Hur kan det komma sig att det är så olika hur vi ser på / tar vårt ansvar?
Att det ofta är en och samma person som bär ansvaret, även när det egentligen borde ligga på någon annan eller i alla fall delas?
Jag tycker inte det är schysst.
Samtidigt kan jag inte bara lämna över, skita i allt och förutsätta att någon annan tar ansvaret, när jag vet att det inte sker.
Så där står jag.
Med ansvaret.
Igen.
Och ändå egentligen inte. För EGENTLIGEN är det inte mitt ansvar att ensam bära. Ibland är det inte mitt ansvar alls.
Ändå...
Nu ska jag skjutsa sprängla till Rockoff och sedan fortsätta förbereda maten för morgondagen. Fundera hur jag kan göra undan så mycket som möjligt i dag så morgondagens alla göranden blir lättare, jag måste orka med allt utan att bli ännu värre satmara. Jag vill inte förstöra kidsens sommarlov bara för att jag är trött och sliten och slut.
Skärpning Santha.
