För några år sedan (ganska många slår det mig när jag räknar efter, det går fort nu ;) ) fattade jag ett stort beslut om en förändring i livet som var nödvändig för att jag skulle kunna leva som den jag är.
Ett av mina "mål", eller en av de visioner som ledde mig fram till beslutet, var att jag måste känna att jag LEVER. Sådär lever i varje andetag. Jag vill att levandet ska kännas i varje droppe blod.
Intensivt? Jag vet. Jag är sådan. Det har jag fått höra mer än en gång typ.
Ibland önskar jag att jag skulle vara lite mindre.
Mindre intensiv.
Mindre jag.
Mindre tänkande.
Mindre kännande.
Mindre kampberedd hela tiden.
Mindre benägen att "ta tag i" allt jämt.
Mindre övertygad om att jag måste ta alla kamper bara för att "det FÅR inte vara så"
Jag önskar det ibland. Men samtidigt är det just så jag ville kunna leva. LEVA.
Fast det kostar ju på.
Ibland skulle jag kunna bara vara.
Släppa kampen. Ge upp. Låta någon annan. Låta vara. Skita i.
Inse att varje tanke inte måste tänkas av just mig. Sannerligen inte uttalas heller *S*
Ett ständigt letande efter balans. Hälften av mig kunde räcka ibland. Kan man inte bara dela mig i två då? Mitt itu liksom?!
I morgon ska jag shoppa med kidsen. Då ska jag öva på att inte tänka på så mycket annat än klädshopping :/
Eller typ var jag sätter fötterna och var jag parkerat bilen. Var jag har nycklar plånbok kids och mig själv. Lagom konkret och greppbart.
Sedan när jag kommer hem ska jag nog ta ett glas rött och turbotänka alla tankar jag inte hunnit med under dagen :) Kanske jag känner mig genom hela känsloregistret också, för säkerhets skull. Så inte någon känsla blir okänd.
Så mina facebookvänner - bered er på spamming i morgon kväll *S*
Nu är ni varnade ellernåt.
