Vet inte.
"Du borde engagera dig och ställa upp i valet, du är ju en så politisk person!"
- Eh? Är jag?
Förvisso tycker och tänker jag en hel del. Hur är man när man är POLITISK egentligen?
Jag har sagt nej. Många gånger.
Tänker att som ensam med ansvaret (det reella praktiska i alla fall) för två tonårskids och heltids skiftesarbete och hus och hem så kan jag inte ta på mig det engagemang som jag anser krävs om man ställer upp i val.
Nej alltså.
Men.... Vi borde inte göra så här, vi borde lösa det här problemet så där, man KAN INTE göra så där, det är inte solidariskt att prioritera på det där viset...
Om jag säger NEJ så måste jag sluta tänka på sånt också. Inuti är jag inte klar med mitt NEJ.
Om jag ställer upp i val så måste jag känna att i den grupp jag ska jobba politiskt råder det ett genuint respektfullt klimat.
I ett respektfullt klimat respekteras alla. Inte bara den egna gruppen.
Man raljerar inte, ironiserar inte över andra partier. Man häver inte ner på andra människor för att framstå som bättre själv. Sånt gör vi inte som människor om vi vill vara respektfulla och inte heller som grupp.
Måste man tala nedlåtande om varandra? Förminska?
"Feministfi**or" "kommunister" "högerextremister" "vingelvantar" "kappvändarparti"...
Det finns så många sätt att försöka förminska. Men ärligt - vi har väl inte extremerna på åland? Inte har vi extremvänstern, och inte extremhögern. Jag har hört många säga lite nedlåtande om ÅF att de är ett högerextremt parti, någon har tillochmed jämfört dem med sverigedemokraterna, men var det inte just ÅF som bjöd in till integrationsdiskussioner i somras? Har inte ÅF aktivt jobbat för att lyfta frågan om barnfattigdom? Plockat fram ett äldreomsorgsprogram?
Jag är socialdemokrat i själ och hjärta. I mina värderingar.
Det betyder inte att jag gillar allt alla sossar gör säger och står för.
Endel sossar tycker jag faktiskt att har glömt eller inte förstått de socialdemokratiska värdegrunderna.
Jag vet inte OM jag egentligen vill.
Jag vet inte var jag skulle känna mig hemma och bekväm.
Jag säger nej.
Men mitt nej är av någon outgrundlig anledning inte alls förankrat i min hjärna som snurrar tvinnar vill.
Man kan säga att det råder oenighet i mig för tillfället.
Vi jobbar på att hitta en gemensam linje som kan omfattas av såväl hjärta som hjärna.
Här inuti måste alla verkligen tillmätas samma värde.
På riktigt.
