig..."
Fast EGENTLIGEN tycker jag att man ska lägga ribban snäppet högre.
Just nu förmår jag inte det bara.
Just nu blurrar jag runt i min bubbla på ytnivå och kollar vilka vägar som finns och vilka som behöver skapas.
Blurr blurr liksom.
Ha er.
torsdag 25 augusti 2011
Släpp
Hjärnsläpp.
Kontrollsläpp.
Greppsläpp. (Haha DET hamnade på en etta på kuligaordskalan)
Släpp MIG.
Släpp det som varit.
Släpp det destruktiva sunket och ge utrymme för nytt fräscht.
Operation släpp.
"Släpp taget Jack" Skrek BatuldaRose för massa år sedan till lillebrorJack när de lekte Titanic i poolen.
Det ögonblickliga svaret blev ett klorvattenfrustande "flytt på fläsket Rose" under idel knuffåpuff på BatuldaRose som låg uppe på flytbrädan medan LillebrorJack frustande kämpade sig upp från vattnet.
(Detta var btw en alldeles outstanding tolkning av scenen och överlägsen den ursprungliga ifall ni undrar, säger en helt opartisk expert i ämnet ;) )
"Släpp taget" säger jag
och flyttar omedelebart alldeles självmant på fläsket. Vän och ljuv som jag är :)
Liksom.
Kontrollsläpp.
Greppsläpp. (Haha DET hamnade på en etta på kuligaordskalan)
Släpp MIG.
Släpp det som varit.
Släpp det destruktiva sunket och ge utrymme för nytt fräscht.
Operation släpp.
"Släpp taget Jack" Skrek BatuldaRose för massa år sedan till lillebrorJack när de lekte Titanic i poolen.
Det ögonblickliga svaret blev ett klorvattenfrustande "flytt på fläsket Rose" under idel knuffåpuff på BatuldaRose som låg uppe på flytbrädan medan LillebrorJack frustande kämpade sig upp från vattnet.
(Detta var btw en alldeles outstanding tolkning av scenen och överlägsen den ursprungliga ifall ni undrar, säger en helt opartisk expert i ämnet ;) )
"Släpp taget" säger jag
och flyttar omedelebart alldeles självmant på fläsket. Vän och ljuv som jag är :)
Liksom.
tisdag 23 augusti 2011
MIN tid... Vad gör jag med den?
Försenad 40-årskris? (Förresten måste man få den vid exakt 40 eller går det lika bra vid 43,5?)
För tidig 50-års?
Samlad kris av alla de jag aldrig fick?
Mitt i allt håller jag på och genomgår en metamorfos ellernåt. Jag vill inte längre kämpa med de utmaningar som suttit i min ryggmärg. Jag vill inte längre nappa på alla utmaningar som passar (-t) mig som hand i handske. Nope. Jag tycker, och faktiskt också KÄNNER (det är väl det som är nytt) att alla kamper är faktiskt inte mina. Inte för all framtid.
Jag vill antingen ha ett jobb att gå till som jag gör på arbetstid som är lämpligt avpassad för de uppgifter och det ansvar jag har. Där uppdragsgivarna ger mig uppskattning för mina insatser i stället för att snudd på ifrågasätta om de verkligen behövs öht. Där min kompetens får uppskattning och erkännande i stället för att jag ska kämpa för att mina / våra insatser ska vara existensberättigade.Där det finns möjlighet att tänka kvalitetsförbättring och på att hålla sig up to date inom ramen för arbetstiden.
Jag vill göra mitt jobb på vettig tid med vettig tyngd och sedan gå hem och leva MITT liv.
Jag skulle kunna tänka mig att bo på landet. Odla (fast faktiskt bara jordärtskockor *S*) lite och kanske ha någon häst. Kanske inte jobba alls. Kanske utbilda mig till lärare eller skriva böcker och försöka leva på det. Jag behöver antingen ett stort arv av någon okänd släkting eller en stor vinst.
Så vi kan leva, jag och mina barn. Så jag kan hjälpa dem ekonomiskt när de ska studera.
Jag vill ha MIN tid. MIN energi.
Jag skulle kunna städa hemma hos folk :)
Inte för att jag är speciellt duktig på det, vilket jag faktiskt är på mitt jobb, men för att då skulle uppdragsgivarna vara glada och nöjda. Så pass kan jag städa i alla fall :)
Alla vill ha uppskattning för sitt arbete, inte sant?
Man ska värna om sin tid och innehållet man ger den.
Jag också.
För tidig 50-års?
Samlad kris av alla de jag aldrig fick?
Mitt i allt håller jag på och genomgår en metamorfos ellernåt. Jag vill inte längre kämpa med de utmaningar som suttit i min ryggmärg. Jag vill inte längre nappa på alla utmaningar som passar (-t) mig som hand i handske. Nope. Jag tycker, och faktiskt också KÄNNER (det är väl det som är nytt) att alla kamper är faktiskt inte mina. Inte för all framtid.
Jag vill antingen ha ett jobb att gå till som jag gör på arbetstid som är lämpligt avpassad för de uppgifter och det ansvar jag har. Där uppdragsgivarna ger mig uppskattning för mina insatser i stället för att snudd på ifrågasätta om de verkligen behövs öht. Där min kompetens får uppskattning och erkännande i stället för att jag ska kämpa för att mina / våra insatser ska vara existensberättigade.Där det finns möjlighet att tänka kvalitetsförbättring och på att hålla sig up to date inom ramen för arbetstiden.
Jag vill göra mitt jobb på vettig tid med vettig tyngd och sedan gå hem och leva MITT liv.
Jag skulle kunna tänka mig att bo på landet. Odla (fast faktiskt bara jordärtskockor *S*) lite och kanske ha någon häst. Kanske inte jobba alls. Kanske utbilda mig till lärare eller skriva böcker och försöka leva på det. Jag behöver antingen ett stort arv av någon okänd släkting eller en stor vinst.
Så vi kan leva, jag och mina barn. Så jag kan hjälpa dem ekonomiskt när de ska studera.
Jag vill ha MIN tid. MIN energi.
Jag skulle kunna städa hemma hos folk :)
Inte för att jag är speciellt duktig på det, vilket jag faktiskt är på mitt jobb, men för att då skulle uppdragsgivarna vara glada och nöjda. Så pass kan jag städa i alla fall :)
Alla vill ha uppskattning för sitt arbete, inte sant?
Man ska värna om sin tid och innehållet man ger den.
Jag också.
måndag 22 augusti 2011
Vardag ?
Upp klockan 6. Snabbfixa mig själv och frukost. Kolla så kidsen är uppe. Iväg till jobbet som sitter i konstant, i ett, från 07.15 till 17.00. Blev inte klar. Blir aldrig någonsin klar vid närmare eftertanke.
Hem som ett skott. På en timme fixa middagen, parmesanfyllda baconinlindade kycklingfileér och sås med chili (svider i ögat än :( ) ädelost och vitlök, sallad på romansallad, röd och grön paprika, tomat, rödlök, avocado, svartpeppar flingsalt vitlökskross och citronolivolja med parmesanflarn över och solrosskott on top. Kokt blomkål med smör till.
Mamma och pappa (å Wisse) på middag. Duka av fixa kaffe tömma och fylla diskmaskin.
Det är nu jag borde sortera tvätten och läsa på läxor med kidsen.
Det är nu jag borde tvätta en maskin till och dammsuga åtminstone EN våning.
Det är nu jag inser att jag vill inte ha en sådan här vardag.
I går var jag borta till halv elva. I morse iväg 07.00 och full fart tills halv åtta då middag och kaffe var avklarat.
Mängder kvar som borde göras.
Orkar inte vill inte.
Jag säger upp mig från den här tillvaron. Faktiskt.
Hem som ett skott. På en timme fixa middagen, parmesanfyllda baconinlindade kycklingfileér och sås med chili (svider i ögat än :( ) ädelost och vitlök, sallad på romansallad, röd och grön paprika, tomat, rödlök, avocado, svartpeppar flingsalt vitlökskross och citronolivolja med parmesanflarn över och solrosskott on top. Kokt blomkål med smör till.
Mamma och pappa (å Wisse) på middag. Duka av fixa kaffe tömma och fylla diskmaskin.
Det är nu jag borde sortera tvätten och läsa på läxor med kidsen.
Det är nu jag borde tvätta en maskin till och dammsuga åtminstone EN våning.
Det är nu jag inser att jag vill inte ha en sådan här vardag.
I går var jag borta till halv elva. I morse iväg 07.00 och full fart tills halv åtta då middag och kaffe var avklarat.
Mängder kvar som borde göras.
Orkar inte vill inte.
Jag säger upp mig från den här tillvaron. Faktiskt.
söndag 21 augusti 2011
ditt infernaliska puckoPUCKO
Jag gillar inte envis dumhet.
Jag gillar inte inskränkthet.
Jag gillar inte IQ-fiskmås hos människor som låtsas mer.
Jag kan också ha IQ-fiskmås ibland men då låtsas jag inte annat heller. Jag gapar snällt som den döda fisk jag är och klargör utan tvekan "jag fattar ingenting".
Jag är i alla fall ärlig i min dumhet.
Selektiv lågbegåvning MED insikt.
Det är jag.
Jag gillar inte Konstant lågbegåvning UTAN insikt om den inte är "legal". (Typ om man har hjärnskada eller nåt.)
Eller jaja VAR lågbegåvad då. Eller inskränkt. Eller dum eller precis hur du vill men inte i min närhet. Jag avskyr när människor som du framkallar det sämsta i mig. Och nej - jag vill INTE öva på sådana som dig. Inte alls.
Här vare färdigövat. Alldeles ofärdig tänker jag gå genom resten av livet bara jag slipper sådan dumhet.
Eller - alla kan inte vara bra på allt så jag väljer mitt intesåbrapåområde till att handla om att hantera sådana som dig.
Nu när jag har bestämt det så kan jag gå och lägga mig och sova gott :)
Nattis.
Jag gillar inte inskränkthet.
Jag gillar inte IQ-fiskmås hos människor som låtsas mer.
Jag kan också ha IQ-fiskmås ibland men då låtsas jag inte annat heller. Jag gapar snällt som den döda fisk jag är och klargör utan tvekan "jag fattar ingenting".
Jag är i alla fall ärlig i min dumhet.
Selektiv lågbegåvning MED insikt.
Det är jag.
Jag gillar inte Konstant lågbegåvning UTAN insikt om den inte är "legal". (Typ om man har hjärnskada eller nåt.)
Eller jaja VAR lågbegåvad då. Eller inskränkt. Eller dum eller precis hur du vill men inte i min närhet. Jag avskyr när människor som du framkallar det sämsta i mig. Och nej - jag vill INTE öva på sådana som dig. Inte alls.
Här vare färdigövat. Alldeles ofärdig tänker jag gå genom resten av livet bara jag slipper sådan dumhet.
Eller - alla kan inte vara bra på allt så jag väljer mitt intesåbrapåområde till att handla om att hantera sådana som dig.
Nu när jag har bestämt det så kan jag gå och lägga mig och sova gott :)
Nattis.
lördag 20 augusti 2011
skönt väder
Så skönt att inte solen skiner och det är strålande varmt när vi ska till Uppsala och shoppa kläder åt kidsen. Mina fantastiska föräldrar bidrog till barnens klädkassor (igen) så vi kan åka och förnya lite garderober. Såhär efter sommaren är inte mycket helt / passar. Och alla andra kommer till skolan i nya outfiter, det är hårt att vara ung om man har en ensamförsörjande mor som dessutom inte gillar klädshopping *S*
Tack mamma och pappa. Det svider att ni ska behöva stå för så mycket kostnader för mina barn men jag är innerligt tacksam att ni hjälper oss.
Öva tålamod i dag alltså. Öva öva. Sist gick det riktigt bra faktiskt, jag hade tålamod och lessnade inte. Men då var vi bara till EN sportaffär och köpte lite träningskläder iofs *S*
Övning ger färdighet. Jag ska njuta av tiden med mina barn även om vi alla tre är trötta.
F.ö. känner jag mig redo att kapa alla rötter. Flyta iväg. Det är en skön känsla, gäller bara att välja rätt område först. När man börjar rensa och kapa band så startar det processer. Nice :)
I kväll önskar jag att jag haft lite mer möjligheter. Lite mer utrymme. Får nöja mig med att smita iväg en stund, om jag orkar efter dagens prövningar. Som vanligt är det massor av planering om jag ska ha liite mer tid för "mitt".
Ha en fin dag.
Tack mamma och pappa. Det svider att ni ska behöva stå för så mycket kostnader för mina barn men jag är innerligt tacksam att ni hjälper oss.
Öva tålamod i dag alltså. Öva öva. Sist gick det riktigt bra faktiskt, jag hade tålamod och lessnade inte. Men då var vi bara till EN sportaffär och köpte lite träningskläder iofs *S*
Övning ger färdighet. Jag ska njuta av tiden med mina barn även om vi alla tre är trötta.
F.ö. känner jag mig redo att kapa alla rötter. Flyta iväg. Det är en skön känsla, gäller bara att välja rätt område först. När man börjar rensa och kapa band så startar det processer. Nice :)
I kväll önskar jag att jag haft lite mer möjligheter. Lite mer utrymme. Får nöja mig med att smita iväg en stund, om jag orkar efter dagens prövningar. Som vanligt är det massor av planering om jag ska ha liite mer tid för "mitt".
Ha en fin dag.
fredag 19 augusti 2011
"mittemellan"
Så här mittemellan en massa saker så vet jag klart vad jag inte vill ha i alla fall :)
Vad jag VILL ha är lite oklarare, helt enkelt för att det är ganska mycket, och endel som inte är kompatibelt med varann och jag inte prioriterat än liksom :)
Vad jag INTE vill ha - människor omkring mig som jag ska hålla på att lyfta och tolka och tyda och försöka genomskåda i deras manipulativa spel. Det går fetbort. Been there done that ellernåt.
Om jag inte kan undvika det så måste jag konfrontera och reda upp och det är INTE sådant jag vill lägga krut på just nu i livet.Nu vill jag vara. Bland människor som tycker om och bryr sig om mig, inte bara med ord (ibland falska som vatten) utan också genuint pålitligt. Jag vill veta var jag har de som ska föreställa vara omkring mig. Jag vill inte längre ha som min roll att visa försöka hjälpa till insikt och mognad och att lotsa eller lära genom processer mer och mer befriade från manipulativa drag.
Jag vet ju var jag har dem, de där människorna som jag kan lita på och samarbeta med, funka bra ihop med på lika villkor och samma nivå liksom.
Ochjag har några gånger fått mina smällar av de andra. Av endel som jag "gett fler chanser" har jag tillochmed fått fler smällar *S* Korkade korkade jag ;)
Not.
Korkade korkade du.
Som inte inser att ditt agerande endast skadar dig själv i det långa loppet. Det är du som ska leva med all förljugenhet du spritt omkring dig. Om du nu ens kommer ihåg eller vet vad som är sanning och lögn nu längre.
Man kan vara mytoman på många olika sätt. Men en lögn är ändå alltid en lögn.
Och sånt tänkte jag ju hålla mig borta från liksom :)
Jag vill ha ren luft omkring mig.
Godhet.
Omtanke.
Vänner.
Vad jag VILL ha är lite oklarare, helt enkelt för att det är ganska mycket, och endel som inte är kompatibelt med varann och jag inte prioriterat än liksom :)
Vad jag INTE vill ha - människor omkring mig som jag ska hålla på att lyfta och tolka och tyda och försöka genomskåda i deras manipulativa spel. Det går fetbort. Been there done that ellernåt.
Om jag inte kan undvika det så måste jag konfrontera och reda upp och det är INTE sådant jag vill lägga krut på just nu i livet.Nu vill jag vara. Bland människor som tycker om och bryr sig om mig, inte bara med ord (ibland falska som vatten) utan också genuint pålitligt. Jag vill veta var jag har de som ska föreställa vara omkring mig. Jag vill inte längre ha som min roll att visa försöka hjälpa till insikt och mognad och att lotsa eller lära genom processer mer och mer befriade från manipulativa drag.
Jag vet ju var jag har dem, de där människorna som jag kan lita på och samarbeta med, funka bra ihop med på lika villkor och samma nivå liksom.
Ochjag har några gånger fått mina smällar av de andra. Av endel som jag "gett fler chanser" har jag tillochmed fått fler smällar *S* Korkade korkade jag ;)
Not.
Korkade korkade du.
Som inte inser att ditt agerande endast skadar dig själv i det långa loppet. Det är du som ska leva med all förljugenhet du spritt omkring dig. Om du nu ens kommer ihåg eller vet vad som är sanning och lögn nu längre.
Man kan vara mytoman på många olika sätt. Men en lögn är ändå alltid en lögn.
Och sånt tänkte jag ju hålla mig borta från liksom :)
Jag vill ha ren luft omkring mig.
Godhet.
Omtanke.
Vänner.
Hälften är nog
För några år sedan (ganska många slår det mig när jag räknar efter, det går fort nu ;) ) fattade jag ett stort beslut om en förändring i livet som var nödvändig för att jag skulle kunna leva som den jag är.
Ett av mina "mål", eller en av de visioner som ledde mig fram till beslutet, var att jag måste känna att jag LEVER. Sådär lever i varje andetag. Jag vill att levandet ska kännas i varje droppe blod.
Intensivt? Jag vet. Jag är sådan. Det har jag fått höra mer än en gång typ.
Ibland önskar jag att jag skulle vara lite mindre.
Mindre intensiv.
Mindre jag.
Mindre tänkande.
Mindre kännande.
Mindre kampberedd hela tiden.
Mindre benägen att "ta tag i" allt jämt.
Mindre övertygad om att jag måste ta alla kamper bara för att "det FÅR inte vara så"
Jag önskar det ibland. Men samtidigt är det just så jag ville kunna leva. LEVA.
Fast det kostar ju på.
Ibland skulle jag kunna bara vara.
Släppa kampen. Ge upp. Låta någon annan. Låta vara. Skita i.
Inse att varje tanke inte måste tänkas av just mig. Sannerligen inte uttalas heller *S*
Ett ständigt letande efter balans. Hälften av mig kunde räcka ibland. Kan man inte bara dela mig i två då? Mitt itu liksom?!
I morgon ska jag shoppa med kidsen. Då ska jag öva på att inte tänka på så mycket annat än klädshopping :/
Eller typ var jag sätter fötterna och var jag parkerat bilen. Var jag har nycklar plånbok kids och mig själv. Lagom konkret och greppbart.
Sedan när jag kommer hem ska jag nog ta ett glas rött och turbotänka alla tankar jag inte hunnit med under dagen :) Kanske jag känner mig genom hela känsloregistret också, för säkerhets skull. Så inte någon känsla blir okänd.
Så mina facebookvänner - bered er på spamming i morgon kväll *S*
Nu är ni varnade ellernåt.
Ett av mina "mål", eller en av de visioner som ledde mig fram till beslutet, var att jag måste känna att jag LEVER. Sådär lever i varje andetag. Jag vill att levandet ska kännas i varje droppe blod.
Intensivt? Jag vet. Jag är sådan. Det har jag fått höra mer än en gång typ.
Ibland önskar jag att jag skulle vara lite mindre.
Mindre intensiv.
Mindre jag.
Mindre tänkande.
Mindre kännande.
Mindre kampberedd hela tiden.
Mindre benägen att "ta tag i" allt jämt.
Mindre övertygad om att jag måste ta alla kamper bara för att "det FÅR inte vara så"
Jag önskar det ibland. Men samtidigt är det just så jag ville kunna leva. LEVA.
Fast det kostar ju på.
Ibland skulle jag kunna bara vara.
Släppa kampen. Ge upp. Låta någon annan. Låta vara. Skita i.
Inse att varje tanke inte måste tänkas av just mig. Sannerligen inte uttalas heller *S*
Ett ständigt letande efter balans. Hälften av mig kunde räcka ibland. Kan man inte bara dela mig i två då? Mitt itu liksom?!
I morgon ska jag shoppa med kidsen. Då ska jag öva på att inte tänka på så mycket annat än klädshopping :/
Eller typ var jag sätter fötterna och var jag parkerat bilen. Var jag har nycklar plånbok kids och mig själv. Lagom konkret och greppbart.
Sedan när jag kommer hem ska jag nog ta ett glas rött och turbotänka alla tankar jag inte hunnit med under dagen :) Kanske jag känner mig genom hela känsloregistret också, för säkerhets skull. Så inte någon känsla blir okänd.
Så mina facebookvänner - bered er på spamming i morgon kväll *S*
Nu är ni varnade ellernåt.
torsdag 18 augusti 2011
Svårbloggat
De ämnen som intresserar mig mycket är svåra att blogga om eftersom det ofta är många som läser in sig själva i det och tar illa upp.
På min gamla blogg hände det att jag fick hätska kommentarer av verkligt upprörda människor som anklagade mig för att hänga ut dem på ett fult sätt. I synnerhet en person gick igång rejält i samband med att jag skrev om ifall det inte kunde vara ok att ha vissa hobbies som innebar kroppsrörelser även om man var sjukskriven pga kroppsvärk. Detta skrev jag i samband med nåt tv-program där försäkringskassan i sverige hade varit ut och smygfilmat sjukskrivna kvinnor som red och sedan dragit in deras sjukersättning. Hursomhelst, den här personen var kränkt över att jag skrivit förtäckt om henne. Eftersom hon hade någon diagnos som jag i dag inte kommer ihåg vilken det var och som jag då inte ens visste om att kvinnan i fråga hade. Jag hade inte ens någon aning om att hon varit sjukskriven pga sådana orsaker. Men hon var arg för att jag skrev om henne i min blogg.
Nu har jag förstått att det finns någon som tagit illa upp för ämnen jag bloggat om igen, och en person har varit schysst nog att berätta att hon tänkt någon gång "har hon skrivit om MIG?" men genast tänkt att om jag gjort det och inte sagt nåt åt henne så blir hon skitarg och därmed lagt det åt sidan. :)
Jag gillar inte att behöva förklara mig, men om man känner sig osäker på "menar hon MIG?" så kan man väl fråga?
Alldeles nyligen satt jag i ett socialt sammanhang där en person i sällskapet raljerade över mitt behov av "egentid" och menade att de som är två föräldrar i familjen minsann aldrig har egentid så varför skulle jag behöva det typ.
Well, nu vet jag ju att det paret har fler möjligheter än mig att begära barnvakt, vilket de faktiskt GÖR ibland också. Kanske de glömt det.
Det är ju också så att med två vuxna i huset kan den ena föräldern vara hemma med barnen medan den andra kan åka till stockholm och shoppa (om man gillar det) ensam eller man kan åka iväg på fisketurer med kompisarna eller på fest med barndomsgänget medan frun / mannen är hemma och sköter barnen. För mig är det egentid som jag aldrig har. När man inte måste anlita "barnvakt".
Att påstå att ingen annan heller har sådan egentid är larvigt tycker jag. I synnerhet när jag vet att de gör sånt, vilket man såklart SKA när man har möjligheten, men inte förneka andra behovet av sådan tid eller sådana egna aktiviteter.
Den andra "känsliga" bloggen om att försköna sin verklighet - "vem ljuger vi för?" skrev jag efter att ha pratat med en lite mer avlägsen vän och förstått att den faktiska verkligheten är bra mycket mer oroväckande än den fasad som visas upp.
Dels gör det mig orolig att se hur människan faktiskt far illa med sig själv, och dels arg för att människan faktiskt ljuger för mig / andra vänner som faktiskt inte kan förstå att det kanske behövs lite tätare kontakt / stöd just nu. VARFÖR ljuger du och ger en falsk bild när du egentligen borde skriva "jag behöver er!" eller i alla fall "jag har det jobbigt" så vi KAN förstå att du behöver oss. Eller skriv inget alls, invagga oss inte i en falsk tro att allt är finfint.
I efterhand inser jag att flera av de exemplen på förskönad / förljugen verklighet finns i flera av mina bloggläsares / fb-vänners bakgrund.
Men missa inte det väsentliga här - jag skriver inte att jag är arg på att människor mår dåligt, jag skriver om min frustration över att man förskönar det så att det nästan blir omöjligt att förstå att något är allvarligt FEL. Som vän med inte alltför tät kontakt, kanske bara kontakt per telefon några gånger i året, så kan man inte veta. OCH - att fösköna verkligheten skapar ångest hos andra som inte är perfekt 100 presterande, lyckliga, smala vackra och rika typ....
Ja - jag antar att ni känner till min syn på fb- / bloggförskönande.
Så - har jag inte nyligen pratat med dig om det här och sagt till dig att jag är orolig för dig / inte gillar ditt sätt att förlöjliga något som är viktigt för mig / undrar varför du framställer verkligheten som något annat så att dina vänner inte kan se ditt behov - då är det inte dig jag skriver om.
Och känner du dig ändå osäker så fråga mig.
Det blir SVÅRT att blogga om sådant som berör mig om jag måste fundera igenom hela vänlistan och bekantskapskretsen och sådana som kanske eventuellt läser min blogg fast jag inte vet om det och OM någon av dem mig veterligen kan tänkas ta illa upp.
På min gamla blogg hände det att jag fick hätska kommentarer av verkligt upprörda människor som anklagade mig för att hänga ut dem på ett fult sätt. I synnerhet en person gick igång rejält i samband med att jag skrev om ifall det inte kunde vara ok att ha vissa hobbies som innebar kroppsrörelser även om man var sjukskriven pga kroppsvärk. Detta skrev jag i samband med nåt tv-program där försäkringskassan i sverige hade varit ut och smygfilmat sjukskrivna kvinnor som red och sedan dragit in deras sjukersättning. Hursomhelst, den här personen var kränkt över att jag skrivit förtäckt om henne. Eftersom hon hade någon diagnos som jag i dag inte kommer ihåg vilken det var och som jag då inte ens visste om att kvinnan i fråga hade. Jag hade inte ens någon aning om att hon varit sjukskriven pga sådana orsaker. Men hon var arg för att jag skrev om henne i min blogg.
Nu har jag förstått att det finns någon som tagit illa upp för ämnen jag bloggat om igen, och en person har varit schysst nog att berätta att hon tänkt någon gång "har hon skrivit om MIG?" men genast tänkt att om jag gjort det och inte sagt nåt åt henne så blir hon skitarg och därmed lagt det åt sidan. :)
Jag gillar inte att behöva förklara mig, men om man känner sig osäker på "menar hon MIG?" så kan man väl fråga?
Alldeles nyligen satt jag i ett socialt sammanhang där en person i sällskapet raljerade över mitt behov av "egentid" och menade att de som är två föräldrar i familjen minsann aldrig har egentid så varför skulle jag behöva det typ.
Well, nu vet jag ju att det paret har fler möjligheter än mig att begära barnvakt, vilket de faktiskt GÖR ibland också. Kanske de glömt det.
Det är ju också så att med två vuxna i huset kan den ena föräldern vara hemma med barnen medan den andra kan åka till stockholm och shoppa (om man gillar det) ensam eller man kan åka iväg på fisketurer med kompisarna eller på fest med barndomsgänget medan frun / mannen är hemma och sköter barnen. För mig är det egentid som jag aldrig har. När man inte måste anlita "barnvakt".
Att påstå att ingen annan heller har sådan egentid är larvigt tycker jag. I synnerhet när jag vet att de gör sånt, vilket man såklart SKA när man har möjligheten, men inte förneka andra behovet av sådan tid eller sådana egna aktiviteter.
Den andra "känsliga" bloggen om att försköna sin verklighet - "vem ljuger vi för?" skrev jag efter att ha pratat med en lite mer avlägsen vän och förstått att den faktiska verkligheten är bra mycket mer oroväckande än den fasad som visas upp.
Dels gör det mig orolig att se hur människan faktiskt far illa med sig själv, och dels arg för att människan faktiskt ljuger för mig / andra vänner som faktiskt inte kan förstå att det kanske behövs lite tätare kontakt / stöd just nu. VARFÖR ljuger du och ger en falsk bild när du egentligen borde skriva "jag behöver er!" eller i alla fall "jag har det jobbigt" så vi KAN förstå att du behöver oss. Eller skriv inget alls, invagga oss inte i en falsk tro att allt är finfint.
I efterhand inser jag att flera av de exemplen på förskönad / förljugen verklighet finns i flera av mina bloggläsares / fb-vänners bakgrund.
Men missa inte det väsentliga här - jag skriver inte att jag är arg på att människor mår dåligt, jag skriver om min frustration över att man förskönar det så att det nästan blir omöjligt att förstå att något är allvarligt FEL. Som vän med inte alltför tät kontakt, kanske bara kontakt per telefon några gånger i året, så kan man inte veta. OCH - att fösköna verkligheten skapar ångest hos andra som inte är perfekt 100 presterande, lyckliga, smala vackra och rika typ....
Ja - jag antar att ni känner till min syn på fb- / bloggförskönande.
Så - har jag inte nyligen pratat med dig om det här och sagt till dig att jag är orolig för dig / inte gillar ditt sätt att förlöjliga något som är viktigt för mig / undrar varför du framställer verkligheten som något annat så att dina vänner inte kan se ditt behov - då är det inte dig jag skriver om.
Och känner du dig ändå osäker så fråga mig.
Det blir SVÅRT att blogga om sådant som berör mig om jag måste fundera igenom hela vänlistan och bekantskapskretsen och sådana som kanske eventuellt läser min blogg fast jag inte vet om det och OM någon av dem mig veterligen kan tänkas ta illa upp.
onsdag 17 augusti 2011
ja eller nej jaellernej nejellerja
Vet inte.
"Du borde engagera dig och ställa upp i valet, du är ju en så politisk person!"
- Eh? Är jag?
Förvisso tycker och tänker jag en hel del. Hur är man när man är POLITISK egentligen?
Jag har sagt nej. Många gånger.
Tänker att som ensam med ansvaret (det reella praktiska i alla fall) för två tonårskids och heltids skiftesarbete och hus och hem så kan jag inte ta på mig det engagemang som jag anser krävs om man ställer upp i val.
Nej alltså.
Men.... Vi borde inte göra så här, vi borde lösa det här problemet så där, man KAN INTE göra så där, det är inte solidariskt att prioritera på det där viset...
Om jag säger NEJ så måste jag sluta tänka på sånt också. Inuti är jag inte klar med mitt NEJ.
Om jag ställer upp i val så måste jag känna att i den grupp jag ska jobba politiskt råder det ett genuint respektfullt klimat.
I ett respektfullt klimat respekteras alla. Inte bara den egna gruppen.
Man raljerar inte, ironiserar inte över andra partier. Man häver inte ner på andra människor för att framstå som bättre själv. Sånt gör vi inte som människor om vi vill vara respektfulla och inte heller som grupp.
Måste man tala nedlåtande om varandra? Förminska?
"Feministfi**or" "kommunister" "högerextremister" "vingelvantar" "kappvändarparti"...
Det finns så många sätt att försöka förminska. Men ärligt - vi har väl inte extremerna på åland? Inte har vi extremvänstern, och inte extremhögern. Jag har hört många säga lite nedlåtande om ÅF att de är ett högerextremt parti, någon har tillochmed jämfört dem med sverigedemokraterna, men var det inte just ÅF som bjöd in till integrationsdiskussioner i somras? Har inte ÅF aktivt jobbat för att lyfta frågan om barnfattigdom? Plockat fram ett äldreomsorgsprogram?
Jag är socialdemokrat i själ och hjärta. I mina värderingar.
Det betyder inte att jag gillar allt alla sossar gör säger och står för.
Endel sossar tycker jag faktiskt att har glömt eller inte förstått de socialdemokratiska värdegrunderna.
Jag vet inte OM jag egentligen vill.
Jag vet inte var jag skulle känna mig hemma och bekväm.
Jag säger nej.
Men mitt nej är av någon outgrundlig anledning inte alls förankrat i min hjärna som snurrar tvinnar vill.
Man kan säga att det råder oenighet i mig för tillfället.
Vi jobbar på att hitta en gemensam linje som kan omfattas av såväl hjärta som hjärna.
Här inuti måste alla verkligen tillmätas samma värde.
På riktigt.
"Du borde engagera dig och ställa upp i valet, du är ju en så politisk person!"
- Eh? Är jag?
Förvisso tycker och tänker jag en hel del. Hur är man när man är POLITISK egentligen?
Jag har sagt nej. Många gånger.
Tänker att som ensam med ansvaret (det reella praktiska i alla fall) för två tonårskids och heltids skiftesarbete och hus och hem så kan jag inte ta på mig det engagemang som jag anser krävs om man ställer upp i val.
Nej alltså.
Men.... Vi borde inte göra så här, vi borde lösa det här problemet så där, man KAN INTE göra så där, det är inte solidariskt att prioritera på det där viset...
Om jag säger NEJ så måste jag sluta tänka på sånt också. Inuti är jag inte klar med mitt NEJ.
Om jag ställer upp i val så måste jag känna att i den grupp jag ska jobba politiskt råder det ett genuint respektfullt klimat.
I ett respektfullt klimat respekteras alla. Inte bara den egna gruppen.
Man raljerar inte, ironiserar inte över andra partier. Man häver inte ner på andra människor för att framstå som bättre själv. Sånt gör vi inte som människor om vi vill vara respektfulla och inte heller som grupp.
Måste man tala nedlåtande om varandra? Förminska?
"Feministfi**or" "kommunister" "högerextremister" "vingelvantar" "kappvändarparti"...
Det finns så många sätt att försöka förminska. Men ärligt - vi har väl inte extremerna på åland? Inte har vi extremvänstern, och inte extremhögern. Jag har hört många säga lite nedlåtande om ÅF att de är ett högerextremt parti, någon har tillochmed jämfört dem med sverigedemokraterna, men var det inte just ÅF som bjöd in till integrationsdiskussioner i somras? Har inte ÅF aktivt jobbat för att lyfta frågan om barnfattigdom? Plockat fram ett äldreomsorgsprogram?
Jag är socialdemokrat i själ och hjärta. I mina värderingar.
Det betyder inte att jag gillar allt alla sossar gör säger och står för.
Endel sossar tycker jag faktiskt att har glömt eller inte förstått de socialdemokratiska värdegrunderna.
Jag vet inte OM jag egentligen vill.
Jag vet inte var jag skulle känna mig hemma och bekväm.
Jag säger nej.
Men mitt nej är av någon outgrundlig anledning inte alls förankrat i min hjärna som snurrar tvinnar vill.
Man kan säga att det råder oenighet i mig för tillfället.
Vi jobbar på att hitta en gemensam linje som kan omfattas av såväl hjärta som hjärna.
Här inuti måste alla verkligen tillmätas samma värde.
På riktigt.
Tack och hej
Brytningar är inte så lätt alla gånger. Varken att fatta beslutet eller att faktiskt "gå" från hur det var till något nytt utan det som var.
Man måste liksom tänka om.
På lördag fick jag en oväntat ledig dag. Tänkte dra kidsen med mig över pölen. Alla andra får handla nya kläder inför skolstart så jag måste ju försöka få ihop lite åt mina barn också. Det är länge länge sedan jag haft råd att låta dem shoppa loss. Ett år sedan tror jag. I år blir det hårt, gymnasiet kostar. Två böcker hittills, och redan 50 euro. Insane. Måste kolla upp om det faktiskt kan vara så korkat att de inte får studiestöd så länge de får barnbidrag. Inte sjutton sjunker andra levnadskostnader bara för att barnen börjar gymnasiet heller. Måste också kolla upp närmare vad reglerna om hur man som föräldrar ska dela på utbildningskostnader säger, det är ju inte heller så att barnen ska behöva sluta med träning / ridning för att de vill börja gymnasiet. Eller så att endast den ena föräldern ska ta ansvar för barnets utbildningskostnader.
Puh.
Jag är glad att dottern självklart vill utbilda sig :) Jag är glad och vill såklart hjälpa till på alla sätt jag kan. Även om jag egentligen inte kan. Ett byte av jobb skulle högst troligt innebära mindre pengar i kassan. Samtidigt som det skulle innebära slut med skiftesarbete och pusslande med mat och sånt för barnen. Mer tid med dem och mer ork med dem och hus och hem. Mindre möjlighet att betala studier.
Alla dessa val, jag blir knottrig.
Lördag uppsala i alla fall. En låång dag att fylla med shopping.
Vad gör man inte för sina barn liksom... *S*
Man måste liksom tänka om.
På lördag fick jag en oväntat ledig dag. Tänkte dra kidsen med mig över pölen. Alla andra får handla nya kläder inför skolstart så jag måste ju försöka få ihop lite åt mina barn också. Det är länge länge sedan jag haft råd att låta dem shoppa loss. Ett år sedan tror jag. I år blir det hårt, gymnasiet kostar. Två böcker hittills, och redan 50 euro. Insane. Måste kolla upp om det faktiskt kan vara så korkat att de inte får studiestöd så länge de får barnbidrag. Inte sjutton sjunker andra levnadskostnader bara för att barnen börjar gymnasiet heller. Måste också kolla upp närmare vad reglerna om hur man som föräldrar ska dela på utbildningskostnader säger, det är ju inte heller så att barnen ska behöva sluta med träning / ridning för att de vill börja gymnasiet. Eller så att endast den ena föräldern ska ta ansvar för barnets utbildningskostnader.
Puh.
Jag är glad att dottern självklart vill utbilda sig :) Jag är glad och vill såklart hjälpa till på alla sätt jag kan. Även om jag egentligen inte kan. Ett byte av jobb skulle högst troligt innebära mindre pengar i kassan. Samtidigt som det skulle innebära slut med skiftesarbete och pusslande med mat och sånt för barnen. Mer tid med dem och mer ork med dem och hus och hem. Mindre möjlighet att betala studier.
Alla dessa val, jag blir knottrig.
Lördag uppsala i alla fall. En låång dag att fylla med shopping.
Vad gör man inte för sina barn liksom... *S*
tisdag 16 augusti 2011
förändring
Jag behöver en förändring (till).
Kluven är jag. Kluven och splittrad och hit och dit.
Precis som jag skrev häromdagen - när en lösning uppenbarar sig känns det mer och mer möjligt, mindre och mindre omöjligt, varje gång.
Är jag färdig nu?
Är jag redo att ta ett nytt kliv?
De enda saker som talar MOT är att 1- det är inte 100 jag, inte ens lika mycket "jag" som i dag (men det skulle kunna vara för ett tag och det kanske kan bli "jag", även jag förändras...) 2- jag kanske skulle sakna för mycket. Mycket av det som är jätteviktigt för mig i dag. 3- jag är egentligen inte i fas för några större beslut just nu.
Men jag är sååå sugen på att flytta foten åt ett annat håll. Och jag KAN göra det.
TUR att jag har lunch med favvobrudarna inbokat på torsdag :) Ibland MÅSTE man få feedback och bollplank.
Kluven är jag. Kluven och splittrad och hit och dit.
Precis som jag skrev häromdagen - när en lösning uppenbarar sig känns det mer och mer möjligt, mindre och mindre omöjligt, varje gång.
Är jag färdig nu?
Är jag redo att ta ett nytt kliv?
De enda saker som talar MOT är att 1- det är inte 100 jag, inte ens lika mycket "jag" som i dag (men det skulle kunna vara för ett tag och det kanske kan bli "jag", även jag förändras...) 2- jag kanske skulle sakna för mycket. Mycket av det som är jätteviktigt för mig i dag. 3- jag är egentligen inte i fas för några större beslut just nu.
Men jag är sååå sugen på att flytta foten åt ett annat håll. Och jag KAN göra det.
TUR att jag har lunch med favvobrudarna inbokat på torsdag :) Ibland MÅSTE man få feedback och bollplank.
kvinna....!
Är du så tömd på egen tankeverksamhet att du utan eftertanke suckar lyckligt och med beundran gillar allt din verklighetsfrånvände man kväker ur sig, bara för att han är... -ja vadå? Karismatisk? Snygg? En bra älskare???
Man måste inte svälja allt en människa man tycker om säger med hull och hår.
EDIT; Man FÅR inte svälja allt NÅGON säger med hull och hår.
Du fick en hjärna du också, använd den.
Man måste inte svälja allt en människa man tycker om säger med hull och hår.
EDIT; Man FÅR inte svälja allt NÅGON säger med hull och hår.
Du fick en hjärna du också, använd den.
måndag 15 augusti 2011
KASAM
Känsla av sammanhang och mening.
Tro på att det finns tillgängliga resurser om man behöver dem.
I form av piller???
Suckar och stegar in i hösten på ett annat sätt än jag velat.
Det är sorgligt vilka stora egon vi människor är när det kommer till kritan.
Tro på att det finns tillgängliga resurser om man behöver dem.
I form av piller???
Suckar och stegar in i hösten på ett annat sätt än jag velat.
Det är sorgligt vilka stora egon vi människor är när det kommer till kritan.
Jag vill
Att mamma ska bli frisk
Att kidsen ska trivas i skolan och att de inte ska vara alltför trötta på pluggande
Få en möjlighet att resa iväg med barnen som vi planerade redan i våras
Att vi ska kunna börja lägga vår energi på mer positiva roliga saker nu.
Och någonstans någongång om det vore möjligt skulle jag vilja ha en möjlighet att ha lite egen tid. Att kunna åka iväg ensam om så bara ett dygn och veta att kidsen har det bra, att någon tar ansvar. De som lever i parförhållanden eller har egen tid varannan helg / vecka raljerar gärna över begreppet "egen tid", varsågoda. Fast jag tycker ni borde skämmas lite, i alla fall ni som vet hur jag sitter fast med allt ansvar själv. Ni har någon att dela det med.
Men ok - även om det skulle vara så att det är egoistiskt av mig att önska den egna tid som tydligen inte ens de som lever med barnens pappa / mamma får, eller de som har vecka vecka eller varannanhelgs "pauser", även om det skulle vara förmätet av mig så önskar jag mig egen tid ibland. Utan att känna att jag trasslar till det för någon. Utan att känna att jag "kör iväg" kidsen från deras hem.
Ungefär det önskar jag i dag. Frisk mamma. Möjlighet att göra lite skoj med kidsen. Möjlighet till lite egen tid nu och då.
Och så den där ärligheten förstås.
Alltid.
Att kidsen ska trivas i skolan och att de inte ska vara alltför trötta på pluggande
Få en möjlighet att resa iväg med barnen som vi planerade redan i våras
Att vi ska kunna börja lägga vår energi på mer positiva roliga saker nu.
Och någonstans någongång om det vore möjligt skulle jag vilja ha en möjlighet att ha lite egen tid. Att kunna åka iväg ensam om så bara ett dygn och veta att kidsen har det bra, att någon tar ansvar. De som lever i parförhållanden eller har egen tid varannan helg / vecka raljerar gärna över begreppet "egen tid", varsågoda. Fast jag tycker ni borde skämmas lite, i alla fall ni som vet hur jag sitter fast med allt ansvar själv. Ni har någon att dela det med.
Men ok - även om det skulle vara så att det är egoistiskt av mig att önska den egna tid som tydligen inte ens de som lever med barnens pappa / mamma får, eller de som har vecka vecka eller varannanhelgs "pauser", även om det skulle vara förmätet av mig så önskar jag mig egen tid ibland. Utan att känna att jag trasslar till det för någon. Utan att känna att jag "kör iväg" kidsen från deras hem.
Ungefär det önskar jag i dag. Frisk mamma. Möjlighet att göra lite skoj med kidsen. Möjlighet till lite egen tid nu och då.
Och så den där ärligheten förstås.
Alltid.
söndag 14 augusti 2011
trist avslut
på semestern.
Åt kräftor med brorsan och hans barn i kväll, jag och mina kids. DET var inte trist, men trist är det att mamma är dålig igen.
Har åkt fram och tillbaks mellan sjukhuset och hemma flera dagar nu, om inte hela veckan. I dag åkte hon in igen och den här gången höll de kvar henne där.
Hoppas medicinerna biter på snabbt.
Hoppas det svänger snabbt.
Skulle verkligen önska henne att få vara frisk och må bra när hon äntligen är pensionär.
Och vi behöver alla lite brasaker som omväxling till all oro och alla besvikelser. Allt tungt.
Åt kräftor med brorsan och hans barn i kväll, jag och mina kids. DET var inte trist, men trist är det att mamma är dålig igen.
Har åkt fram och tillbaks mellan sjukhuset och hemma flera dagar nu, om inte hela veckan. I dag åkte hon in igen och den här gången höll de kvar henne där.
Hoppas medicinerna biter på snabbt.
Hoppas det svänger snabbt.
Skulle verkligen önska henne att få vara frisk och må bra när hon äntligen är pensionär.
Och vi behöver alla lite brasaker som omväxling till all oro och alla besvikelser. Allt tungt.
stoppa hjärnutvecklingen?
Tänkte på en sak. (Jag vet - jag borde inte tänka så mycket när jag inte behärskar det så bra ;) OBS det är ENBART jag som får säga en sådan sak)
Har ni tänkt på att ju fler hjärnvindlingar man har destu mer arbete blir det att hålla dem alerta och destu större blir förlusterna när de börjar tackla av dedära hjärnvindlingarna.
Kanske vore det ultimata att bara ha EN hjärnvindling (den kan ju vara låååååååååååååååååång) som man kan satsa allt krut på att hålla öppen och ett snabbt flöde i.
Alltså borde man kanske tänka mindre och mer på bara samma saker typ.
Vad skulle man tänka på då? Om man måste välja?
Det är jobbigt dethär, det finns ju så många tankar som vill bli tänkta. Och det känns lite diskriminerande liksom att sortera bort endel som obehövliga.
Detdär med allas lika värde borde sannerligen gälla tankar också.
Tror jag skippar den tanken.
Tar en ny ur högen att klura vidare på medan kycklingen lagar sig i ugnen och jag ska börja med steken.
Med arbetsverklighet på kommande gäller det att lära sig förbereda igen, så kidsen har mat när jag jobbar kväll. Jag skulle önska att jag hade någon att dela bla det ansvaret med, så det inte jämt är upp till mamma och pappa eller min trippelplanering och kidsens egna ansvar, menmen... Det beror väl på ett eller två egna "val" jag gjort i livet kan jag tro :)
Ingetdera valet ångrar jag för en sekund.
Alla konsekvenser av valen man gör kan man inte förutspå, endel hade man inte i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig, men ändå. Hade jag vetat vilka konsekvenserna skulle bli hade jag ändå gjort samma val. Annars hade det inte funnits space för MIG att leva.
Så jag lagar glatt (nåja allt är relativt) middagsmat för flera dagar och planerar och anlitar mamma och pappa och har mig :)
Nu ska jag sluta svamla. Undrar hur många hjärnvindlingar som var inblandade i detdär liksom *pekaruppåt*
Ha er :)
Har ni tänkt på att ju fler hjärnvindlingar man har destu mer arbete blir det att hålla dem alerta och destu större blir förlusterna när de börjar tackla av dedära hjärnvindlingarna.
Kanske vore det ultimata att bara ha EN hjärnvindling (den kan ju vara låååååååååååååååååång) som man kan satsa allt krut på att hålla öppen och ett snabbt flöde i.
Alltså borde man kanske tänka mindre och mer på bara samma saker typ.
Vad skulle man tänka på då? Om man måste välja?
Det är jobbigt dethär, det finns ju så många tankar som vill bli tänkta. Och det känns lite diskriminerande liksom att sortera bort endel som obehövliga.
Detdär med allas lika värde borde sannerligen gälla tankar också.
Tror jag skippar den tanken.
Tar en ny ur högen att klura vidare på medan kycklingen lagar sig i ugnen och jag ska börja med steken.
Med arbetsverklighet på kommande gäller det att lära sig förbereda igen, så kidsen har mat när jag jobbar kväll. Jag skulle önska att jag hade någon att dela bla det ansvaret med, så det inte jämt är upp till mamma och pappa eller min trippelplanering och kidsens egna ansvar, menmen... Det beror väl på ett eller två egna "val" jag gjort i livet kan jag tro :)
Ingetdera valet ångrar jag för en sekund.
Alla konsekvenser av valen man gör kan man inte förutspå, endel hade man inte i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig, men ändå. Hade jag vetat vilka konsekvenserna skulle bli hade jag ändå gjort samma val. Annars hade det inte funnits space för MIG att leva.
Så jag lagar glatt (nåja allt är relativt) middagsmat för flera dagar och planerar och anlitar mamma och pappa och har mig :)
Nu ska jag sluta svamla. Undrar hur många hjärnvindlingar som var inblandade i detdär liksom *pekaruppåt*
Ha er :)
en kanelbulle
skulle vara gott tror jag.
Och att baka skulle vara roligare än att städa källartrappa.
Och att verkligen kommunicera skulle ge mer än alla överslätningsförsök, alla försök att tillrättalägga.
Och att baka skulle vara roligare än att städa källartrappa.
Och att verkligen kommunicera skulle ge mer än alla överslätningsförsök, alla försök att tillrättalägga.
lördag 13 augusti 2011
Vem lurar vi?
Fascineras av människors behov av att putsa fasader och uppvisa en helt annan yta än den verklighet man lever i.
Såklart är ingen intresserad av att läsa om mina eventuella skavsår, hemorrojder, sura uppstötningar eller potensproblem, och såklart skulle det knappast göra mig lyckligare att bräka ut om dem heller, men en lite mer verklighetsförankrad bild skulle kanske minska människors noja (på fb / i bloggvärlden) över sina tillkortakommanden gentemot alla überlyckliga -lyckade människor.
När jag läser och ser hur fasaden av en präktig lycklig familj i en rosaskimrande vardag målas upp hos dem där jag VET att svartsjukedraman, slagsmål och alkoholproblem förmörkar tillvaron för hela familjen får jag lust att kräkas.
-Skriv inget alls då. Vem försöker du lura? Vem skulle döma dig om du antydde att du / ni brottas med jobbigheter? Om du inte vill det, så skriv inget alls. Men ljug inte.
När jag läser om dem som effektivt och "duktigt" går ner massor i vikt med diverse metoder och dieter när jag VET att i verkligheten svälter människan sig själv och lever på kaffe och cig eller i verkligheten tar människan preparat som inte ens är tillåtna, då får jag en illamåendekänsla. Skriv inget alls då. Vem försöker du lura?
När jag läser om dem som fixar både sina egna och alla andras problem, som så självsäkert vet hur man ska leva för att må bra eller lyckas, de som har framgångsreceptet, när jag ser dem präktigt berätta hur de följer planer agendor och schemalägger allt, tillochmed hela familjens bajstider verkar vara schemalagda, och jag VET att bakom den välstrukturerade fasaden döljer sig ett kaos som inte kan hanteras med mindre än ångestdämpande, självmedicinering via vinpimplande eller andra självskadebeteenden står den påstådda präktigheten mig upp i halsen.
Varför vill du verka bättre än alla andra?
Varför vill du bidra till andra människors känsla av att inte vara good enough?
Om du lade ner hälften av din energi på att försöka se dig själv i den situation du faktiskt är, och göra något åt det, ta hand om dig själv på ett sunt sätt, i stället för att försöka att via text och bild i cybern måla upp den fasad du önskar vore din verklighet så kanske du kunde närma dig den irl.....
OCH - du kanske kunde låta bli att bidra till att människor som likt de flesta av oss kämpar som dårar med vardagströggel, familjetrassel, att hålla lagombalansen, att inte gå upp (/ gå ner) i vikt etc kunde känna oss liite mindre "sämre" eller "oduktigare" än människor som är som du. Som lyckas med allt. Som aldrig bråkar aldrig höjer rösten aldrig misslyckas. Aldrig har det uppåner hemma.
Skriv en statusuppdatering eller blogg om något där du kan vara helt ärlig. Eller låt bli.
Nu ska jag lägga mig på soffan med sonen i solen mitt på dagen och kolla ett avsnitt ur en serie. DET ni ;)
Übervanliga jag.
Såklart är ingen intresserad av att läsa om mina eventuella skavsår, hemorrojder, sura uppstötningar eller potensproblem, och såklart skulle det knappast göra mig lyckligare att bräka ut om dem heller, men en lite mer verklighetsförankrad bild skulle kanske minska människors noja (på fb / i bloggvärlden) över sina tillkortakommanden gentemot alla überlyckliga -lyckade människor.
När jag läser och ser hur fasaden av en präktig lycklig familj i en rosaskimrande vardag målas upp hos dem där jag VET att svartsjukedraman, slagsmål och alkoholproblem förmörkar tillvaron för hela familjen får jag lust att kräkas.
-Skriv inget alls då. Vem försöker du lura? Vem skulle döma dig om du antydde att du / ni brottas med jobbigheter? Om du inte vill det, så skriv inget alls. Men ljug inte.
När jag läser om dem som effektivt och "duktigt" går ner massor i vikt med diverse metoder och dieter när jag VET att i verkligheten svälter människan sig själv och lever på kaffe och cig eller i verkligheten tar människan preparat som inte ens är tillåtna, då får jag en illamåendekänsla. Skriv inget alls då. Vem försöker du lura?
När jag läser om dem som fixar både sina egna och alla andras problem, som så självsäkert vet hur man ska leva för att må bra eller lyckas, de som har framgångsreceptet, när jag ser dem präktigt berätta hur de följer planer agendor och schemalägger allt, tillochmed hela familjens bajstider verkar vara schemalagda, och jag VET att bakom den välstrukturerade fasaden döljer sig ett kaos som inte kan hanteras med mindre än ångestdämpande, självmedicinering via vinpimplande eller andra självskadebeteenden står den påstådda präktigheten mig upp i halsen.
Varför vill du verka bättre än alla andra?
Varför vill du bidra till andra människors känsla av att inte vara good enough?
Om du lade ner hälften av din energi på att försöka se dig själv i den situation du faktiskt är, och göra något åt det, ta hand om dig själv på ett sunt sätt, i stället för att försöka att via text och bild i cybern måla upp den fasad du önskar vore din verklighet så kanske du kunde närma dig den irl.....
OCH - du kanske kunde låta bli att bidra till att människor som likt de flesta av oss kämpar som dårar med vardagströggel, familjetrassel, att hålla lagombalansen, att inte gå upp (/ gå ner) i vikt etc kunde känna oss liite mindre "sämre" eller "oduktigare" än människor som är som du. Som lyckas med allt. Som aldrig bråkar aldrig höjer rösten aldrig misslyckas. Aldrig har det uppåner hemma.
Skriv en statusuppdatering eller blogg om något där du kan vara helt ärlig. Eller låt bli.
Nu ska jag lägga mig på soffan med sonen i solen mitt på dagen och kolla ett avsnitt ur en serie. DET ni ;)
Übervanliga jag.
fredag 12 augusti 2011
Total makeover
Ibland funderar jag på allvar på det.
Total makeover.
Eller makeover och makeover, men en helomvändning i alla fall.
Byta jobb, byta grej helt och hållet. Sälja huset och byta boende. Kanske byta land också.
Bryta med allt som suger energi och bara ger negativa känslor och upplevelser. Allt som gör ledsen men aldrig lyfter.
När en reell möjlighet lite nu och då ploppar upp så känns det mindre och mindre omöjligt.
Ibland rentav lockande. Inte bara som fantasi utan på riktigt i verkligheten.
Varför inte?
Total makeover.
Eller makeover och makeover, men en helomvändning i alla fall.
Byta jobb, byta grej helt och hållet. Sälja huset och byta boende. Kanske byta land också.
Bryta med allt som suger energi och bara ger negativa känslor och upplevelser. Allt som gör ledsen men aldrig lyfter.
När en reell möjlighet lite nu och då ploppar upp så känns det mindre och mindre omöjligt.
Ibland rentav lockande. Inte bara som fantasi utan på riktigt i verkligheten.
Varför inte?
Yes :)
I kväll kommer Batuldan hem.
Det har varit tomt utan henne, jag är ju inte precis van att vara utan mina småspret längre än typ en arbets- / skoldag eller några timmars träning. Någon gång då och då sover de en natt hos mamma och pappa när jag vill gå ut / ha fest, men oftast handlar det ju om kanske 15 timmar på sin höjd, så 10 dagar kändes. Jag är övertygad om att det var nyttigt för oss bägge :)
Att kunna vara ensam, med sig själv, är för en del människor en svårbehärskad konst. Nu menar jag inte dendär grejen att vara ensam OM (ansvar tex, eller jobbiga saker / händelser) som jag skrev om häromdagen, jag menar att vara i sitt eget sällskap. Att kunna umgås med sig själv. Helst utan att pimpla vin eller sitta fast i telefonen med någon, ständig sms / samtalskontakt, eller chatta på nätet eller kvista över till en vän på en fika. Då är man inte ensam.
Jag menar att vara i ensamhet och vara bekväm med det. MED sig själv.
Det krävs att man kan vara på egen hand. Utan inputen / bekräftelsen / stödet i en annan människas (kärleken eller vännerna) speglingar på olika sätt.
Såklart vi alla behöver bekräftelse input och speglingar, men det är inte sunt att behöva det konstant för att inte ångesten (?) ska börja gnaga. Att inte kunna vara en helg eller några dygn utan ständig kontakt med vänner / partner. Inte ens om man har andra människor omkring sig.
Tänkte på det i går när jag och sonen var på stugan och pysslade innan vi åkte hem. Hur nollig vår "egentid" hade varit om jag hållit på och sms:at eller ringt med en kärlek under tiden vi grejade på. Om våra kortspel / vårt fixande med mat eller våra simturer eller små pratstunder mellan solningarna hade avbrutits av att jag suttit och knappat på telefonen eller tagit små korta samtal emellanåt. När jag fick ett samtal berättade jag att jag var på stugan med sonen och bad att få ringa upp när vi kommer till stan igen. Det var (såklart) helt ok, ingen tog illa upp och jag visade också min son att HAN är viktig för mig. Vårt umgänge.
Hur viktig känner man sig som vän / barn / whatever om sällskapet hela tiden avbryter umgänget för att i stället upprätthålla detsamma med den / dem som inte är närvarande?
Klarar man inte av att vara här och nu, kan man inte (ens med sällskap) stänga ute behovet av konstant (kontroll) kontakt med den som inte är närvarande, så tror jag att man har problem med att vara ensam med sig själv också.
Det är bra trist. Man själv är den enda man ska umgås med till döden. No matter what så sitter man fast med sig själv liksom. Såklart.
Att inte se till att stå ut med och trivas med och i sig själv är slöseri tycker jag.
Det har varit tomt utan henne, jag är ju inte precis van att vara utan mina småspret längre än typ en arbets- / skoldag eller några timmars träning. Någon gång då och då sover de en natt hos mamma och pappa när jag vill gå ut / ha fest, men oftast handlar det ju om kanske 15 timmar på sin höjd, så 10 dagar kändes. Jag är övertygad om att det var nyttigt för oss bägge :)
Att kunna vara ensam, med sig själv, är för en del människor en svårbehärskad konst. Nu menar jag inte dendär grejen att vara ensam OM (ansvar tex, eller jobbiga saker / händelser) som jag skrev om häromdagen, jag menar att vara i sitt eget sällskap. Att kunna umgås med sig själv. Helst utan att pimpla vin eller sitta fast i telefonen med någon, ständig sms / samtalskontakt, eller chatta på nätet eller kvista över till en vän på en fika. Då är man inte ensam.
Jag menar att vara i ensamhet och vara bekväm med det. MED sig själv.
Det krävs att man kan vara på egen hand. Utan inputen / bekräftelsen / stödet i en annan människas (kärleken eller vännerna) speglingar på olika sätt.
Såklart vi alla behöver bekräftelse input och speglingar, men det är inte sunt att behöva det konstant för att inte ångesten (?) ska börja gnaga. Att inte kunna vara en helg eller några dygn utan ständig kontakt med vänner / partner. Inte ens om man har andra människor omkring sig.
Tänkte på det i går när jag och sonen var på stugan och pysslade innan vi åkte hem. Hur nollig vår "egentid" hade varit om jag hållit på och sms:at eller ringt med en kärlek under tiden vi grejade på. Om våra kortspel / vårt fixande med mat eller våra simturer eller små pratstunder mellan solningarna hade avbrutits av att jag suttit och knappat på telefonen eller tagit små korta samtal emellanåt. När jag fick ett samtal berättade jag att jag var på stugan med sonen och bad att få ringa upp när vi kommer till stan igen. Det var (såklart) helt ok, ingen tog illa upp och jag visade också min son att HAN är viktig för mig. Vårt umgänge.
Hur viktig känner man sig som vän / barn / whatever om sällskapet hela tiden avbryter umgänget för att i stället upprätthålla detsamma med den / dem som inte är närvarande?
Klarar man inte av att vara här och nu, kan man inte (ens med sällskap) stänga ute behovet av konstant (kontroll) kontakt med den som inte är närvarande, så tror jag att man har problem med att vara ensam med sig själv också.
Det är bra trist. Man själv är den enda man ska umgås med till döden. No matter what så sitter man fast med sig själv liksom. Såklart.
Att inte se till att stå ut med och trivas med och i sig själv är slöseri tycker jag.
torsdag 11 augusti 2011
Bla bla bla....
Tugg tugg. Eller "bla bla bla ...armen..." som Håkanbråkan i Sunes Jul säger.
I går medan jag stod och lagade mat i vår stuga ringde telefonen.
Efterlängtad vänkontakt efter sommaruppehållet.
Av någon underlig anledning blir det alltid så mellan oss några stycken, sommaren är vi spridda och kontakten avslutas med takmiddag någon gång i juni och återupptas på lämpligt sätt i augusti när vi närmar oss verkligheten på våra olika håll igen.
"Snälla, fråga bara om hunden" tänkte jag medan jag med luren fastklämd mellan öra och axel stekte hamburgare och oxfile, hackade sallad och värmde hamburgarbröd.
Vardagsverklighetsförankring ligger i de relationerna.
Dendär livsviktiga bekräftelsen som vi alla så väl behöver men som inte får vara beundrande eller fjäskig. Som måste vara genuin och uppbyggande. Ping pong. Fram och tillbaks.
Interaktionen är snabb växlande och varm. Utmanande samtidigt som trygg.
Jag har verkligen saknat :)
End of bla bla bla.
Armen.
I går medan jag stod och lagade mat i vår stuga ringde telefonen.
Efterlängtad vänkontakt efter sommaruppehållet.
Av någon underlig anledning blir det alltid så mellan oss några stycken, sommaren är vi spridda och kontakten avslutas med takmiddag någon gång i juni och återupptas på lämpligt sätt i augusti när vi närmar oss verkligheten på våra olika håll igen.
"Snälla, fråga bara om hunden" tänkte jag medan jag med luren fastklämd mellan öra och axel stekte hamburgare och oxfile, hackade sallad och värmde hamburgarbröd.
Vardagsverklighetsförankring ligger i de relationerna.
Dendär livsviktiga bekräftelsen som vi alla så väl behöver men som inte får vara beundrande eller fjäskig. Som måste vara genuin och uppbyggande. Ping pong. Fram och tillbaks.
Interaktionen är snabb växlande och varm. Utmanande samtidigt som trygg.
Jag har verkligen saknat :)
End of bla bla bla.
Armen.
tisdag 9 augusti 2011
tungt men inte farligt
Väntan saknad och längtan.
Hela tiden denna väntan. På alla tider som ska passas, att de ska vara avklarade så att tiden är fri. På lön. På andra. På sol.
Saknad. Jag saknar min Batulda. Jag saknar bekymmersfria tider då glädje får lite mera utrymme. Jag saknar vuxenkommunikation. Kanalerna finns inte längre. "Blip blip, over and out" liksom. Nu är det bara brus. Eller bullshit om väder och vind. Det är jobbigt att navigera tillbaks till viktigare arenor. En energi som jag faktiskt inte orkar lägga ner. Det gör ont om vägen stängs eller inte används sedan.
Längtan. Jag längtar efter mer kraft mer energi mer glädje mer tilltro.
Det är svårt när varje uns går åt till att klara upp vardagsstyrslet.
Och nej - jag mår inte dåligt, det är JOBBIGT att leva just nu. Övergivet ensamt och jobbigt. Så kan det vara. Men det betyder inte att jag mår dåligt eller att det är synd om mig.
Jo kanske lite, det är lite synd om mig för att jag just nu inte har någon att dela det med. För att jag får bära allt själv.
Men snart är vardagen tillbaks och jag får möjlighet att ventilera med mina vänner i alla fall.
Det är mycket som samlats på hög, hållits bakom sammanbitna tänder och riskerar rämna vid frågan "hur har du det egentligen?".
Tungt har jag det.
Tungt.
Ifall det är någon som undrar.
Men det betyder inte... ja. Som sagt.
Det är synd om dem som blundar för det tunga och putsar fasader. Eller om dem som kanske faktiskt förnekas det tunga. Eller om dem som inte förstår det.
Att vandra genom tungt ger starka benmuskler i alla fall. Har man ingen som delar bördan av ryggsäcken får man förmodligen stark rygg också.
Tungt eller jobbigt är inte farligt. Inte alls.
Bara man vågar möta det kan det leda till något bra. Nu har vi umgåtts ganska länge, så jag tror på att det kan finnas en mening.
Nu ska jag försöka väcka sonen och dra med honom ut till stugan. Flyta lite i poolen. Ibland måste man vistas mer i ytskikten för att orka. Jag dyker inte, det gör ont att få vatten i öronen.
Hela tiden denna väntan. På alla tider som ska passas, att de ska vara avklarade så att tiden är fri. På lön. På andra. På sol.
Saknad. Jag saknar min Batulda. Jag saknar bekymmersfria tider då glädje får lite mera utrymme. Jag saknar vuxenkommunikation. Kanalerna finns inte längre. "Blip blip, over and out" liksom. Nu är det bara brus. Eller bullshit om väder och vind. Det är jobbigt att navigera tillbaks till viktigare arenor. En energi som jag faktiskt inte orkar lägga ner. Det gör ont om vägen stängs eller inte används sedan.
Längtan. Jag längtar efter mer kraft mer energi mer glädje mer tilltro.
Det är svårt när varje uns går åt till att klara upp vardagsstyrslet.
Och nej - jag mår inte dåligt, det är JOBBIGT att leva just nu. Övergivet ensamt och jobbigt. Så kan det vara. Men det betyder inte att jag mår dåligt eller att det är synd om mig.
Jo kanske lite, det är lite synd om mig för att jag just nu inte har någon att dela det med. För att jag får bära allt själv.
Men snart är vardagen tillbaks och jag får möjlighet att ventilera med mina vänner i alla fall.
Det är mycket som samlats på hög, hållits bakom sammanbitna tänder och riskerar rämna vid frågan "hur har du det egentligen?".
Tungt har jag det.
Tungt.
Ifall det är någon som undrar.
Men det betyder inte... ja. Som sagt.
Det är synd om dem som blundar för det tunga och putsar fasader. Eller om dem som kanske faktiskt förnekas det tunga. Eller om dem som inte förstår det.
Att vandra genom tungt ger starka benmuskler i alla fall. Har man ingen som delar bördan av ryggsäcken får man förmodligen stark rygg också.
Tungt eller jobbigt är inte farligt. Inte alls.
Bara man vågar möta det kan det leda till något bra. Nu har vi umgåtts ganska länge, så jag tror på att det kan finnas en mening.
Nu ska jag försöka väcka sonen och dra med honom ut till stugan. Flyta lite i poolen. Ibland måste man vistas mer i ytskikten för att orka. Jag dyker inte, det gör ont att få vatten i öronen.
måndag 8 augusti 2011
puff
en liten puff för varje steg som ska bära framåt behöver jag.
Nu har jag ingen som ger mig den så jag får göra det själv.
Puff - motvilligt steg framåt, puff - motvilligt steg framåt... Ja det förstår ju vemsomhelst att det blir jobbigt och tar lång tid.
Då kunde man springa i stället kan man tycka. Så går det fortare och blir lättare.
Men nej.
Här kommer jag puffandes på mig själv.
Möjligtvis kan jag springa lite när det blir uppförsbacke. Så långt kan jag sträcka mig.
Puff puff puff...
Nu har jag ingen som ger mig den så jag får göra det själv.
Puff - motvilligt steg framåt, puff - motvilligt steg framåt... Ja det förstår ju vemsomhelst att det blir jobbigt och tar lång tid.
Då kunde man springa i stället kan man tycka. Så går det fortare och blir lättare.
Men nej.
Här kommer jag puffandes på mig själv.
Möjligtvis kan jag springa lite när det blir uppförsbacke. Så långt kan jag sträcka mig.
Puff puff puff...
söndag 7 augusti 2011
som om
som om
varje avbrott var ett slut utan ny början. Utan möjlighet till ny början.
Även många korta snörstumpar i varierande färger kan bli till ett nystan om man omsorgsfullt virar ihop dem.
Nu ska jag gå och se om jag får ge min son lite omsorg.
Kanske får jag göra det i smyg.
varje avbrott var ett slut utan ny början. Utan möjlighet till ny början.
Även många korta snörstumpar i varierande färger kan bli till ett nystan om man omsorgsfullt virar ihop dem.
Nu ska jag gå och se om jag får ge min son lite omsorg.
Kanske får jag göra det i smyg.
fredag 5 augusti 2011
Isch. Och rättelse...
Börjar med rättelsen, Rasmus som var med mig i poolen, den lilla kompisen (fast inte den lilla töntiga för det är jag) är inte 4,5 år utan FEM och ett halvt :) Sådärja :)
Sedan ischet dårå.
Isch.
För endel människor (-s beteende)
Mitt mognare jag hamnade i parentesen.
Ett bevis på att integreringsprocessen framskrider.
Vi går mot ett.
(Det gör vi inte alls det, men om jag någonsin vill byta jobb och ska kunna få ett jobb inom mitt område måste jag försöka hålla skenet uppe liksom ;) )
Ha er.
Sedan ischet dårå.
Isch.
För endel människor (-s beteende)
Mitt mognare jag hamnade i parentesen.
Ett bevis på att integreringsprocessen framskrider.
Vi går mot ett.
(Det gör vi inte alls det, men om jag någonsin vill byta jobb och ska kunna få ett jobb inom mitt område måste jag försöka hålla skenet uppe liksom ;) )
Ha er.
tisdag 2 augusti 2011
alla mina jag
Lite behovskonflikt för tillfället.
Har varit jättemycket dotter och extremt mycket mamma hela sommaren. Extremt mycket mamma har jag varit hela året för den delen.
Mina andra "jag" saknar utrymme.
Mina vuxenjag. Som vill ha ett eget privatliv. Göra egna saker för min egen skull.
Inte steka köttfärsbiffar i minut och parti eller handla stormiddagar eller diska bautadiskar eller planera och organisera familjegrejs.
Jag älskar mina barn och mina föräldrar, min familj, missförstå mig inte.
Men faktum är att jag älskar mig själv också, jag BEHÖVER älska mig själv också, och den relationen behöver OCKSÅ mina omsorger. Min tid. Mitt engagemang.
Bara jag sätter mig vid datorn eller i telefonen så haglar frågorna kring mig. Lyckades fixa en barnledig kväll i sommar. Klockan sju såg det lite mörkt ut ännu när jag och sällskapet blickade ut över trädgården medan vi grillade och hörde kidsen hojta inomhus och mamma sitta nere i vinbärsbuskarna och prata med oss. Men strax innan 20 blev det tyst. Ända till strax före två nästa dag hade jag egen tid.
EGEN TID liksom.
Det har inte hänt sedan i april.
Jag vet - det är SJUKT.
Jag måste få ordning på livet så att även jag får utrymme. Jag behöver det.
Har varit jättemycket dotter och extremt mycket mamma hela sommaren. Extremt mycket mamma har jag varit hela året för den delen.
Mina andra "jag" saknar utrymme.
Mina vuxenjag. Som vill ha ett eget privatliv. Göra egna saker för min egen skull.
Inte steka köttfärsbiffar i minut och parti eller handla stormiddagar eller diska bautadiskar eller planera och organisera familjegrejs.
Jag älskar mina barn och mina föräldrar, min familj, missförstå mig inte.
Men faktum är att jag älskar mig själv också, jag BEHÖVER älska mig själv också, och den relationen behöver OCKSÅ mina omsorger. Min tid. Mitt engagemang.
Bara jag sätter mig vid datorn eller i telefonen så haglar frågorna kring mig. Lyckades fixa en barnledig kväll i sommar. Klockan sju såg det lite mörkt ut ännu när jag och sällskapet blickade ut över trädgården medan vi grillade och hörde kidsen hojta inomhus och mamma sitta nere i vinbärsbuskarna och prata med oss. Men strax innan 20 blev det tyst. Ända till strax före två nästa dag hade jag egen tid.
EGEN TID liksom.
Det har inte hänt sedan i april.
Jag vet - det är SJUKT.
Jag måste få ordning på livet så att även jag får utrymme. Jag behöver det.
måndag 1 augusti 2011
Den mesiga lilla kompisen...
Det är jag det :))
I dag har jag flytit omkring som den mesiga lilla kompisen hela dagen nästan, medan Rasmus 4,5 år har glidit omkring som the Big Boss liksom....
För övrigt tänkte jag ägna en dag av mitt liv åt att bli kär den här veckan. Det är dags nu.
Men inte i kväll för i kväll tänkte jag hälla upp ett glas vin till mig som jag ska somna ifrån i soffan :)
Ja och i morgon ska jag hjälpa dottern att packa och växla pengar å grejs, på onsdag åker hon iväg till Gotland på 10 dagar. Lyckliga hon. Så i morgon hinner jag inte bli kär och på onsdag ska jag flyta i poolen så då passar det inte heller så bra. Om inte den stora kärleken (The Big Löööve) kommer dit dårå. Men då kanske jag nog antagligen blir mest irriterad så det är bäst han låter bli. Det är onödigt att börja med irritationer om jag ska bli kär liksom. Och han ska ju helst bli det han också, och vem, jag frågar bara VEM sjutton blir kär i ett irriterat spret liksom.
För övrigt är det inte mycket att säga. Som passar sig alltså. En hel massa saker finns det ju som jag KUNDE kväka ur mig, men de är fullständigt opassande.
och så kan vi ju inte ha det
(eller kan vi? Måste nog fundera på det - återkommer...)
I dag har jag flytit omkring som den mesiga lilla kompisen hela dagen nästan, medan Rasmus 4,5 år har glidit omkring som the Big Boss liksom....
För övrigt tänkte jag ägna en dag av mitt liv åt att bli kär den här veckan. Det är dags nu.
Men inte i kväll för i kväll tänkte jag hälla upp ett glas vin till mig som jag ska somna ifrån i soffan :)
Ja och i morgon ska jag hjälpa dottern att packa och växla pengar å grejs, på onsdag åker hon iväg till Gotland på 10 dagar. Lyckliga hon. Så i morgon hinner jag inte bli kär och på onsdag ska jag flyta i poolen så då passar det inte heller så bra. Om inte den stora kärleken (The Big Löööve) kommer dit dårå. Men då kanske jag nog antagligen blir mest irriterad så det är bäst han låter bli. Det är onödigt att börja med irritationer om jag ska bli kär liksom. Och han ska ju helst bli det han också, och vem, jag frågar bara VEM sjutton blir kär i ett irriterat spret liksom.
För övrigt är det inte mycket att säga. Som passar sig alltså. En hel massa saker finns det ju som jag KUNDE kväka ur mig, men de är fullständigt opassande.
och så kan vi ju inte ha det
(eller kan vi? Måste nog fundera på det - återkommer...)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)