Det gäller att ha byggt bärande.
Om man inte har det så har man inget att gå eller stå på när det stormar och svajar.
Här har vi det gott. Och tungt. Så som det är att leva tillsammans i en familj. Att gå genom livet.
Vi lever i vår lilla tillvaro och njuter och myser av det.
Däremellan finns ju verkligheten utanför också, som knackar på och kikar in med krav behov och strul.
För oss att hantera.
Då är jag glad, innerligt glad, att jag byggt bärande.
Visst är det jobbigt, och svårt ibland att stå ensam i hur man ska göra hur man ska lösa vilka vägar man ska ta. Ensam om att sätta ner foten och säga "NEJ". Med kraft.
Ensam om att konfrontera, sätta gränser och ta konflikter.
Men jag har byggt hållbart. Än så länge finns allt det goda vi lagt grunden för där och bär.
Jag jobbar vidare, blandar murbruket, det goda, och hoppas det visar sig vara fortsättningsvis bärande.
Ledsen blir jag när jag hör om ungdomar i samma ålder som mina som börjat använda droger, råkar i ideliga strul med polisen och är "kända" som småkriminella missbrukare. I synnerhet när man hör att det inte finns någon som ens försöker blanda murbruket som ska hålla.
Ett kft - när man väl blivit förälder borde man inte kunna eller få ge upp om sina barn. Inte.
Och jag VET att jag inte har hela bilden klar för mig hur andra har det, men det förändrar inte min syn. Jag tycker helt enkelt inte att vuxna människor som valt att sätta barn till världen ska kunna skita i sin avkomma (oavsett orsak) för att satsa på sig själva, sina behov och sina lustar.
Nej, inte ens om "avkomman" är synnerligen besvärlig. I synnerhet inte då.
I övrigt har vi haft en finfin helg. Kidsen har shoppat, vi har umgåtts med Värna Linn och Tindra. Ätit gott, promenerat bland pyttehus i en dockskåpsmiljö *S*, sett på film och njutit.
Tillsammans.
