Försenad 40-årskris? (Förresten måste man få den vid exakt 40 eller går det lika bra vid 43,5?)
För tidig 50-års?
Samlad kris av alla de jag aldrig fick?
Mitt i allt håller jag på och genomgår en metamorfos ellernåt. Jag vill inte längre kämpa med de utmaningar som suttit i min ryggmärg. Jag vill inte längre nappa på alla utmaningar som passar (-t) mig som hand i handske. Nope. Jag tycker, och faktiskt också KÄNNER (det är väl det som är nytt) att alla kamper är faktiskt inte mina. Inte för all framtid.
Jag vill antingen ha ett jobb att gå till som jag gör på arbetstid som är lämpligt avpassad för de uppgifter och det ansvar jag har. Där uppdragsgivarna ger mig uppskattning för mina insatser i stället för att snudd på ifrågasätta om de verkligen behövs öht. Där min kompetens får uppskattning och erkännande i stället för att jag ska kämpa för att mina / våra insatser ska vara existensberättigade.Där det finns möjlighet att tänka kvalitetsförbättring och på att hålla sig up to date inom ramen för arbetstiden.
Jag vill göra mitt jobb på vettig tid med vettig tyngd och sedan gå hem och leva MITT liv.
Jag skulle kunna tänka mig att bo på landet. Odla (fast faktiskt bara jordärtskockor *S*) lite och kanske ha någon häst. Kanske inte jobba alls. Kanske utbilda mig till lärare eller skriva böcker och försöka leva på det. Jag behöver antingen ett stort arv av någon okänd släkting eller en stor vinst.
Så vi kan leva, jag och mina barn. Så jag kan hjälpa dem ekonomiskt när de ska studera.
Jag vill ha MIN tid. MIN energi.
Jag skulle kunna städa hemma hos folk :)
Inte för att jag är speciellt duktig på det, vilket jag faktiskt är på mitt jobb, men för att då skulle uppdragsgivarna vara glada och nöjda. Så pass kan jag städa i alla fall :)
Alla vill ha uppskattning för sitt arbete, inte sant?
Man ska värna om sin tid och innehållet man ger den.
Jag också.
