I kväll kommer Batuldan hem.
Det har varit tomt utan henne, jag är ju inte precis van att vara utan mina småspret längre än typ en arbets- / skoldag eller några timmars träning. Någon gång då och då sover de en natt hos mamma och pappa när jag vill gå ut / ha fest, men oftast handlar det ju om kanske 15 timmar på sin höjd, så 10 dagar kändes. Jag är övertygad om att det var nyttigt för oss bägge :)
Att kunna vara ensam, med sig själv, är för en del människor en svårbehärskad konst. Nu menar jag inte dendär grejen att vara ensam OM (ansvar tex, eller jobbiga saker / händelser) som jag skrev om häromdagen, jag menar att vara i sitt eget sällskap. Att kunna umgås med sig själv. Helst utan att pimpla vin eller sitta fast i telefonen med någon, ständig sms / samtalskontakt, eller chatta på nätet eller kvista över till en vän på en fika. Då är man inte ensam.
Jag menar att vara i ensamhet och vara bekväm med det. MED sig själv.
Det krävs att man kan vara på egen hand. Utan inputen / bekräftelsen / stödet i en annan människas (kärleken eller vännerna) speglingar på olika sätt.
Såklart vi alla behöver bekräftelse input och speglingar, men det är inte sunt att behöva det konstant för att inte ångesten (?) ska börja gnaga. Att inte kunna vara en helg eller några dygn utan ständig kontakt med vänner / partner. Inte ens om man har andra människor omkring sig.
Tänkte på det i går när jag och sonen var på stugan och pysslade innan vi åkte hem. Hur nollig vår "egentid" hade varit om jag hållit på och sms:at eller ringt med en kärlek under tiden vi grejade på. Om våra kortspel / vårt fixande med mat eller våra simturer eller små pratstunder mellan solningarna hade avbrutits av att jag suttit och knappat på telefonen eller tagit små korta samtal emellanåt. När jag fick ett samtal berättade jag att jag var på stugan med sonen och bad att få ringa upp när vi kommer till stan igen. Det var (såklart) helt ok, ingen tog illa upp och jag visade också min son att HAN är viktig för mig. Vårt umgänge.
Hur viktig känner man sig som vän / barn / whatever om sällskapet hela tiden avbryter umgänget för att i stället upprätthålla detsamma med den / dem som inte är närvarande?
Klarar man inte av att vara här och nu, kan man inte (ens med sällskap) stänga ute behovet av konstant (kontroll) kontakt med den som inte är närvarande, så tror jag att man har problem med att vara ensam med sig själv också.
Det är bra trist. Man själv är den enda man ska umgås med till döden. No matter what så sitter man fast med sig själv liksom. Såklart.
Att inte se till att stå ut med och trivas med och i sig själv är slöseri tycker jag.
