Vår litenhet är bara för mycket för mig just nu.
"Jamen jag är ju en såndär ensamvarg jag" (Jaha - du kan ju för f*n inte ens vara ensam ett dygn innan det kryper i kroppen och ångesten jagar dig!)
"Ja jag är ju en sån som tycker att människor ska få vara olika" (Jaså? Alla utom turkarna / raggarna / bögarna / livets ordarna / bratsen / sossarna dårå eller?)
"Jag jobbar hårt på att vara ärlig äkta och genuin" (Bortsett från alla tillfällen du ljuger förskönar eller omskriver sanningen så den ska vara mer smickrande för dig då eller? Ledsen, men jag köper inte din "äkthet" ännu, du har inte ens börjat jobba med den annat än i dina påståenden)
"Jag är ärlig och seriös" (Jaha - så din fru / sambo vet om att du titt som tätt ringer / kontaktar mig och bedyrar att jag är den vackraste / sexigaste / mest intressanta kvinna som finns? Är det gentemot henne eller mig du räknar dig som seriös dårå?)
Ingen människa är "färdig". Man FÅR vara liten och skröplig faktiskt. Men jag bara avskyr det frenetiska putsandet på fasaderna som inte är på riktigt. Lägg den energin på att verkligen jobba på att bli mer sådan du påstår dig vara i stället. Antagligen vill du ju verkligen vara sådan, då har du ju ett mål.
Som sagt, just nu är jag rätt trött på människor.
