Alltså klart jag kan hålla balansen, inte så att jag trillar omkull titt som tätt (eller jo det gör jag ju också iofs men inte på DET viset att jag stälper okontrollerat liksom...)
Det är bara det att mitt sätt att balansera är snarare springa som sjutton från ena änden gungbrädet till andra, stå kvar tills jag NÄSTAN tar i mark och då springa som sjutton till andra sidan.
Jag är inte mycket för att stå i mitten och sejfa.
Jag KAN det här med ordning och struktur. Jag kan ägna låånga arbetsdagar åt att hjälpa människor strukturera upp tillvaron på olika sätt. Hitta rätt struktur / balans för varje unik individ. Planera organisera och genomföra / fullfölja. Shit så duktig jag kan vara på så´nt :)
Ibland blir jag alldeles paff när jag gjort sånt en hel arbetsdag och kommer hem till en helt kaosartad miljö som saknar alla former av struktur och planering.
Vad hände här liksom?
Hela dagen har jag hjälpt någon lägga upp strategier för att få vardagsvarandet att funka, så åker jag hem till mitt eget HELT oplanerade liv och konstaterar att "OJ! Ska VI OCKSÅ ha mat i dag??"
Jag hävdar bestämt att det är balans. Det som är så oerhört inrutat välplanerat och uppstrukturerat på jobbet måste balanseras upp med mitt lagoma mått av kaos och ickestruktur i hemmet.
Vill inte leva i smårutor. Inte ens i stora rutor. Vill leva bland cirklar halvcirklar och trianglar, i labyrinter som inte följer någonsomhelst struktur eller logik.
Ni fattar väl att med en sådan lust så MÅSTE det till ett rejält kaos om man ska hitta "balansen" efter den strikt upprutade arbetsdagen?!?
Jag KAN alltså dethär med struktur organisering och planering.
Jag KAN, men jag BALANSERAR litegrann förstår ni ;)
Det är inte kaos, det är balans. För faktiskt så KAN jag "balans" också sådeså ;)
*balanserarivägtillsoffan*
