I dag har min hjärna rusat ifrån mig igen.
Det är förargligt när man märker att hjärnan är långt före och man själv inte hinner med liksom.
Satt på ett möte i dag och kom på mig själv med att liksom ruska på huvudet när jag märkte att hjärnan flytt och lämnat tankarna kvar vilsna i tomrummet.
Hur sjukt ska inte DET se ut liksom... :/
Typ "om jag ruskar på huvudet så kanske bitarna faller på plats" ellernåt...
Håhå. Det värsta är när man känner att "HÄR har jag en tanke som kan leda någonstans attans så tokklok den är..." men så *vips* är den bortflugen och kvar sitter jag. Kan liksom ana doften av tanken (som när en parfymerad människa hastigt sveper förbi) men inte greppa den.
Iofs ska jag inte klaga. Det är bättre när hjärnan rusar ifrån mig än när jag rusar ifrån hjärnan.
Fast ett klart KFT vore ju att det liksom ordnades så finurligt från början att hjärnor finns på plats där tankarna också är, och helst att de samarbetar också :)
Önska får man...
Nu är snart mina majskolvar klara så nu ska jag äta middag :)
Ha er. Precis på vilket sätt ni vill, bara ni inte gör någon illa.
