Man gav komplimanger till varandra för hårklippningar, nya koftor eller sjalar, ställde intresserade frågor om hårfärger osv.
Utseendet.
Det är det vi kvinnor lättast bekräftar hos varandra.
Varför?
Är det det vi mest vill ha bekräftelse för själva?
Nu får jag lite dåligt samvete, själv ser jag knappt när folk klippt sig. Säger sällan nåt om det. Tänker ju inte ens på det herregud. För mig är inte människan jag ser framför mig blond eller lockig eller kortklippt eller nyfriserad. För mig är det "Lisse med sina klipska klockrena kommentarer som jag saknat" eller "Maria med sin finurliga humor och förmåga att vända ett extra varv på allt och se sånt vi andra missat" eller nåt.
Men inte säger jag det heller. Jag är dålig på att ge bekräftelse. Låvar försöka bot och bättring.
Men det var inte det jag skulle skriva om. Detdär utseendet...
VARFÖR är det så viktigt att färga håret / sola solarium / ha nya märkeskläder / hitta "vääärldens bästa foundation!" ? ? ?
VARFÖR är vi så fast i utseendet? VARFÖR är det DET vi lägger märke till, kommenterar, "fastnar" vid?
Vi ser ju inte ens så ofta hur vi ser ut. Några minuter på morgonen när vi borstar håret. HUR kan det spela roll vilken färg jag har på mitt hår när jag inte ens ser det liksom?
Och HUR kan det vara intressant att prata lääänge om frisörer, frisyrer, sminksorter, klädmärken osv...?
Det måste ju vara så att människor går omkring med nåtslags insides utseende, alltså de "ser" sig själva på insidan så som de ser ut på utsidan...?!
Jag saknar insidesutseende. Jag ser bara ut en kort stund på morgonen när jag kollar i spegeln var det spretar allra ilsknast.
Eller lite längre stund om jag ska gå ut och faktiskt anstränger mig för att få ögonskuggan på ögonlocket istf kinden dårå.
Annars saknar jag helt utseende på insidan. Jag bara går omkring och ÄR. Ser inte ut alls. Faktiskt :)
