Konstaterade när jag pratade med dottern i går att en del saker blir inte så annorlunda även om man blir äldre eller kallar sig vuxen.
Det är inte lätt att komma dragandes med sin tvättkorg och smälla upp den på bordet oinbjudet. Man fastnar lätt i sina "roller" i vänskapsrelationer.
Det är ibland ganska tungt att inse att de vänner som man försöker se, visa intresse för och engagemang i kanske inte är intresserade av att veta om hur man har det / ens egna relationer / bekymmer ser ut eller hur man själv tacklar knövlet i tillvaron.
Det är ibland ganska tungt att inse att man själv alltid "pejlar läget" och frågar och kollar upp "hur har du det med din pappa nu" eller "har det rett upp sig med vännerna?" eller "funkar det bättre i kompisgruppen / skolan nu?" men att man själv sällan eller aldrig möter samma engagemang eller intresse.
Att om man själv behöver prata ska man bjuda in sig själv, röja av bordet och smälla upp sin tvättkorg med sina behov oombett. Kanske mitt i den andras beskrivning av sin ofattbara lycka eller sorg eller nåt annat. Om den andra.
Man måste klara av att säga "maka på dig, här tänker jag sätta MITT en stund!"
Jag skulle vilja säga "koncentrera dig på de vännerna som visar samma omtanke om DIG som du om dem och som verkligen bryr sig om hur du har det!"
Dock är det en viktig övning i livet, att SE människor, att visa omtanke och att bry sig. Även i handling. Att behandla människor så de känner sig viktiga och värdefulla. Att vara en vän som verkligen delar både sorger och glädjeämnen. Som VILL dela.
Och - när jag går till mig själv inser jag att de vänner som jag haft somverkligen intresserat sig för hur jag har det under ytan, de där som även om jag inte träffar dem så ofta minns vad som varit jobbigt (eller skoj föralldel) och kollar upp hur det är... "Hur mår din mamma?" "Hur går det med barnen?" "Hur gick det med problem X som du försökt ta itu med när vi pratades vid senast?" "Hur mår dina barn?" Tillochmed "Hur mår jycken?" *S* -Dem har jag sakta men säkert glidit ifrån.
Jag vill att min dotter ska välja vänner som hon mår bra av att umgås med. Vänner som bryr sig om henne och hur hon har det. Inte bara för att hon kan lyssna på dem / vara deras bollplank / låna ut sina kläder till dem eller låta dem sova över om de inte vill vara hemma / vill sova i stan. Jag vill att de vänner hon ger sin kärlek och omtanke ska ge samma sak tillbaks.
Och att hon och hennes vänner inte ska glömma att vänskap också handlar om att ha roligt tillsammans. Trivas. Göra roliga saker.
Allt detdär rotandet slitandet känslopåverkandet och skuldbollandet är INTE vad vänskap går ut på.
