När man en gång besviket upptäckt tomheten omkring sig när man skulle ha behövt stödet man tog för givet så svider det ett tag.
Jag får se till att inte fastna i bitterhet. Att inte överge själv.
Förvisso blir det ensamt, men det blir rent och ärligt på nåt sätt.
Det är liksom bättre när jag vet att jag inte ska räkna med något annat än att själv streta vidare och andas efter bästa förmåga.
När jag inte i mina förväntningar lurar mig själv.
Det är som en fas eller en utvecklingskris som tog fart i bristighetens vinter och skjutsade igång andra processer under våren och försommaren. Processer som försvårades av den samtidiga upptäckten att jag är ensam även när jag skulle behöva stöd. Av idel besvikelser för både barnen och mig i flera sammanhang.
Jag behövde / behöver inte så mycket. Jag vet vad jag går igenom och jag klarar mig själv, det jag skulle ha behövt var distraktion, hjälp att hitta tillbaks till roligheter vardagligheter och livet utanför. Hjälp att inte fastna inuti. Att få friskt syre.
Senaste veckorna har Toja (långtifrån "bara"jag) hjälpt mig lätta molntäcket. Genom enkla vardagliga handlingar som lyft mycket.
Familjeumgänge, segwaykörning och filmkväll. Gemensamt middagsbestyr. Gå och kolla kläder. I går utgång en sväng. Det gjorde gott att se lite folk, komma ut. Det gjorde gott att liksom påminnas om att det finns annat.
Jag behöver ingen samtalsterapeut. Jag behöver inte ens en axel att gråta mot, jag behöver inte gråta. Jag har vandrat i lera och kravlat genom sjunkgropar i en utvecklingskris ellernåt, själv. Jag har inte behövt kartläsare eller livlinor eller upplyftande peptalk eller telefonkonsultationer.
Jag har behövt någon som är min vän på ett sätt som hjälper mig att inte tappa livet som det KAN vara. Som bara följer med ut i livet. På en promenad, till en klippa, till en affär eller ett fik eller ut på krog.
Jag har behövt en vän.
Och Toja har funnits där.
Tack, jag är verkligen jätteglad för det :)
