Bland sådär verkligt djupa, seriösa intellektuella människor känner jag mig ofta sådär som att "å här sitter jag som undantaget och begriper inte hur ni tänker"
Inte sådär att det stör mig på allvar, jag begriper ju i alla fall än så länge hur JAG tänker och det får jag väl nöja mig med :) Men lite ensam i sammanhanget känner jag mig ju, i alla fall om alla andra nickar samstämmigt och hummar jakande när jag inte ens begrep vad människan sade. Då kan det hända att jag längtar hem till en braig muminfilm :) Helst en med mårran eller häxan med :) Min samhörighet till mårran häxan och stinky är som allra starkast i sådana sammanhang faktiskt.
Bland en annan sorts människor känner jag mig ofta som ett ufo. Jag försöker förklara från scratch vad jag menar och hur jag tänker. Oroar mig en liten stund för att jag ska vara övertydlig och kränka någon med min barnpedagogik. När jag förklarat klart ser jag att alla tittar på mig sådär som att "och det du ville säga var.....???" Ingen begrep. Luften går ur mig. Jag är ensam om antingen mitt språk eller mitt tänk eller mitt synsätt. Så in i bängen ensam att ingen av de närvarande ens fattar knappt ATT jag sade nåt. Då längtar jag efter mina favvoexkollegor M & L. Som begriper vad jag tänker innan jag tänkt det. Och jag längtar efter kidsen, som skrattar åt samma saker och vi måste inte förklara oss för någon vad det var som var roligt. Eller någon av mina arbetskamrater som tänker som jag, som man KAN tänka högt med utan att vara färdigformulerad.
Det konstiga är att oftare och oftare när jag umgås med människor som jag KAN möta på samma våglängd, som pratar samma språk, som förstår, som jag förstår... Ja ni fattar - där det KLICKAR, så tappar jag lusten att prata. Djupt. När man hittat den gemensamma nivån så räcker det med att veta att den finns där. Vi har en arena. Nu behöver vi inte använda den. Vi kan hullra och bullra lite i stället :)
Mer och mer trivs jag med hullrandet och bullrandet. Det är underskattat faktiskt. Det är kravlöst och humorbejakande och kreativt.
UR sådant kan det födas nyttigheter. KAN. Men inget måste.
Jag är trött på förväntningar krav och måsten.
Ge mig en flaska vin och töm den med mig, kanske en till, låt oss sjunka ner i varsin soffa och fnissa till alla knasigheter som ploppar upp.
Eller somna. Sova är bra när man är trött har jag hört :)
Nu ska jag tänka. Fria tankar. Flyta omkring på dem.
Ha er, Precis så som ni vill ha er. Allt annat är slöseri med levnadstid.
