Att sluta röka var inte alls så svårt som jag trodde den här gången. Har varit nikotinfri från 1 maj.Visst var första dagarna småpestiga och visst kommer röksuget fortfarande, men inte alls så svårt som jag trodde. Viktigaste skillnaden från förra gången är kanske att jag inte längre saknar att vara rökare. Jag tänker inte med sorg "jag ska aldrig mer röka". I stället känns det faktiskt fräscht att inte längre tillhöra den sunkiga illaluktande skaran :)
Antagligen beror det på att jag faktiskt var trött på att röka en längre tid innan jag slutade. Morgonciggen smakade gift (konstigt va´?) och jag mådde illa av lukten från mig själv efter jag rökt den. Nåja, nu är jag rökfri.
En stor besvikelse är viktuppgången och kostnaderna som följer på rökstoppet. Hur jag än äter så går jag upp i vikt. Och flera tänder (/snarare lagningar) har jag tuggat sönder med tuggummi / pastiller under första tidens röksug vilket lett till höga tandläkarkostnader. Så i stället för att få pengar över när jag inte köper cig är jag fatttigare än någonsin och får vända och vrida och fundera på om jag ska prioritera resan jag lovat barnen vi ska försöka ha råd med, att betala av på mina elräkningar sedan vintern eller om jag ska köpa nya kläder så jag har nåt att ha på mig. Tandläkaren tänkte jag prioritera bort men kom som tur var på bättre tankar när det slog mig att sådana bortprioriteringar kan leda till betydligt större utgifter i slutändan.
Rökfri alltså - men fattig fet och med låg stresstolerans. Inte så mycket pga rökstoppet tror jag, mest på grund av vardagsverkligheten och trögglandet med att ensam ta ansvar för allt.
Ser verkligen fram emot semestern, behöver den som sjutton nu efter en helvetesvinter. Bortsett från det som alla andra lidit av - kyla och snömängder, bortsett från mina uppenbara fysiska tråkigheter så som järnbrist och D-vitaminbrist och kroppsvärk och elräkningar som man tror att är ett brutalt interoligt skämt av nåt slag så har det även på djupare plan rent personligt varit en helvetesvinter.
Man kan säga att jag är i nåtslags nyorienteringsfas, och sådana borde man inte ta itu med medan man går upp i vikt och får obehagliga flashbacks och ser för sig hur man går upp alla 60 kg man en gång gick ner. Nyorienteringsfaser borde lämppligen infalla när det är gott. Hyfsat gott i alla fall.
Nu ska jag försöka fortsätta "min" väg, genom att hålla sådant som inte tillför "gott" eller sådant som gör en ledsen / besviken / "störd" av onödiga orsaker på en armlängds avstånd. Genom att värna om mig själv och mitt mående. Mitt space. Alldeles helt lätt är det inte när man 24/7 har två tonårskids att ta hänsyn till och deras behov att tänka på men jag måste försöka.
Annat kan man inte.
Ha er.
