Väntan saknad och längtan.
Hela tiden denna väntan. På alla tider som ska passas, att de ska vara avklarade så att tiden är fri. På lön. På andra. På sol.
Saknad. Jag saknar min Batulda. Jag saknar bekymmersfria tider då glädje får lite mera utrymme. Jag saknar vuxenkommunikation. Kanalerna finns inte längre. "Blip blip, over and out" liksom. Nu är det bara brus. Eller bullshit om väder och vind. Det är jobbigt att navigera tillbaks till viktigare arenor. En energi som jag faktiskt inte orkar lägga ner. Det gör ont om vägen stängs eller inte används sedan.
Längtan. Jag längtar efter mer kraft mer energi mer glädje mer tilltro.
Det är svårt när varje uns går åt till att klara upp vardagsstyrslet.
Och nej - jag mår inte dåligt, det är JOBBIGT att leva just nu. Övergivet ensamt och jobbigt. Så kan det vara. Men det betyder inte att jag mår dåligt eller att det är synd om mig.
Jo kanske lite, det är lite synd om mig för att jag just nu inte har någon att dela det med. För att jag får bära allt själv.
Men snart är vardagen tillbaks och jag får möjlighet att ventilera med mina vänner i alla fall.
Det är mycket som samlats på hög, hållits bakom sammanbitna tänder och riskerar rämna vid frågan "hur har du det egentligen?".
Tungt har jag det.
Tungt.
Ifall det är någon som undrar.
Men det betyder inte... ja. Som sagt.
Det är synd om dem som blundar för det tunga och putsar fasader. Eller om dem som kanske faktiskt förnekas det tunga. Eller om dem som inte förstår det.
Att vandra genom tungt ger starka benmuskler i alla fall. Har man ingen som delar bördan av ryggsäcken får man förmodligen stark rygg också.
Tungt eller jobbigt är inte farligt. Inte alls.
Bara man vågar möta det kan det leda till något bra. Nu har vi umgåtts ganska länge, så jag tror på att det kan finnas en mening.
Nu ska jag försöka väcka sonen och dra med honom ut till stugan. Flyta lite i poolen. Ibland måste man vistas mer i ytskikten för att orka. Jag dyker inte, det gör ont att få vatten i öronen.
