Ibland blir stigen man går på snårigare och snårigare. Eller tyngre och tyngre. Det kanske blir mer och mer hinder att kliva över, fler och fler lerpölar att akta sig för och man måste helt enkelt hålla blicken fäst på stigen för att inte snubbla.
Efter ett tag börjar det kanske gå uppför. Stigen slingrar sig längs snår med taggar och stenar pryder gångstigen så man får verkligen hålla tungan rätt i munnen när man stegar framåt. Man har inte så mycket tid ork och energi att fokusera på vännerna som gick bakom / framför / bredvid, på plan mark gick det alla tiders att snattra snottra och småprata medan man promenerade men nu får man fokusera på att sätta fötterna rätt.
Senaste tiden har det blivit tyngre och tyngre att lyfta fötterna och få ner dem på rätt plats. Det har blivit svårt och tungt och all koncentration har gått åt till fotplaceringen. Höger vänster typ... Jag har inte sett mig omkring, jag har fokuserat och koncentrerat mig. Trott att mina vänner, de där som jag vandrat bredvid och tagit del av deras snårstigar / steniga uppförsbackar, de finns kvar där bredvid mig. Ibland har jag märkt att "nähe, du var visst inte där..." men tänkt att såklart, de har också sitt och annat att fokusera på mellan varven.
Nu är det svårt att andas.
När andetagen är svåra och syret inte räcker ser jag mig omkring och upptäcker att det är tomt.
Å andra sidan är det så länge sedan de förvann från min färd att jag knappast skulle orka med det syre som gick åt för att berätta var jag är och varför.
Jag får andas vidare själv. Och försöka att inte bli bitter över att jag inte kan förvänta mig att mina gamla vänner finns där på samma sätt för mig när jag behöver dem som jag en gång fanns för dem.
Andas själv.
Sist och slutligen är man ensam.
Men tomt blev det. Vid insikten.
Nu är det inte så att jag är helt ensam. Verkligen inte. Jag har nyare vänner, vänner som jag inte alls har "hunnit" finnas där för i riktigt jobbiga situationer. Nyare bekantskaper som på olika sätt frågat upp om de kan göra något för att underlätta eller lindra. Det är inte så att jag är otacksam för det, jag är såklart jätteglad för det.
Men det svider, tomheten efter det jag tog för givet att skulle finnas för mig när jag behövde. När det är riktigt tungt är det lättare att vända sig till människor som man själv funnits där för när de behövt. Det känns mindre belastande, mer som tagande och givande.
"Det får vara slut på besvikelser för i sommar nu", sade spränglan till mig i dag när vi satt på bryggan.
Besvikelser tar inte slut på det sättet, men man kan lära sig minimera besvikelserna om man lär sig när och av vilka man kan förvänta sig vad.
Om man hör till sorten som lär sig.
I alla fall ligger det ett slags sanning i uttrycket "i nöden prövas vännen".
Även om jag inte tycker att vänner ska prövas så är det så. Man märker, genom mindre och större nöder, vem som finns där och bryr sig. Iofs är "fb- vänskaps-uppmuntringar" genom diverse styrkekramar och hejarop eller meddelanden om att folk "finns här" och "tänker på dig" vänligt, men jag menar inte "finns där" på det sättet.
Nu ska jag för omväxlings skull laga middag.
och andas. Så länge syret räcker.
