Det svider faktiskt lite att inse att jag i dag saknar vänner jag inte lagt ner så mycket omsorg på relationen till. Vänner där jag låtit vänskapen stillna.
Det som svider mest är insikten att jag saknar dem extra mycket för att jag behöver deras omtanke och omsorg. Jag behöver dem att prata med när det är tungt. Vad säger det om mig liksom?
Jag vet ju att om jag lyfter luren och ringer så är jag lika välkommen som förut. De välkomnar mig alltid. Det finns alltid plats för mig, tid för mig. De är liksom såndärna genuina omtänksamma vänner.
Just nu känner jag mig inte värd dem. Så jag bär mitt alldeles själv en stund till och skärper mig, funderar över hur dum jag är som kan låta sådan kontakt rinna ut i sanden.
Sedan ringer jag, och ber om ursäkt.
I dag är tydligen en dag jag ska skämmas. Jag tror faktiskt att skam, om man inte stannar i den utan gör något av den och tar lärdom, är synnerligen uppbyggligt.
SkamsetSpret
