Ett vanligt telefonsamtal.
Från verkligheten.
Inte plättlätt glitterglatt eller kvittrigt.
Men vardagligt.
Det är en tröst att vardagen lever där ute någonstans. Att det finns arenor där syret går lättare att andas.
En påminnelse om att det är inte alls omöjligt att träffa en vän och göra något som för en stund lättar luften. Som distraherar. Som hjälper mig ut i vardagen, eller snarare livet.
För det här är inte livet. Bara en enda sida av många i det. Även om den sidan just nu haft övervikt så vi hotats stjälpa av slagsidan.
Det är då man behöver sina vänner. Detdär telefonsamtalet om vardagligheter. Dendär möjligheten att haka på (inte själv ordna och planera och hålla i trådarna hela vägen) något som för en stund bär bort från trögglet och det tunga. Om det så bara är en kaffekorg eller en minigolfrunda, en provkörning av segway eller ett glas vin på en uteservering eller taket. Eller en grillkväll eller en utgång eller whatever man för tillfället orkar med.
Fick en välbehövlig sådan påhälsning. Som sagt, inte plättlätt, inte samtalsterapeuten som ska lösa mina "problem" eller vännen som ska glätta upp allt, men ett vardagssamtal mellan två vänner. En uppdatering.Efter alldeles för lång paus. Som vanligt.
Tack.
