yes

lite längtan (kidsen har åkt till Värna och jag längtade efter dem redan i går kväll när vi satt i sofforna och kollade serier som vanligt)
lite stress (middag om en liten stund och jag ska duscha innan folk trillar in)
lite nyfikenhet (på en massa saker men den senast väckta nyfikenheten gäller egyptisk massage.nu *S*)

Ungefär så :)

Kaffe, presenter, oxfilé och fiskare åsånt :)

Kaffe är livet. Kaffe startar dagen. Kaffe håller dagen vid liv. I dag köpte jag hem en kaffemaskin. Dolce Gusto Nescafé. Med massa olika smaker på kaffet. Sparis hade ett supererbjudande jag inte kunde motstå - köp 15 förpackningar kaffeampuller (eller vaddetnuheter) och få maskinen på köpet. Hela kalaset gick på 73,50 och köper man endast kaffemaskinen kostar den vanligtvis 159 euro. Eftersom jag är en storkonsument av snabbkaffe räknade jag snabbt ut att detta var ett lönsamt köp för mig :) Och sonen älskar ju alla såndärna prylar. Hans kaffe- & tehörna fick sig ett nytillskott liksom.                                  

I övrigt har jag shoppat en present. Jag hade för en gångs skull fått något att fastna i mitt minne, jag mindes att en person alldeles nyligen berättade om en önskan. Och jag hittade rätt. Hoppas hoppas personen i fråga inte shoppat själv nu bara. Så får man inte göra. Ju.                                                   

På fredag blir det middag. Fyra pers *S*  Oxfilén jag tänkte köpa i dag fanns bara i typ 2,2 kg´s klumpar så jag valde att plocka fram en 1,65 kg´sdito ur min frys i stället. Hur sjutton vi nu ska klara av att äta ca 400 gram oxfilé per person.   Jaja. 400 gram oxfilé, en flaska rött och huvudstupa i soffan kanske :) Om jag inte ska gå ut och kolla om det är fiskarnas helg. Jag tror banne mig det är just den här helgen de brukar vara på ön. "Min" fiskare liksom :) Fast jag tror inte magin finns kvar längre.

Jag har växt ifrån den :)

så skönt att inte jag behöver.... :)

Vara duktig alltså.
Vara sådär überduktig überpräktig och sådär "rätt".
En sån tur att det finns andra som är det så det räcker och blir över, då gör det liksom inget att jag lutar mig tillbaks och bara ÄR.

Mig.

Höstintåg

 Jahamenåjdå där var jag ja.... Man måste faktiskt inte borsta sig för jyckepromenad tidiga lördagsmorgnar. Man puffar till frillan lite där den spretar som mest bara så... :)

Vem har sagt att man måste vara schnigg för att morgonpinka jycke liksom?? :) Huvudsaken att man är glad :)

Wisse blir iaf glad när han får sniffa och pinka om vartannat på morgonpromenaden. Och jag har varken fått frukost eller kaffe än så jag ser ungefär så suddigt som det är på bilden. Yrseltrött och illamående.

 Morgonstund har guld i mun eller vad heter det. :)

Jamenvisst kan man sakna sommaren redan. Redde upp i mina mobilbilder och fick stark sommarlängtan...... AllravackrasteBatuldan med Wisse på båtutflykt. Sol, hav.... Kan man önska sig mer?

Och sensommar, eller tidig höst kanske, hos M,vid deras båthus. Här har M & L (Favvobrudarna och mina exkollegor) dukat till middag, jag jobbade dag och hämtade kidsen så åkte vi ut till Eckerö och njöt med L & M halva natten. Så underbart fint och vackert, gott, trevligt och lika skönt som vanligt i deras sällskap :) Grillade vid stranden och njöt av solen värmen och sällskapet.

Och nu måste jag skärpa mig och lägga en hand eller två vid kokosplättarna jag lovade Batuldan. Snart ska vi fira här i kväll, med middag och umgänge. Innan dess har jag mycket kvar att fixa med.

Ha er.

Äschdå

Behöver jag säga att det sliter hårt nu, allt... Ansvaret, vardagen, ilskan över att stå som syndabock för den som inte har vare sig vett eller förmåga att själv ta ens ett uns ansvar?!

Har varit sjuk några dagar. Bihålorna spökar, fick feber på jobbet i söndags och febrade iaf i måndags ännu. I dag ville jag inte ta tempen. Var ledig dag i dag. Håppas klara en hel arbetsdag i morgon men skallen är TUNG att bära ska ni veta. Precis som vardagen och livet självt just nu.

Måste komma ihåg att köpa järn, D-vitamin och omeprazol.
Se till att få ett fasteprov taget för att slå fast att jag ska ha järn iv igen.
Just nu ler livet mot mig. Not.

Bajsbollar.

HUR hittar man en avlastningsfamilj liksom??

Att ensam ha ansvar 24/7 kan bli rätt tungt.
Det är inte alltid det bästa att vända sig till mormor och morfar, ibland har de ju fullt upp med sitt och kanske inte alltid orkar, fast de aldrig skulle säga nej. Och kidsen skulle må bra av lite fler / andra manliga förebilder eller figurer i sina liv någon gång nu och då.

Men hur sjutton hittar man en sådan familj som kidsen trivs med och som känns naturlig för dem att åka till någon gång nu och då? Ni frånskilda som har ett fungerande umgängesavtal - var glada för det.

Jag borde byta jobb. Det sliter FÖR mycket att jobba skift och ofta jobba när kidsen är hemma och behöver en närvarande förälder. Att komma hem sent efter ett mastodontpass och komma raka spåret till läxförhör och att ha morgondagens mat oförberedd(när jag ska jobba men middagen ska finnas klar att värma ändå) och massor av behov som väntar och samtidigt ett kök som ska röjas och kanske en tvätt som ska hängas... *puh* Inte jättesällan finns det kompisar i huset också över lov eller helger. Som också ska ha mat såklart :)

Det hade varit lättare om jag lugnt kunnat vara på jobbet min varannan helg och veta att någon annan har ansvaret över att kidsen har det bra. Någon annan ser till att det finns mat på bordet och finns där.
Nåja - vi har klarat det här så många år så det funkar nog utan att jag bryter ihop nåt år till. De är inte precis tunga eller jobbiga mina barn.

Men en stöd- eller avlastningsfamilj.... Hade varit nice.
Det hade varit lättare att prioritera egentid och mig själv någon gång om jag haft ett system där jag åtminstone en helg eller ett dygn i månaden hade enbart mig själv att tänka på och då jag visste att kidsen har det bra. Ett dygn varannan månad hade varit en klar förbättring från nu.
Men... Hur fixar man sånt liksom? En kväll varannan månad, det känns ju liite onödigt att ge sig in på att lära känna en helt ny familj för den sakens skull liksom... I synnerhet som kidsen såklart inte ska sluta vara hos mormor och morfar helt för den skull. I synnerhet som jag trivs så bra med dem att det skulle kännas larvigt och egoEGO att skicka iväg dem till främlingar för att få vara ensam. *ryser*


Nu har jag egensaker på gång två helger på raken. Först blir det mormor och morfar över en natt, det är flera månader sedan jag var "egen" på det sättet ett halvt dygn när de var hos m&m sist. Helgen efter tror jag att det blir att sätta kidsen på båten över till Värna över fredagen till lördagen. SÅ "egen" har jag inte varit på ett och ett halvt år, sedan kidsen var med mamma och pappa på resa sist. Det känns som om det är på tiden. Både för mig och dem.

Som sagt - ni som har fungerande umgängesavtal eller en partner därhemma som bär ansvaret om ni vill vara "egna" några timmar - var glada över det och värna om det. Alla människor behöver ibland tid att finnas bara för sig själva bara med sig själva. Jag också :)

Skogsmullar helgen del2...

Jag kan också klättra i träd faktiskt. Eller jaja PÅ dårå. Iaf om de redan ligger. Fast svindligt ÄR det ;)

Här var de bägge RIKTIGA skogsmullarna som inspirerade mig i mitt klättrande. De var liksom HÖÖÖGT uppe.... Jaja var och en efter förmåga ellernåt :)

Å smidiga jag undrar hur jag ska göra NU då...? Nu är foten och halva benet över, och SEDAN då????  Måste man gå längre från bilen eller räcker det här som skogsutflykt? :)

Man kan undra varför vi går som Paolo Roberto, med typ en meter mellan knäna. Men nåt svar lär man inte ska få. :) Skogsmulliga är vi i alla fall tycker jag :) Antagligen tycker Linnsan detsamma eftersom hon fotade :)

Helgen....

Helgen som var firade vi sonens 14-årsdag. Endel viktiga människor kom som vanligt inte trots inbjudan, men andra, som genom sin närvaro och sin förmåga att se och bekräfta, blivit minst lika viktiga, kom. Glada blev vi allihopa men sprängeln mest av alla tror jag, när Värna Linnsan och Tindra knackade på dörren :)

Medan sprängeln bakade cupcakes med Värna & Tindran så stegade Batuldan, jag och Linnsan ut i skogen för att fotografera och samla höstfinheter till dekoration. Ljuset var perfekt för fotografering så vi fastnade mestadels i det faktiskt. Även om vi släpade hem lite skog också :) Cupcakesen blev nästan lika fina som bilderna. Nästan........................................

Min vackersprängla är så fin. Nästan utomjordiskt vacker är hon. Jag älskar hennes leende och hennes livsglädje som lyser igenom. Jag älskar henne. Oavsett om hon är sminkad borstad friserad och fixad eller om hon är helt ofixad så är hon VACKER. Min Tulda Batulda Tilda Veckersprängla. Insidan är ännu vackrare. Jag begriper inte var hon kommer ifrån... :) Men stolt är jag så jag kan spricka :)

 ..."Var glad och nöjd med allt som livet ger...Glöm bort allt du omkring dig ser..." Linnsan med all sin energi är mycket MER än Björnen Baloo :) Med sina knallgula och sitt korsdrag i hjärnan lyste hon upp vår dag faktiskt :) Du är så skön Linnsan. Naturlig :) Vår helg blev en finfinhelg och vi saknar er redan. Kom snart igen. Nästa gång ska vi plocka svamp, DET kan bli en utmaning ;)

brister

ja vi har alla våra brister.
För tillfället har jag zink-, D- och järnbrist.
Värre var det med omdömesbristen som gjorde att jag (flera gånger!!) förälskade mig i män med TOTAL hjärnbrist.

Härregud vad tänkte JAG med liksom...

Som straff (fast det är väl snarare en konsekvens kanske *S*) blir jag nuförtiden inte förälskad alls :)

Puh.

hjärnsurr

Vet ni dendär låten som jag inte vet vad heter (nu vet ni alla preciiis vilken jag menar va´? )
Dendär "Isn´t it lööööövely.... "
Den har snurrat i mitt huvud hela dagen.
Med ett abrupt ingripande kommer så min bitchiga stämma och avbryter precis efter "lööövely" med
"näej, det är det inte alls det!"
I mitt huvud alltså.
Utanför har det knappast hörts nåt.

*suckarågåråläggermig*

jajisses

upptäckte nyss av en slump hur nära det var att jag ställt upp i val (tackade nej i sista sekunden) för samma parti som kvinnan som attackerade mig på Arkens dansgolv när jag dansade med mina vänner för några år sedan... Helt oprovocerat kom hon fram till mig bakifrån och tog strypgrepp på mig mitt i dansen...

Herregud liksom. Så nej - jag kan INTE hålla med om att själva kandiderandet skulle vara nåtslags lämplighetsbevis.

Sorry.

Och jag är verkligt ledsen att "mitt" parti företräds av människor med sådan brist på sunda grundvärderingar.

Krajst.

sköt dig själv och skit i andra...

Det kan vara en sund tanke, om det handlar om skvaller och elakt prat. "Läggasigigrejs". Eller bristande gränser gällande vad som angår mig och inte.
Men det är också en osolidarisk tanke om det handlar om att se om sitt eget och låta andra själva sköta sitt. (De som inte kan då? Ska vi skita i dem?)
Och det är en kall tanke när det rör våra närmare medmänniskor. Våra vänner / bekanta / människor vi har någon beröringspunkt med. I synnerhet när det gäller människor som INTE skitit i oss när vi behövt dem.

Endel proklamerar stolt att de minsann lever efter filosofin "sköt dig själv och skit i andra".


Lite tyst undrar jag om det verkligen är något att vara stolt över. Jo - en självutnämnd predikant / sektledarwannabe jag en gång kände propagerar för just det tänket. I hans värld är DET det ultimata. Var och en är sig själv närmast liksom. Åkej. Han kanske kan få lite anhängare trots allt. Det verkar vara lite inne att tänka så, ett sätt att göra det legitimt (för att inte säga eftersträvansvärt) att vara totally EGO.

Själv är jag ibland nöjd över att kunna sätta min gräns och tänka att JAG behöver inte vara den som ALLTID finns där för andra, i synnerhet inte när jag har mycket "eget". Det är ju också en variant av att jag ibland "sköter mig själv och skiter i andra". Fast det gör jag ju inte. Ringer en vän och har det besvärligt eller kris eller är ledsen eller inte får rätsida på tankarna så såklart ställer jag upp. Trots att jag själv har huvudet fullt av mina egna avigsidiga tankar som inte har ett plank att studsa mot. VÄLDIGT sällan säger jag "Vet du - jag lyssnar gärna på dig / hjälper dig gärna, men just nu har jag inte utrymme".
Jag kanske BORDE lära mig att lite oftare säga till mig själv att sköta mitt och skita i andra.

Kanske. Men DET är ju inte precis vad jag tror på dårå :)

Jag tror på att man ska vara mot andra så som man önskar att DE ska vara mot en själv.
Och då menar jag inte i dag, jag ska vara mot dem som jag möter i dag på ett sådant sätt som jag skulle vilja att de var mot mig OM JAG VAR I DERAS SITS.

Annars är det för enkelt. Att köpa sig orsak att bara tänka på sig själv.

Förbenade egopredikanter så illamående ni gör mig :(

och så kan man undra

varför jag tillåtit mig falla ner i kolhydratsunket igen när jag vet hur dåligt jag mår av det. Och hur jobbigt det är att bryta det igen.

Men nåt svar lär man inte ska få, även om man undrar.

I morgon är det jag som ska back on track. Nu ska jag äta poppisar iaf.

de flesta

De flesta av oss mognar.
Inser att världen, sammanhang och relationer, faktiskt är lite mer komplexa än vi trodde när vi var yngre, typ högstadieåldern.
De flesta av oss alltså.

Ibland fascineras jag av vuxna människor som har mindre förståelse och kunskap än mina kids.
Som lever kvar i en värld av töntar och innefolk och alla andra tonårsramar.
Som tror så som de trodde då.
Som faktiskt på nåt sätt inordnar sig och greppar sin verklighet efter tonårstidens verklighet.

Härrigu människor, vem ska hjälpa era barn se världen med mognande ögon??

föratt

föratt min blogg inte ska bli ett ställe att hålla koll på mig eller tro sig kunna följa med hur jag har det i mitt liv så bloggar jag vidare på ytskiktet här och hittar ett annat sammanhang för MIG. De djupare delarna.
Tolka fritt (det gör ni ju ändå) men minns att era tolkningar ansvarar NI för.

Puckon.

Santhaallaåldrarintegrerade

(Jo för man FÅR säga och skriva pucko / tillåmed bajsboll fast man är 43,5)

Vänskap, filmer, mat åsånt viktigt.

Ibland är det viktigt att fundera på vänskap.

Om jag vill vara en vän så behöver jag fundera över vad vänner gör / är och vad de inte gör / är.

Om jag vill vara en förstås. Vänskap kanske inte är så viktigt när allt kommer till kritan.

Iaf ser vänskapsbehovet helt olika ut beroende på familjesituation - en singel har oftast större behov av vänner och en singel utan barn ännu större...
Många som går från singel till förhållande tappar ögonaböj behovet av sina gamla singelvänner och skaffar sig genast ett knippe nya som lever i parförhållanden i stället. Man skulle kunna tro att vi singlar blir farliga på nåt sätt ellernåt *S*

Är man singel och inte har barn men är i den åldern att "alla andra" singelvänner har barn så blir det nog en mycket ensam situation har jag förstått. Förståeligt. Man lever  inte riktigt på samma villkor.

När jag var gift hade vi ofta mina singelväninnor på besök, fika / middag / umgicks med dem. Jag tror faktiskt vi umgicks mer med mina singelvänner än med par. När jag skilde mig levde de vännerna i parförhållanden och behöver jag säga att vi nuförtiden har kontakt någon gång i året bara? Nästan alla mina gamla vänner. Det är fascinerande, och ofta lite sorgligt att se vad som händer med vänskapsförhållanden när man skiljer sig. Eller går in i förhållanden också iofs.
Borde inte vänskap överleva både förhållanden och skilsmässor liksom?

Jaja. I går såg vi klart "Hur många lingon finns det i världen" och sedan tittade vi på "Trust". Bägge filmerna var bra. Lingonfilmen var verkligen en måbrafilm :) Alla som jobbar med människor borde se den. Alla föräldrar borde se Trust tillsammans med sina tonårskids.

I dag blir det kyckling igen. Kyckling kyckling kyckling. Jag är ganska trött på matlagning just nu. Det KAN iofs bero på att jag jobbat hysteriskt mycket denna vecka och att tiden för matlagning hemma inte varit speciellt väl tilltagen och att jag har lagat en hel del mat på jobbet. Matlagning ÄR kul men då ska man ha tid och bra råvaror och få experimentera själv...
Det är INTE kul när man ska hasta förbi affären på 10 min och komma ut med mat som går att fixa på en halvtimme medan man skjutsar kids och som alla äter och som helst är näringsrik och kolhydratfattig också. Och hyfsat billig liksom.

Tror det får bli en thaivariant av kycklinggryta. Pirkkas broilerlår kostade 1,45 för 3 st så det blir en billig middag dessutom :) Med ingefära, curry, kokosmjölk och lime och med blomkålsmos och haricot verts till borde den passa allihopa också.

Om bara min mage kunde skärpa sig så kunde jag tänka mig att söka mig utåt i kväll som vi hade planerat. Det skulle inte göra nåt om jag kom utanför hemmets (eller arbetets) väggar om jag säger så. Och det gjorde jag ju.

Ha er.

omysig okulig osmart ofin osv

Omysig.
Oengagerad.
Okul
Ointelligent
Ofin eller jaja, snarare
Osöt
Onyttig

O-ig helt enkelt.

Jag tror banne mig jag Gillar O :)

åj så vi samarbetar... Ellernåt ;)

Osynk är dagens känsla.
Dagens och dagens förresten, senaste halvårets kanske...?

Antingen springer kroppaskrället iväg och hjärnan blir efter
eller så springer hjärnan iväg och kroppen blir långt bakom.

Jaja.

Man får vara glad så länge man leder, ellernåt :)

ja

så kan det vara.
Ensamt så in i bängen - finns det ingen "vägg" så finns det inte ens ett eko.
Jag som vant mig vid ekot.


Och bara sådär som en parentes - ibland stannar tiden och man förstår inte vad som händer
bara märker att andetaget hakar upp sig.

Ibland är det bäst att inte fundera över varför.

Gonatt. :)

Aldrig nöjd?

Jo.
Eller, nöjd å nöjd, men det kan ju oftast bli ännu bättre faktiskt :)
Och då tycker jag det skulle vara synd, och onödigt, att nöja sig med mindre eller sämre än det KAN vara / bli.

Man KAN (JAG kan) tycka att något är good enough utan att fördenskull ge upp strävan efter kvalitetsförbättring.

Jag ÄR faktiskt nöjd ibland. Iaf för stunden :)

Tid att tänka

Det är inte självklart att man ska ha tid att tänka, tid för de analyserande och utvecklande processerna i dag. Det ska "sitta i ryggmärgen" har jag hört.
(För mig betyder det att saker ska gå på rutin, är DET önskvärt, verkligen???)

Vet ni vad jag anser att människor med den åsikten har i sin ryggmärg?

"Kom inte in" sade jag! Gå hem!

En såndär dag där tankar och känslor som jag inte har lust att umgås med just nu knackar på.
Jag ber dem avlägsna sig.
Vänd om och gå hem.
Tänker inte ta det i dag.

Med jämna mellanrum kommer de tillbaks och kollar läget.
Gör inte det, mitt svar kommer att vara detsamma hela dagen.

Gå hem.

Å här sitter jag...

Bland sådär verkligt djupa, seriösa intellektuella människor känner jag mig ofta sådär som att "å här sitter jag som undantaget och begriper inte hur ni tänker"

Inte sådär att det stör mig på allvar, jag begriper ju i alla fall än så länge hur JAG tänker och det får jag väl nöja mig med :) Men lite ensam i sammanhanget känner jag mig ju, i alla fall om alla andra nickar samstämmigt och hummar jakande när jag inte ens begrep vad människan sade. Då kan det hända att jag längtar hem till en braig muminfilm :) Helst en med mårran eller häxan med :) Min samhörighet till mårran häxan och stinky är som allra starkast i sådana sammanhang faktiskt.

Bland en annan sorts människor känner jag mig ofta som ett ufo. Jag försöker förklara från scratch vad jag menar och hur jag tänker. Oroar mig en liten stund för att jag ska vara övertydlig och kränka någon med min barnpedagogik. När jag förklarat klart ser jag att alla tittar på mig sådär som att "och det du ville säga var.....???" Ingen begrep. Luften går ur mig. Jag är ensam om antingen mitt språk eller mitt tänk eller mitt synsätt. Så in i bängen ensam att ingen av de närvarande ens fattar knappt ATT jag sade nåt. Då längtar jag efter mina favvoexkollegor M & L. Som begriper vad jag tänker innan jag tänkt det. Och jag längtar efter kidsen, som skrattar åt samma saker och vi måste inte förklara oss för någon vad det var som var roligt. Eller någon av mina arbetskamrater som tänker som jag, som man KAN tänka högt med utan att vara färdigformulerad.

Det konstiga är att oftare och oftare när jag umgås med människor som jag KAN möta på samma våglängd, som pratar samma språk, som förstår, som jag förstår... Ja ni fattar - där det KLICKAR, så tappar jag lusten att prata. Djupt. När man hittat den gemensamma nivån så räcker det med att veta att den finns där. Vi har en arena. Nu behöver vi inte använda den. Vi kan hullra och bullra lite i stället :)

Mer och mer trivs jag med hullrandet och bullrandet. Det är underskattat faktiskt. Det är kravlöst och humorbejakande och kreativt.
UR sådant kan det födas nyttigheter. KAN. Men inget måste.

Jag är trött på förväntningar krav och måsten.
Ge mig en flaska vin och töm den med mig, kanske en till, låt oss sjunka ner i varsin soffa och fnissa till alla knasigheter som ploppar upp.

Eller somna. Sova är bra när man är trött har jag hört :)

Nu ska jag tänka. Fria tankar. Flyta omkring på dem.
Ha er, Precis så som ni vill ha er. Allt annat är slöseri med levnadstid.

Reklamation

Utvecklingen går framåt. Jodå det är sant.
För nåt år sedan reklamerade jag hela mig när jag inte funkade som jag önskade.
I dag filar jag på en reklamation till avdelningen ansvarig för mjukdelar.
I dag gäller klagomålet inte just mig specifikt, utan det är mer ett kvalitetsförbättringstips (NU slutade Gud lyssna igen) liksom.
Jag ska skriva till ansvarig för mjukdelar och påtala att det är ett synnerligen onödigt faktum att det under foten finns en sena som man kan sträcka eller nåt.
Själva sträckningsalternativet kunde elimineras. Jag är ingen expert så jaja, vi kanske med nödvändigthet måste ha en sena där, förmodligen fyller den någon väsentlig funktion, men att den senan absolut behöver vara en sådan som kan sträckas, DET kan rimligtvis inte fylla någon vettig funktion i alla fall.
Eller så är det jag som är för liten i mitt tänk för att kunna förstå.

Men jag begriper att det gör ont. Jag begriper att det är onödigt. Och jag begriper att trots att det KÄNNS som om jag vill knövla ihop foten åt fel håll så GÅR det inte.

Så kära avdelning med ansvar över mjukdelar - kan ni vänligen antingen ta bort vissa senors sträckningsrisk alternativt trixa om lite så att det GÅR att knövla ihop foten åt fel håll när man sträckt den larviga senan?

Mvh Santha

gomorrongonatt

I dag är en sådan där dag som jag inte hade lust att kliva upp. Helst skulle jag ha vänt sida och somnat om för att vakna till en ny dag i morgon.
I dag känns allt mest tungt och jobbigt.
Det är ingen fara, sådana dagar kommer lite nu och då, de går över. De för bara med sig en dygnslång tunghet i kroppen och själen. En konstant känsla av "inget spelar någon roll".

Har ingen lust.
Har ingen ork.
Undrar, om jag orkar formulera tanken, vad sjutton allt ska nyttja till egentligen.

Tur att de är ganska sällsynta de här dagarna. Det är tungt att trassla sig igenom en dag med det bagaget.
I morgon är en annan dag.

Tack gode gud för det.