tisdag 28 juni 2011

konstigt...

Det ÄR konstigt, det ÄR det.
Insåg häromdagen att jag tydligen (oavsiktligt) grundlurat en eller två att tro att jag är hyfsat intelligent. Förvånande.
Insåg nyss att trots avsaknaden av intelligens (hos mig själv) emellanåt så kan jag få en vettlös gnagande saknad efter intelligenta möten. Alltså intelligensutbyte. Eller nu hittar jag inte rätt ord. (DET är faktiskt ovanligt *S*)
Måste genast skapa ett nytt användbart. Jag vet ju precis exakt vad jag menar, då måste jag se till att kunna förmedla det också.

Stimulans vill jag ha alltså. På rätt intelligensfrekvens för mig.
Ni vet säkert hur bruset när man söker rätt radiokanal låter.
Så låter nu min intelligensfrekvenssökare.

96,367 tiondelar. DÄR ska jag söka.

Förståeligt är viktigt

Vi människor behöver ordna världen omkring oss (i både litet och stort) så att tingen blir förståeliga. Annars känner vi oss lätt vilsna och osäkra och livet blir svårt.
Vänner kan vara en finfin resurs.
När man låst sitt perspektiv eller inte hittar framkomliga vägar eller fastnat i en tankevindling eller en förståelse som inte längre fyller sin funktion... En väns reflektion eller perspektiv kan då vara det som gör skillnad. En vän som hjälper en att få grepp.

Framkomligheten är ibland direkt beroende av tillgången till respons / feedback / bollplank.

Jag har telefonnumret till framkomligheten. Men ibland förmår jag mig inte ringa. Som tur är verkar framkomligheten känna på sig när hon behövs :) Eller så är det så att hon bara helt enkelt bryr sig. Hursom är jag glad att vi fick till en preliminärbokning. Nu gäller bara att den håller. Att inget kommer i vägen.

"Tut i backen" - liksom.

måndag 27 juni 2011

Risk för eko

Om jag öppnar munnen och släpper ut ett ljud finns en (relativt stor) risk att det enda som hörs är ett eko.

Eftersom jag inte vet om jag orkar med det låter jag bli.

torsdag 23 juni 2011

Vänskap på lika villkor?

Konstaterade när jag pratade med dottern i går att en del saker blir inte så annorlunda även om man blir äldre eller kallar sig vuxen.
Det är inte lätt att komma dragandes med sin tvättkorg och smälla upp den på bordet oinbjudet. Man fastnar lätt i sina "roller" i vänskapsrelationer.
Det är ibland ganska tungt att inse att de vänner som man försöker se, visa intresse för och engagemang i kanske inte är intresserade av att veta om hur man har det / ens egna relationer / bekymmer ser ut eller hur man själv tacklar knövlet i tillvaron.
Det är ibland ganska tungt att inse att man själv alltid "pejlar läget" och frågar och kollar upp "hur har du det med din pappa nu" eller "har det rett upp sig med vännerna?" eller "funkar det bättre i kompisgruppen / skolan  nu?" men att man själv sällan eller aldrig möter samma engagemang eller intresse.
Att om man själv behöver prata ska man bjuda in sig själv, röja av bordet och smälla upp sin tvättkorg med sina behov oombett. Kanske mitt i den andras beskrivning av sin ofattbara lycka eller sorg eller nåt annat. Om den andra.
Man måste klara av att säga "maka på dig, här tänker jag sätta MITT en stund!"

Jag skulle vilja säga "koncentrera dig på de vännerna som visar samma omtanke om DIG som du om dem och som verkligen bryr sig om hur du har det!"
Dock är det en viktig övning i livet, att SE människor, att visa omtanke och att bry sig. Även i handling. Att behandla människor så de känner sig viktiga och värdefulla. Att vara en vän som verkligen delar både sorger och glädjeämnen. Som VILL dela.
Och - när jag går till mig själv inser jag att de vänner som jag haft somverkligen intresserat sig för hur jag har det under ytan, de där som även om jag inte träffar dem så ofta minns vad som varit jobbigt (eller skoj föralldel) och kollar upp hur det är... "Hur mår din mamma?" "Hur går det med barnen?" "Hur gick det med problem X som du försökt ta itu med när vi pratades vid senast?" "Hur mår dina barn?" Tillochmed "Hur mår jycken?" *S* -Dem har jag sakta men säkert glidit ifrån.

Jag vill att min dotter ska välja vänner som hon mår bra av att umgås med. Vänner som bryr sig om henne och hur hon har det. Inte bara för att hon kan lyssna på dem / vara deras bollplank / låna ut sina kläder till dem eller låta dem sova över om de inte vill vara hemma / vill sova i stan. Jag vill att de vänner hon ger sin kärlek och omtanke ska ge samma sak tillbaks.
Och att hon och hennes vänner inte ska glömma att vänskap också handlar om att ha roligt tillsammans. Trivas. Göra roliga saker.
Allt detdär rotandet slitandet känslopåverkandet och skuldbollandet är INTE vad vänskap går ut på.

torsdag 16 juni 2011

Det här duger inte

Det hjälper föga att vara bitter och grinig.
Nu är det bara att ta nya tag.

Viktnedgången ger mig i alla fall kraft att andas.

onsdag 15 juni 2011

Interoligtalls

Nej, jag tillhör inte den sorten som skriver bara när det är rosenrött och fantastiskt. Eller som skriver om rosenrött för att skapa fasader.
Det är inte rosenrött just nu. Inte alls. Långt ifrån. Man skulle nästan kunna säga att det är motsatsen till rosenrött.

Besvikelse avlöser besvikelse. För mig funkar det, jag är van och jag kan förstå orsakerna till de flesta besvikelserna. Men jag lider verkligen av att se barnens besvikelse.
Och av att inte kunna göra något för att bespara dem allt som varit och är tungt och jobbigt nu.

Det ÄR tungt att som barn se vänner / klasskamrater / andra få allt de önskar sig, åka på resa efter resa med sina föräldrar, kunna delta i alla läger och språkresor och annat som kostar utan att blinka. Att se hur vänner får nya kläder / mer fickpengar på löpande band, för andra gäller "allt du önskar kan du få" men inte för dem.
Att se deras glädje inför olika planer och ideér som de ser fram emot, besök av människor vi tycker om eller gemensamma planer / aktiviteter med människor vi trivs att umgås med som blir till intet, gång på gång. Glädje grusas sönder och bli till besvikelse inför planer som går i stöpet pga extrema elräkningar eller annat som dränerat min ekonomi för en lång tid framöver. För att deras mamma varit slutarbetad sjukskriven pga diverse brister och faktiskt inte orkat med mer än vardagsnödigt. Gud så jag avskyr att säga "vi har inte råd" eller "jag hinner inte" eller "jag orkar faktiskt inte". Eller "det blir inget".

Jag antar att jag borde lära mig. Lära mig att inte berätta något förrän jag VET att det blir av.
Det är svårt, dels för att jag vill veta hur / vad de tänker om planerna, vad som passar dem och deras behov, och så vill jag inte att de ska planera upp något annat just då som krockar och omöjliggörs av mina "hemliga" planer. Mina barn är för stora och självständiga för att överraskas på det sättet. Och en stor del av glädjen i roliga saker är ju själva planerandet och förberedelserna innan. Jag vill att de ska vara med.

Nu känner jag att det jag mest av allt vill är att kunna erbjuda dem något annat som de kan tycka är lika roligt som allt som gått om intet. Något som kompenserar lite i alla fall för de besvikelser som duggat tätt nyligen.
Detdär roliga som ska kompensera, det får inte kosta. Inte om vi i alla fall själva ska komma iväg på resan vi planerat. Då måste vi hålla i varje cent i sommar.
Hur kul är det när det är sommarlov och semester?
Ibland suger det. Faktiskt.

tisdag 14 juni 2011

Det svider

Det svider faktiskt lite att inse att jag i dag saknar vänner jag inte lagt ner så mycket omsorg på relationen till. Vänner där jag låtit vänskapen stillna.
Det som svider mest är insikten att jag saknar dem extra mycket för att jag behöver deras omtanke och omsorg. Jag behöver dem att prata med när det är tungt. Vad säger det om mig liksom?

Jag vet ju att om jag lyfter luren och ringer så är jag lika välkommen som förut. De välkomnar mig alltid. Det finns alltid plats för mig, tid för mig. De är liksom såndärna genuina omtänksamma vänner.
Just nu känner jag mig inte värd dem. Så jag bär mitt alldeles själv en stund till och skärper mig, funderar över hur dum jag är som kan låta sådan kontakt rinna ut i sanden.
Sedan ringer jag, och ber om ursäkt.

I dag är tydligen en dag jag ska skämmas. Jag tror faktiskt att skam, om man inte stannar i den utan gör något av den och tar lärdom, är synnerligen uppbyggligt.

SkamsetSpret

måndag 13 juni 2011

Hm...

Att sluta röka var inte alls så svårt som jag trodde den här gången. Har varit nikotinfri från 1 maj.Visst var första dagarna småpestiga och visst kommer röksuget fortfarande, men inte alls så svårt som jag trodde. Viktigaste skillnaden från förra gången är kanske att jag inte längre saknar att vara rökare. Jag tänker inte med sorg "jag ska aldrig mer röka". I stället känns det faktiskt fräscht att inte längre tillhöra den sunkiga illaluktande skaran :)
Antagligen beror det på att jag faktiskt var trött på att röka en längre tid innan jag slutade. Morgonciggen smakade gift (konstigt va´?) och jag mådde illa av lukten från mig själv efter jag rökt den. Nåja, nu är jag rökfri.

En stor besvikelse är viktuppgången och kostnaderna som följer på rökstoppet. Hur jag än äter så går jag upp i vikt. Och flera tänder (/snarare lagningar) har jag tuggat sönder med tuggummi / pastiller under första tidens röksug vilket lett till höga tandläkarkostnader. Så i stället för att få pengar över när jag inte köper cig är jag fatttigare än någonsin och får vända och vrida och fundera på om jag ska prioritera resan jag lovat barnen vi ska försöka ha råd med, att betala av på mina elräkningar sedan vintern eller om jag ska köpa nya kläder så jag har nåt att ha på mig. Tandläkaren tänkte jag prioritera bort men kom som tur var på bättre tankar när det slog mig att sådana bortprioriteringar kan leda till betydligt större utgifter i slutändan.

Rökfri alltså - men fattig fet och med låg stresstolerans. Inte så mycket pga rökstoppet tror jag, mest på grund av vardagsverkligheten och trögglandet med att ensam ta ansvar för allt.

Ser verkligen fram emot semestern, behöver den som sjutton nu efter en helvetesvinter. Bortsett från det som alla andra lidit av - kyla och snömängder, bortsett från mina uppenbara fysiska tråkigheter så som järnbrist och D-vitaminbrist och kroppsvärk och elräkningar som man tror att är ett brutalt interoligt skämt av nåt slag så har det även på djupare plan rent personligt varit en helvetesvinter.

Man kan säga att jag är i nåtslags nyorienteringsfas, och sådana borde man inte ta itu med medan man går upp i vikt och får obehagliga flashbacks och ser för sig hur man går upp alla 60 kg man en gång gick ner. Nyorienteringsfaser borde lämppligen infalla när det är gott. Hyfsat gott i alla fall.

Nu ska jag försöka fortsätta "min" väg, genom att hålla sådant som inte tillför "gott" eller sådant som gör en ledsen / besviken / "störd" av onödiga orsaker på en armlängds avstånd. Genom att värna om mig själv och mitt mående. Mitt space. Alldeles helt lätt är det inte när man 24/7 har två tonårskids att ta hänsyn till och deras behov att tänka på men jag måste försöka.
Annat kan man inte.
Ha er.